Efter en viss ångestfylld tvekan beslutade sig Irene Nesser för att behålla den falska latexbysten.

Därefter befann hon sig i tidsnöd och kastade i sig middag i form av en hamburgare på McDonald’s medan hon överförde innehållet i den exklusiva skinnportföljen till sin travel bag. När hon gick lämnade hon den tomma portföljen under bordet. Hon köpte caffe latte to goi en kiosk och sprang till nattåget till Stockholm. Hon hann fram precis när de höll på att stänga dörrarna. Hon hade bokat egen sovkupé.

När hon låst kupédörren kände hon att adrenalinhalten för första gången på två dygn sjönk till normal nivå. Hon öppnade kupéfönstret och trotsade rökförbudet genom att tända en cigarett, och stod och drack kaffet i små klunkar medan tåget rullade ut från Oslo.

I huvudet gick hon igenom sin checklista för att vara säker på att hon inte glömt någon detalj. Efter en stund rynkade hon ögonbrynen och kände efter i fickorna i jackan. Hon plockade fram reklampennan från Hotel Zimmertal och granskade den eftertänksamt i någon minut innan hon släppte den genom springan i kupéfönstret.

Efter femton minuter kröp hon ned i sängen och somnade nästan omedelbart.

EPILOG: REVISIONSBERÄTTELSE

Torsdag 27 november — Tisdag 30 december\

Millenniums temanummer om Hans-Erik Wennerström omfattade hela fyrtiosex sidor av tidningen och briserade som en tidsinställd bomb sista veckan i november. Huvudtexten hade en gemensam byline av Mikael Blomkvist och Erika Berger. De första timmarna visste inte media hur de skulle hantera scoopet; en liknande text hade året innan resulterat i att Mikael Blomkvist dömts till fängelse för förtal och synbarligen fått sparken från tidskriften Millennium. Hans trovärdighet betraktades därmed som tämligen låg. Nu var samma tidning tillbaka med en story av samme journalist som innehöll betydligt grövre påståenden än den text han fällts för. Innehållet var bitvis så absurt att det trotsade sunt förnuft. Mediesverige avvaktade misstroget.

Men på kvällen toppade Hon på TV4 med en elva minuter lång summering av höjdpunkterna i Blomkvists anklagelser. Erika Berger hade ätit lunch med henne några dagar tidigare och gett henne en exklusiv förhands.

TV4:s brutala profilering skåpade ut de statliga nyheterna, som hakade på först vid niosändningen. Då gick även TT ut med ett första telegram med den försiktiga rubriken Dömd journalist anklagar finansman för grov brottslighet. Texten var en kortfattad rewrite på TV-inslaget, men att TT alls tog upp ämnet utlöste en febril aktivitet på den konservativa morgontidningen och ett dussintal stora landsortstidningar för att hinna sätta om ettan innan pressarna rullade igång. Fram till dess hade tidningarna halvt om halvt beslutat sig för att ignorera Millenniumspåståenden.

Den liberala morgontidningen hade kommenterat Millenniumsscoop i form av en ledarartikel, författad av chefredaktören personligen, tidigare på eftermiddagen. Chefredaktören hade därefter gått till en middagsbjudning då TV4:s nyheter rullade igång, och redaktionssekreterarens febrila påringningar om att det ”kunde ligga något” i Blomkvists påståenden hade han avfärdat med de sedermera klassiska orden ”trams — det skulle våra ekonomireportrar ha hittat för länge sedan”. Följaktligen var den liberale chefredaktörens ledare den enda medierösten i landet som fullständigt slaktade Millenniumspåståenden. Ledaren innehöll ord som personförföljelse, kriminell slaskjournalistiskoch krav på åtgärder mot åtalbara påståenden om hedervärda medborgare. Det var dock det enda inlägg chefredaktören gjorde i debatten.

