Изменить стиль страницы

När de hade sagt adjö satt det åttiotvååriga födelsedagsbarnet stilla en lång stund och betraktade den vackra men betydelselösa australiensiska blomman som han ännu inte kände till namnet på. Sedan lyfte han blicken till väggen ovanför skrivbordet. Där hängde fyrtiotre pressade blommor inom glas och ram i fyra rader om tio blommor vardera och en oavslutad rad med fyra tavlor. I den översta raden saknades en tavla. Plats nummer nio gapade tom. Desert Snow skulle bli tavla nummer fyrtiofyra.

För första gången skedde dock något som bröt mönstret från tidigare år. Helt plötsligt och utan förvarning började han gråta. Han blev själv förvånad över detta plötsliga känsloutbrott efter nästan fyrtio år.

DEL 1: INCITAMENT

20 december till 3 januari

18 procent av kvinnorna i Sverige har någon gång blivit hotad av en man

KAPITEL 1: Fredag 20 december

Rättegången var ofrånkomligt över och allt som kunnat sägas hade redan sagts. Att han skulle fällas hade han inte för en sekund tvivlat på. Den skriftliga domen hade släppts klockan tio på fredagsmorgonen och nu återstod endast en slutsummering från de reportrar som väntade i korridoren utanför tingsrätten.

Mikael Blomkvist såg dem genom dörröppningen och dröjde på steget någon sekund. Han ville inte diskutera domslutet som han just hade hämtat, men frågorna var oundvikliga och han — om någon — visste att de måste ställas och besvaras. Så känns det att vara en brottsling, tänkte han. På fel sida om mikrofonen.Han sträckte besvärat på sig och försökte tvinga fram ett leende. Reportrarna log tillbaka och nickade vänligt, nästan generat mot honom.

”Låt se… Aftonbladet, Expressen, TT, TV4 och… var är du ifrån… jaså Dagens Industri. Jag måste ha blivit kändis”, konstaterade Mikael Blomkvist.

”Ge oss ett pratminus, Kalle Blomkvist”, sa reportern från den ena kvällstidningen.

Mikael Blomkvist, vars fullständiga namn råkade vara Carl Mikael Blomkvist, tvingade sig som alltid att inte himla med ögonen då han hörde smeknamnet. En gång, tjugo år tidigare, då han var tjugotre år gammal och precis hade börjat arbeta som journalist på sitt första sommarvikariat, hade Mikael Blomkvist utan egen förskyllan råkat avslöja en liga med bankrånare som under två års tid hade gjort fem uppmärksammade stötar. Att det var samma liga vid samtliga tillfällen rådde det ingen tvekan om; deras specialitet var att köra in i små samhällen och med militär precision råna en eller två banker åt gången. De var maskerade med latexmasker från Walt Disneys värld och döptes med en inte helt obegriplig polislogik till Kalle Anka-ligan. Tidningarna döpte dock om dem till Björnligan, vilket lät lite mer seriöst med tanke på att de vid två tillfällen hänsynslöst och till synes utan omsorg om människors väl och ve hade skjutit varningsskott och hotat förbipasserande eller alltför nyfikna.

Den sjätte stöten skedde mot en bank i Östergötland mitt under högsommaren. En reporter på lokalradion råkade befinna sig i banken just när rånet ägde rum och reagerade enligt tjänstemanualen. Så fort rånarna lämnat banken gick han till en telefonautomat och ringde in nyheten till direktsändning.

Mikael Blomkvist tillbringade några dagar med en kvinnlig bekant i hennes föräldrars sommarstuga i närheten av Katrineholm. Exakt varför han gjorde kopplingen kunde han inte redogöra för ens då polisen frågade honom, men i samma ögonblick som han lyssnade på nyheterna kom han att tänka på ett gäng med fyra grabbar i en sommarstuga några hundra meter längre bort. Han hade sett dem några dagar tidigare då de hade spelat badminton ute på tomten och han hade promenerat förbi med sin väninna på väg till en glasskiosk.

