”Var det så illa?”

”Det var värre. Jag har fruktat det här samtalet. Jag lovar att berätta för dig, men jag har ägnat flera månader åt att trycka ned känslorna medan Wennerström absorberat mitt intresse… jag är inte riktigt beredd än. Jag skulle vara glad om Harriet berättade istället för mig.”

”Vad är det för märken du har runt halsen?”

”Lisbeth räddade mitt liv däruppe. Om hon inte hade funnits där hade jag varit död nu.”

Erikas ögon vidgades. Hon tittade på flickan i skinnjackan.

”Och just nu måste du göra ett avtal med henne. Hon är vår källa.”

Erika Berger satt stilla en lång stund och funderade. Sedan gjorde hon något som förbluffade Mikael och chockerade Lisbeth och till och med överraskade henne själv. Hela tiden som hon suttit vid Mikaels vardagsrumsbord hade hon känt Lisbeth Salanders blick. En tystlåten flicka med fientliga vibrationer.

Erika reste sig upp och gick runt bordet och slog armarna om Lisbeth Salander. Lisbeth värjde sig som en mask som håller på att bli krokad.

KAPITEL 29: Lördag 1 november — Tisdag 25 november

Lisbeth Salander surfade i Hans-Erik Wennerströms cyberimperium. Hon hade suttit fixerad vid dataskärmen i drygt elva timmar. Det hugskott som hade materialiserats i någon outforskad avkrok av hennes hjärna under sista veckan i Sandhamn hade vuxit till en manisk sysselsättning. I fyra veckor hade hon isolerat sig i sin lägenhet och ignorerat alla samtal från Dragan Armanskij. Hon hade tillbringat tolv eller femton timmar varje dygn framför dataskärmen, och övrig vaken tid hade hon grubblat på ett och samma problem.

Under månaden som gått hade hon haft sporadisk kontakt med Mikael Blomkvist; han var lika besatt och upptagen av sitt arbete på Millenniumsredaktion. De hade konfererat på telefon ett par gånger i veckan och hon hade fortlöpande hållit honom uppdaterad om Wennerströms korrespondens och andra förehavanden.

För hundrade gången gick hon igenom varje detalj. Hon var inte rädd att hon hade missat något, men hon var inte säker på att hon hade förstått hur alla intrikata kopplingar hängde ihop.

Wennerströms omskrivna imperium var som en levande och oformlig, pulserande organism, som ständigt bytte skepnad. Det bestod av optioner, obligationer, aktier, delägarskap, låneräntor, inkomsträntor, panter, konton, transfereringar och tusen andra beståndsdelar. En sagolikt stor del av tillgångarna fanns placerade i brevlådeföretag som ägde varandra.

Ekonominissarnas mest fantastiska analyser av Wennerstroem Groupuppskattade värdet till över 900 miljarder kronor. Det var en bluff, eller åtminstone en grovt överdriven siffra. Men Wennerström var ingen fattiglapp. Lisbeth Salander uppskattade de verkliga tillgångarna till mellan 90 och 100 miljarder kronor, vilket inte var fy skam. En seriös revision av hela koncernen skulle ta år i anspråk. Sammantaget hade Salander identifierat närmare tretusen separata konton och banktillgångar över hela världen. Wennerström ägnade sig åt svindel i en sådan omfattning att det inte längre var brottsligt — det var affärer.

Någonstans i den Wennerströmska organismen fanns också substans. Tre tillgångar dök ständigt upp i hierarkin. De fasta svenska tillgångarna var oantastliga och autentiska, uthängda till offentlig granskning, bokslut och revisioner. Den amerikanska verksamheten var solid och en bank i New York utgjorde basen för alla rörliga pengar. Storyn låg i verksamheten med brevlådeföretag på platser som Gibraltar och Cypern och Macao. Wennerström var som en diversebutik för illegal vapenhandel, pengatvätt för suspekta företag i Colombia och synnerligen oortodoxa affärer i Ryssland.