Under natten var Millenniumsredaktion fullt bemannad. Enligt planerna skulle bara Erika Berger och den nytillträdda redaktionssekreteraren Malin Eriksson stanna för att ta emot eventuella samtal. Klockan tio på kvällen satt dock fortfarande samtliga medarbetare kvar, och de hade dessutom fått sällskap av inte mindre än fyra tidigare medarbetare och ett halvdussin stadiga frilansare. Vid midnatt korkade Christer Malm upp en flaska bubbelvin. Det var när en gammal bekant skickade en förhands från den ena kvällstidningen, som ägnade sexton sidor åt Wennerströmaffären under vinjetten Finansmaffian. När kvällstidningarna publicerades nästkommande dag startade ett mediedrev av sällan skådat slag.

Redaktionssekreterare Malin Eriksson drog slutsatsen att hon skulle komma att trivas på Millennium.

Under den kommande veckan skälvde Börssverige då Finanspolisen började utreda ärendet, åklagare kopplades in och en panikslagen säljverksamhet utbröt. Två dagar efter avslöjandet förvandlades Wennerströmaffären till ett regeringsärende, som föranledde näringsministern att uttala sig.

Drevet innebar inte att media svalde Millenniumspåståenden utan kritiska frågor — därtill var avslöjandena alltför grova. Men till skillnad från den första Wennerströmaffären kunde Millenniumdenna gång lägga ut en dramatiskt övertygande bevisbörda: Wennerströms egen e-post och kopior på innehållet i hans dator, som innehöll balansräkningar från hemliga banktillgångar på Caymanöarna och två dussin andra länder, hemliga avtal och andra dumheter, som en mer försiktig gangster inte för sitt liv skulle ha lämnat på en hårddisk. Det stod snart klart att om Millenniumspåståenden höll ända upp i hovrätten — och att ärendet förr eller senare måste hamna där var alla överens om — så var det den ojämförligt största bubbla i svensk finansvärld som hade brustit sedan Kreugerkraschen 1932. Wennerströmaffären fick alla Gotabankshärvor och Trustorsvindlerier att blekna i jämförelse. Det var bedrägeri i så stor skala att ingen ens vågade spekulera i hur många enskilda lagbrott som hade förekommit.

För första gången i svensk ekonomijournalistik användes ord som systematisk brottslighet, maffia och gangstervälde. Wennerström och hans närmaste krets av unga börsmäklare, delägare och Armaniklädda advokater porträtterades som vilken liga av bankrånare eller narkotikalangare som helst.

Under de första dygnens mediedrev var Mikael Blomkvist osynlig. Han svarade inte på e-post och kunde inte nås på telefon. Alla redaktionella kommentarer gjordes av Erika Berger, som spann som en katt då hon intervjuades av rikstäckande svenska medier och betydelsefulla lokaltidningar, samt efter hand även av ett växande antal utländska media. Varje gång hon fick frågan om hur Millenniumhade kunnat komma i besittning av all denna högst privata interna dokumentation svarade hon med ett kryptiskt leende, som snabbt omvandlades till en dimridå: ”Vi kan naturligtvis inte röja vår källa.”

När hon fick frågor om varför fjolårets avslöjande om Wennerström hade blivit ett sådant fiasko blev hon ännu mer kryptisk. Hon ljög aldrig, men hon sa kanske inte alltid hela sanningen. Off the record, när hon inte hade en mikrofon under näsan, undslapp hon sig några gåtfulla stickrepliker, som när de pusslades ihop ledde till förhastade slutsatser. Därmed föddes ett rykte som snart fick legendariska proportioner och som hävdade att Mikael Blomkvist inte hade presenterat något försvar i rätten och frivilligt låtit sig dömas till fängelse och dryga böter därför att hans dokumentation annars oundvikligen skulle ha lett till att hans källa hade identifierats. Han jämfördes med amerikanska medieförebilder, som hellre går i fängelse än röjer en källa, och beskrevs som en hjälte i så infamt smickrande termer att han blev generad. Men det var inte läge att dementera missförstånden.

En sak var alla överens om: den person som lämnat ut dokumentationen måste vara någon i Wennerströms mest betrodda innersta krets. Därmed inleddes en långrandig sidodebatt om vem som var the Deep Throat— medarbetare med möjliga orsaker till missnöje, advokater och till och med Wennerströms kokainberoende dotter och andra familjemedlemmar porträtterades som möjliga kandidater. Varken Mikael Blomkvist eller Erika Berger sa någonting. De kommenterade aldrig någonsin ämnet.