Erika log belåtet och visste att de hade vunnit då den ena kvällstidningen på drevets tredje dag satte rubriken Millenniums revansch. Texten var ett insmickrande porträtt av tidskriften och dess medarbetare, och dessutom illustrerad med en synnerligen fördelaktig bild av Erika Berger. Hon kallades den undersökande journalistikens drottning. Sådant innebär poäng i nöjesspalternas ranking och det talades om Stora Journalistpriset.
Fem dagar efter att Millenniumavlossat den inledande kanonsalvan distribuerades Mikael Blomkvists bok Maffians bankirtill bokhandlarna. Boken hade skrivits under de febrila dygnen i Sandhamn i september och oktober, och i all hast och under stort hemlighetsmakeri tryckts på Hallvigs Reklam i Morgongåva. Det var den första boken som utgavs på ett helt nytt förlag med Millenniumsegen logga. Den var kryptiskt dedicerad: Till Sally, som visade mig golfsportens fördelar.
Det var en tegelsten på sexhundrafemton sidor i pocketformat. Den låga upplagan på tvåtusen exemplar närmast garanterade att det skulle bli en förlustaffär, men upplagan sålde faktiskt slut redan efter ett par dagar och Erika Berger beställde snabbt ytterligare tiotusen exemplar.
Recensenterna konstaterade att Mikael Blomkvist den här gången i alla fall inte tänkte spara på krutet då det handlade om att publicera utförliga källhänvisningar. I denna iakttagelse hade de helt rätt. Två tredjedelar av boken bestod av bilagor som var direkta avskrifter av dokumentationen från Wennerströms dator. Samtidigt som boken publicerades lade Millenniumupp texter från Wennerströms dator som källmaterial i nedladdningsbara PDF-filer på sin hemsida på Internet. Vem som helst som hade minsta intresse kunde själv granska källmaterialet.
Mikael Blomkvists besynnerliga frånvaro var en del av den mediestrategi som han och Erika snickrat ihop. Varenda tidning i landet sökte honom. Först när boken lanserades framträdde Mikael i en exklusiv intervju som gjordes av Hon på TV4, som därmed än en gång skåpade ut statstelevisionen. Det var dock inget vänskapsarrangemang och frågorna var allt annat än inställsamma.
Mikael var särskilt nöjd med ett replikskifte då han tittade på videobandet från sitt framträdande. Intervjun hade gjorts i direktsändning i det ögonblick när Stockholmsbörsen befann sig i fritt fall och finansvalparna hotade med att kasta sig ut från diverse fönster. Han hade fått frågan om vilket ansvar Millenniumhade för att Sveriges ekonomi nu höll på att haverera.
”Påståendet att Sveriges ekonomi håller på att haverera är nonsens”, hade Mikael blixtsnabbt replikerat.
Hon på TV4 hade sett perplex ut. Svaret hade inte följt den mall hon förväntat sig och hon hade plötsligt tvingats improvisera. Mikael fick den följdfråga som han hade hoppats på: ”Vi upplever just nu det största enskilda raset i svensk börshistoria — du menar att det är nonsens?”
”Du måste skilja på två saker — svensk ekonomi och svensk börsmarknad. Svensk ekonomi är summan av alla varor och tjänster som produceras i det här landet varje dag. Det är telefoner från Ericsson, bilar från Volvo, kycklingar från Scan och transporter från Kiruna till Skövde. Det är svensk ekonomi och den är precis lika stark eller svag i dag som den var för en vecka sedan.”
Han gjorde en konstpaus och drack en klunk vatten.
”Börsen är något helt annat. Där finns ingen ekonomi och ingen produktion av varor och tjänster. Där finns bara fantasier där man från timme till timme beslutar att nu är det eller det företaget värt så många miljarder mer eller mindre. Det har inte ett dyft med verkligheten eller med svensk ekonomi att göra.”
”Så du menar att det inte spelar någon roll att börsen faller som en sten?”