Ett anonymt konto på Caymanöarna var speciellt; det kontrollerades av Wennerström personligen, men stod utanför alla affärer. Någon tiondels promille av varje affär som Wennerström gjorde droppade hela tiden in till Caymanöarna via brevlådeföretag.

Salander arbetade i ett hypnotiskt tillstånd. Konton — klick— e-post — klick— balansräkningar — klick. Hon noterade de senaste transfereringarna. Hon följde spåret av en liten transaktion i Japan till Singapore och vidare via Luxemburg till Caymanöarna. Hon förstod hur det fungerade. Hon var som en del av impulserna i cyberrymden. Små förändringar. Den senaste e-posten. Ett enda magert mail av någorlunda perifert intresse hade avsänts klockan tio på kvällen. Krypteringsprogrammet PGP, rattle, rattle, ett skämt för den som redan befann sig inne i hans dator och kunde läsa meddelandet i klartext:

Inget dramatiskt. Låt honom grubbla. Du är redan såld, gubbe.

Halv sex på morgonen kopplade hon ned och stängde av datorn och letade rätt på ett nytt cigarettpaket. Hon hade druckit fyra, nej fem Coca-Cola under natten och hämtade en sjätte och slog sig ned i soffan. Hon var klädd i bara trosor och en urtvättad kamouflagemönstrad reklamtröja för Soldier of Fortune Magazine,med texten Kill them all and let God sort them out. Hon upptäckte att hon frös, och sträckte sig efter en filt som hon svepte om sig.

Hon kände sig hög, som om hon hade ätit någon olämplig och förmodligen illegal substans. Hon fokuserade blicken på en gatlykta utanför fönstret och satt stilla medan hjärnan arbetade för högtryck. Mamma — Klick— syrran — Klick— Mimmi — Klick— Holger Palmgren. Evil Fingers. Och Armanskij. Jobbet. Harriet Vanger. Klick. Martin Vanger. Klick. Golfklubban. Klick. Advokat Nils Bjurman. Klick. Varenda jävla detalj som hon inte kunde glömma ens om hon försökte.

Hon undrade om Bjurman någonsin skulle ta av sig kläderna framför en kvinna igen, och hur han i så fall skulle förklara tatueringen på sin mage. Och hur han skulle undvika att ta av sig kläderna nästa gång han var på läkarbesök.

Och Mikael Blomkvist. Klick.

Hon bedömde honom som en god människa, möjligen med ett stundom lite för framträdande Bror Duktig-komplex. Och dessvärre outhärdligt naiv i vissa elementära moraliska spörsmål. Han var en överseende och förlåtande natur, som sökte förklaringar och psykologiska ursäkter för människors handlande, och som aldrig skulle begripa att världens rovdjur bara förstod ett språk. Hon kände nästan en obekväm beskyddarinstinkt när hon tänkte på honom.

Hon mindes inte när hon somnade, men vaknade nio nästa morgon med nackspärr och med huvudet snett mot väggen bakom soffan. Hon vacklade ut i sovrummet och somnade om.

Det var utan tvekan deras livs viktigaste reportage. Erika Berger var för första gången på ett och ett halvt år lycklig på det sätt som bara en redaktör med ett dunderscoop i ugnen kan vara. Tillsammans med Mikael finslipade hon texten för sista gången när Lisbeth Salander ringde på hans mobil.

”Jag glömde säga att Wennerström börjar bli orolig efter allt ditt skrivande den senaste tiden och har beställt en förhands på nästa nummer.”

”Hur vet du… äsch, glöm det. Någon info om hur han tänker bära sig åt?”

”Nix. Bara en logisk gissning.”

Mikael tänkte några sekunder. ”Tryckeriet”, utbrast han.

Erika höjde ögonbrynen.

”Om ni håller tätt på redaktionen finns det inte så många andra möjligheter. Så vitt inte någon av hans torpeder tänker göra ett nattligt besök hos er.”