”Jag behöver hjälp med ett antal transaktioner”, sa Monica Sholes på oklanderlig Oxfordengelska. När hon öppnade sin portfölj råkade hon tappa en reklampenna som visade att hon bodde på Hotel Zimmertal och som direktör Wagner artigt plockade upp åt henne. Hon avfyrade ett skälmskt leende och skrev kontonumret i blocket på bordet framför henne.

Direktör Wagner kastade en blick på henne och kategoriserade henne som bortskämd dotter till någon si eller så.

”Det är ett antal konton i Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna. Automatisk transfer mot clearingkoder i sekvens.”

” FräuleinSholes, ni har förstås alla clearingkoder tillgängliga”, frågade han.

” Aber natürlich”, svarade hon med en så kraftig brytning att det var uppenbart att hon endast hade en usel skoltyska i bagaget.

Hon började recitera sextonsiffriga nummerserier utan att en enda gång referera till något papper. Direktör Wagner insåg att det skulle bli en slitsam förmiddag, men mot fyra procent av transfereringarna var han beredd att slopa lunchen.

Det tog längre tid än hon hade räknat med. Först strax efter tolv på dagen, något efter tidsschemat, lämnade Monica Sholes Bank Hauser General och promenerade tillbaka till Hotel Zimmertal. Hon visade upp sig i receptionen innan hon gick upp på sitt rum och tog av sig de kläder hon inhandlat. Hon behöll latexbysten på men ersatte pagefrisyren med Irene Nessers axellånga blonda hår. Hon klädde sig i mer hemtama kläder: boots med extra höga klackar, svarta byxor, en enkel tröja och en prydlig svart skinnjacka från Malungsboden i Stockholm. Hon granskade sig i spegeln. Hon såg inte alls ovårdad ut, men var inte heller någon rik arvtagerska längre. Innan Irene Nesser lämnade rummet sorterade hon ut ett antal av obligationerna, som hon placerade i en tunn mapp.

Fem över ett, några minuter försenad, gick hon in på Bank Dorffmann, som var belägen ungefär 70 meter från Bank Hauser General. Irene Nesser hade förhandsbokat ett möte med en direktör Hasselmann. Hon bad om ursäkt för sin sena ankomst. Hon pratade oklanderlig tyska med norsk brytning.

”Inga problem, Fräulein”, svarade direktör Hasselmann. ”Hur kan jag stå till tjänst?”

”Jag vill öppna ett konto. Jag har ett antal privatobligationer som jag vill omsätta.”

Irene Nesser placerade mappen på bordet framför honom.

Direktör Hasselmann ögnade igenom innehållet, först hastigt och därefter långsammare. Han höjde ett ögonbryn och log artigt.

Hon öppnade fem nummerkonton som hon kunde hantera via Internet och som ägdes av ett synnerligen anonymt brevlådeföretag i Gibraltar, som en lokal mäklare hade etablerat åt henne för 50 000 kronor av de pengar hon lånat av Mikael Blomkvist. Hon omvandlade femtio obligationer till pengar som hon placerade på kontona. Varje obligation hade ett värde motsvarande en miljon kronor.

Hennes ärende på Bank Dorffmann drog ut på tiden så att hon ytterligare halkade efter i tidsschemat. Hon hade ingen möjlighet att hinna med sina avslutande ärenden innan bankerna stängde för dagen. Irene Nesser återvände därför till Hotel Matterhorn, där hon tillbringade en timme med att visa upp sig och etablera sin närvaro. Hon hade dock huvudvärk och gjorde en tidig sorti. Hon köpte huvudvärkstabletter i receptionen och beställde väckning till klockan 8.00 följande morgon och drog sig tillbaka till sitt rum.

Klockan var närmare fem och alla banker i Europa hade stängt. Däremot hade bankerna på den amerikanska kontinenten öppnat. Hon startade sin PowerBook och kopplade upp sig på nätet genom sin mobiltelefon. Hon ägnade en timme åt att tömma de nummerkonton som hon hade etablerat på Bank Dorffmann tidigare under dagen.

Pengarna delades upp i småportioner och användes till att betala fakturor för ett stort antal fiktiva företag runt om i världen. När hon var färdig hade pengarna lustigt nog transfereras tillbaka till Bank of Kroenenfeld på Caymanöarna, men nu till ett helt annat konto än de som de hade utgått från tidigare under dagen.