”Nä, det spelar ingen som helst roll”, svarade Mikael med en så trött och uppgiven röst att han framstod som ett orakel. Repliken skulle komma att citeras åtskilliga gånger under det kommande året. Han fortsatte:
”Det betyder bara att en massa stora spekulanter nu håller på att flytta över sina aktieposter från svenska företag till tyska. Det är alltså finansnissarna som en något tuffare reporter borde identifiera och hänga ut som landsförrädare. Det är de som systematiskt och möjligen medvetet skadar svensk ekonomi för att tillfredsställa sina klienters profitintressen.”
Sedan gjorde Hon på TV4 misstaget att ställa exakt den fråga som Mikael ville få.
”Så du menar att media inte har något ansvar?”
”Jo, media har i allra högsta grad ett ansvar. I minst tjugo år har ett stort antal ekonomireportrar underlåtit att granska Hans-Erik Wennerström. De har tvärtom hjälpt till med att bygga upp hans prestige genom huvudlösa idolporträtt. Om de hade skött sitt jobb de senaste tjugo åren skulle vi inte befinna oss i den här situationen i dag.”
Framträdandet innebar en brytpunkt. Erika Berger var i efterhand övertygad om att det var först i det ögonblick då Mikael satt i TV och lugnt försvarade sina påståenden som Mediesverige, trots att Millenniumtoppat löpen i en veckas tid, insåg att storyn verkligen höll och att tidningens fantastiska påståenden faktiskt var sanna. Hans attityd hade gett storyn en kompasskurs.
Efter intervjun gled Wennerströmaffären omärkligt över från ekonomiredaktionerna till kriminalreportrarnas desk. Det markerade ett nytänkande på tidningsredaktionerna. Tidigare hade vanliga kriminalreportrar sällan eller aldrig skrivit om ekonomisk brottslighet, annat än om det handlade om ryska maffian eller jugoslaviska cigarettsmugglare. Kriminalreportrar förväntades inte utreda intrikata händelser på börsen. En kvällstidning tog till och med Mikael Blomkvist på orden och fyllde två uppslag med porträtt på några av finanshusens viktigaste mäklare, som just var i färd med att köpa tyska värdepapper. Tidningen satte rubriken De säljer sitt land. Samtliga mäklare erbjöds att kommentera påståendena. Alla avböjde. Men handeln med aktier minskade betänkligt den dagen och några mäklare som ville framstå som progressiva patrioter började gå emot strömmen. Mikael Blomkvist gapskrattade.
Trycket blev så stort att allvarliga män i mörka kostymer lade pannorna i bekymrade veck och bröt mot den viktigaste regeln i det exklusiva sällskap som utgjorde Finanssveriges innersta krets — de uttalade sig om en kollega. Helt plötsligt satt pensionerade Volvochefer, industriledare och bankchefer i TV och svarade på frågor för att begränsa skadeverkningarna. Alla insåg situationens allvar och det handlade om att snabbt distansera sig från Wennerstroem Groupoch göra sig av med eventuella aktieinnehav. Wennerström (konstaterade de med nästan en röst) var nog trots allt inte en riktig industriman och hade aldrig varit riktigt accepterad i klubben. Någon påminde om att han i grund och botten var en enkel arbetarpojke från Norrland, vars framgångar kanske stigit honom åt huvudet. Någon beskrev hans agerande som en personlig tragedi. Andra upptäckte att de i många år haft sina dubier om Wennerström — han var för skrytsam och hade andra later.
Under de kommande veckorna, allt eftersom Millenniumsdokumentation skärskådades och pusslades ihop, kopplades Wennerströms imperium av obskyra företag till hjärtat av den internationella maffian, som omfattade allt från illegal vapenhandel och pengatvätt för sydamerikansk droghandel till prostitution i New York och till och med indirekt till barnsexhandel i Mexiko. Ett Wennerströmföretag som var registrerat på Cypern vållade dramatisk uppståndelse då det avslöjades att det försökt köpa upparbetat uran från den svarta marknaden i Ukraina. Överallt tycktes något av Wennerströms outtömliga förråd av obskyra brevlådeföretag dyka upp i skumma sammanhang.
Erika Berger konstaterade att boken om Wennerström var det bästa Mikael någonsin skrivit. Innehållet var stilistiskt ojämnt och språket var bitvis till och med uselt — det hade inte funnits tid för något skönskrivande — men Mikael gav igen för gammal ost och hela boken var besjälad av ett ursinne som ingen läsare kunde undgå att känna.