Allt han hade sett var fyra blonda och vältränade unga män i shorts och med bar överkropp. De var uppenbarligen kroppsbyggare och det hade varit något med de badmintonspelande unga männen som gjort att han tittat en extra gång — möjligen var det att matchen skedde i stekhett solgass med något som han uppfattade som våldsamt fokuserad energi. Det såg inte ut som något tidsfördriv, vilket hade fått Mikael att lägga märke till dem.

Det fanns ingen rationell anledning att misstänka dem för att vara bankrånare, men likafullt hade han tagit en promenad och slagit sig ned på en kulle där han hade utsikt över stugan, och där han kunde konstatera att det verkade tomt för ögonblicket. Det dröjde ungefär fyrtio minuter innan grabbgänget körde in och parkerade en Volvo på tomten. Gänget tycktes ha bråttom och släpade på var sin sportbag, vilket i sig inte behövde betyda att de gjort något annat än varit och badat någonstans. Men en av dem gjorde en tur tillbaka till bilen och plockade ut ett föremål som han snabbt täckte med en sportjacka, och till och med från sin relativt avlägsna observationspost kunde Mikael konstatera att det var en hederlig gammal AK4 av precis det slag han själv nyligen varit gift med under ett års militärtjänst. Han ringde följaktligen polisen och berättade om sin iakttagelse. Det blev upptakten till en tre dygn lång och intensivt mediabevakad belägring av sommarstugan, med Mikael på första parkett och med ett rejält tilltaget frilansarvode från den ena kvällstidningen. Polisen etablerade sitt högkvarter i en husvagn på tomten till sommarstugan där Mikael bodde.

Björnligans fall gav Mikael precis den stjärnstatus han som ung journalist behövde i branschen. Berömmelsens baksida var att den andra kvällstidningen inte kunde avhålla sig från att sätta rubriken Kalle Blomkvist löste fallet. Den raljerande texten var skriven av en äldre kvinnlig kolumnist och innehöll ett dussin hänvisningar till Astrid Lindgrens unge detektiv. Till råga på allt hade tidningen illustrerat med en kornig bild där Mikael med halvöppen mun och pekfingret höjt tycktes stå och ge en uniformerad polis instruktioner av något slag. I själva verket hade han pekat ut vägen till stugans utedass.

Det spelade ingen roll att Mikael Blomkvist aldrig i hela sitt liv använt tilltalsnamnet Carl eller någonsin undertecknat en text med namnet Carl Blomkvist. Från den stunden var han till sin förtvivlan känd bland journalistkollegor som Kalle Blomkvist— ett epitet uttalat med spefull retsamhet, inte ovänligt men heller aldrig riktigt vänligt. Astrid Lindgren i all ära — han älskade böckerna men avskydde smeknamnet. Det tog honom flera år och långt tyngre journalistiska meriter innan epitetet började blekna bort, och fortfarande ryggade han varje gång namnet användes i hans närhet.

Så han log fridsamt och tittade kvällstidningen i ögonen.

”Äsch, hitta på något. Du brukar ju alltid fantisera ihop dina texter.”

Tonen var inte otrevlig. De var alla mer eller mindre bekanta med varandra och Mikaels värsta kritiker hade avstått från att närvara. Han hade tidigare arbetat ihop med en av dem och på en fest några år tidigare hade han nästan lyckats ragga upp en annan — Hon från TV4.

”Du fick på skallen ordentligt därinne”, konstaterade Dagens Industri, som tydligen skickat en ung vikarie.

”Javars”, erkände Mikael. Något annat kunde han knappast påstå.

”Hur känns det?”

Trots allvaret kunde varken Mikael eller de äldre journalisterna låta bli att dra på munnen åt följdfrågan. Mikael bytte ett ögonkast med TV4. Hur känns det, den fråga som Seriösa Journalister i alla tider påstått vara den enda som Fåniga Sportreportrar någonsin klarat av att ställa till den Andfådde Idrottsmannen på andra sidan målsnöret. Men sedan blev han allvarlig igen.

”Jag kan naturligtvis bara beklaga att domstolen inte kom till en annan slutsats”, svarade han lite formellt.

”Tre månaders fängelse och 150 000 kr i skadestånd. Det är kännbart”, sa Hon från TV4.