Irene Nesser ansåg att denna första portion nu var säkrad och näst intill omöjlig att spåra. Hon gjorde en enda utbetalning från kontot; drygt en miljon kronor placerades på ett konto som var kopplat till ett kreditkort som hon hade i plånboken. Kontot ägdes av ett anonymt företag med namnet Wasp Enterprises,som var registrerat i Gibraltar.

Några minuter senare lämnade en flicka med blond pagefrisyr Matterhorn genom en sidodörr i hotellbaren. Monica Sholes promenerade till Hotel Zimmertal, nickade artigt mot receptionisten och tog hissen upp till sitt rum.

Därefter tog hon god tid på sig att sätta på sig Monica Sholes stridsuniform, bättra på sin makeup och lägga ett extra lager hudkräm över tatueringen, innan hon gick ned till hotellrestaurangen och åt en vanvettigt god fiskmiddag. Hon beställde en flaska av ett årgångsvin som hon aldrig hört talas om men som kostade 1 200 kr, drack ungefär ett glas och lämnade vårdslöst resten innan hon flyttade över till hotellbaren. Hon lämnade drygt 500 kronor i dricks, vilket fick personalen att lägga märke till henne.

Hon tillbringade tre timmar med att låta sig bli uppraggad av en berusad italiensk ung man, med ett adligt namn som hon inte brydde sig om att lägga på minnet. De delade på två flaskor champagne, varav hon konsumerade ungefär ett glas.

Vid elvatiden böjde sig hennes berusade kavaljer fram och klämde henne ogenerat på brösten. Hon drog belåtet ned hans hand på bordet. Han tycktes inte ha noterat att han kramat mjuk latex. De var stundom högljudda och väckte en viss irritation bland andra gäster. Då Monica Sholes strax före midnatt noterade att en vakt började hålla dem under bister uppsikt hjälpte hon sin italienske vän till hans rum.

När han besökte badrummet hällde hon upp ett sista glas rödvin. Hon öppnade ett hopvikt papper och spetsade vinet med en krossad tablett Rohypnol. Han slocknade i en eländig hög på sängen inom en minut efter att hon hade skålat med honom. Hon lossade på hans slipsknut, drog av honom skorna och lade ett täcke över honom. Hon diskade i badrummet och torkade av glasen innan hon lämnade rummet.

Nästkommande morgon åt Monica Sholes frukost på sitt rum klockan sex, gav rundligt med dricks och checkade ut från Zimmertal före sju. Innan hon lämnade rummet ägnade hon fem minuter åt att torka bort fingeravtryck från dörrhandtag, garderober, toalettstol, telefonlur och andra föremål i rummet som hon hade vidrört.

Irene Nesser checkade ut från Matterhorn vid halv nio, strax efter väckningen. Hon tog en taxi och låste in sina väskor i en förvaringsbox på järnvägsstationen. Därefter tillbringade hon de kommande timmarna med att besöka nio privatbanker där hon portionerade ut delar av privatobligationerna från Caymanöarna. Klockan tre på eftermiddagen hade hon omsatt ungefär 10 procent av obligationerna i pengar som hon placerat på ett trettiotal nummerkonton. Återstoden av obligationerna buntade hon ihop och lade att vila i ett bankfack.

Irene Nesser skulle behöva göra fler besök i Zürich, men det brådskade inte.

Klockan halv fem på eftermiddagen tog Irene Nesser taxi till flygplatsen, där hon uppsökte damrummet och klippte sönder Monica Sholes pass och kreditkort i småsmulor som hon spolade ned i toaletten. Hon kastade saxen i en papperskorg. Efter den 11 september 2001 var det olämpligt att väcka uppmärksamhet med vassa föremål i bagaget.

Irene Nesser tog Flight GD890 med Lufthansa till Oslo och flygbussen vidare till Oslo central där hon gick in på damrummet och sorterade om sina kläder. Hon placerade alla persedlar som tillhörde Monica Sholes persona — pagefrisyr och märkeskläder — i tre plastkassar som hon dumpade i olika soptunnor och papperskorgar vid järnvägsstationen. Den tomma Samsoniteväskan ställde hon i en olåst förvaringsbox. Guldlänken och örhängena var designerprylar som kunde spåras; de försvann ned i en avloppsbrunn.