Изменить стиль страницы

Mikael vände sig till Erika: ”Boka nytt tryckeri för det här numret. Nu. Och ring Dragan Armanskij — jag vill ha nattvakter här under den närmaste veckan.” Tillbaka till Lisbeth. ”Tack Sally.”

”Vad är det värt?”

”Hur menar du?”

”Vad är tipset värt?”

”Vad vill du ha?”

”Det vill jag diskutera över en kaffe. Nu.”

De träffades på Kaffebarpå Hornsgatan. Salander såg så allvarlig ut när Mikael slog sig ned på pallen intill henne att han kände ett hugg av oro. Hon gick som vanligt rakt på sak.

”Jag behöver låna pengar.”

Mikael log ett av sina mest enfaldiga leenden och trevade efter plånboken.

”Visst. Hur mycket?”

”120 000 kronor.”

”Oops.” Han stoppade tillbaka plånboken. ”Jag har inte så mycket pengar på mig.”

”Jag skämtar inte. Jag behöver låna 120 000 kronor i — låt säga sex veckor. Jag har en chans att göra en investering men jag har ingen att vända mig till. Du har ungefär 140 000 på ditt konto just nu. Du får tillbaka pengarna.”

Mikael kommenterade inte det faktum att Lisbeth Salander hade genomborrat banksekretessen och listat ut hur mycket pengar han hade på kontot. Han använde Internetbank och svaret var uppenbart.

”Du behöver inte låna pengar av mig”, svarade han. ”Vi har inte diskuterat din andel än, men den täcker gott och väl det du försöker låna.”

”Andel?”

”Sally, jag har ett sinnessjukt stort arvode att inkassera från Henrik Vanger och vi ska göra upp vid årsskiftet. Jag skulle vara död och Millenniumskulle ha gått under utan dig. Jag tänker dela arvodet med dig. Fifty-fifty.”

Lisbeth Salander tittade forskande på honom. En rynka hade dykt upp i hennes panna. Mikael hade börjat vänja sig vid hennes tysta pauser. Slutligen skakade hon på huvudet.

”Jag vill inte ha dina pengar.”

”Men…”

”Jag vill inte ha en enda krona av dig.” Hon log plötsligt sitt skeva leende. ”Annat än om de kommer i form av presenter på min födelsedag.”

”Jag inser just att jag aldrig fått veta när du fyller år. ”

”Du är journalisten. Lista ut det.”

”Ärligt talat, Salander, jag menar allvar om att dela pengarna.”

”Jag menar också allvar. Jag vill inte ha dina pengar. Jag vill låna 120 000 och jag behöver pengarna i morgon.”

Mikael Blomkvist satt tyst. Hon frågar inte ens hur stor hennes andel är.”Sally, jag går gärna till banken med dig i dag och lånar dig den summa du ber om. Men vid årsskiftet ska vi ta ett nytt prat om din andel.” Han höll upp handen. ”När fyller du år förresten?”

”På valborgsmässoafton”, svarade hon. ”Passande, eller hur. Då går jag omkring med en kvast mellan benen.”

Hon landade i Zürich halv åtta på kvällen och tog taxi till turisthotellet Matterhorn. Hon hade bokat rum under namnet Irene Nesser och identifierade sig med ett norskt pass i detta namn. Irene Nesser hade axellångt blont hår. Hon hade inhandlat peruken i Stockholm och använt 10 000 av lånet från Mikael Blomkvist till att köpa två pass genom en av de obskyra kontakterna i Plaguesinternationella nätverk.

Hon gick omedelbart till sitt rum, låste dörren och klädde av sig. Hon lade sig på sängen och tittade upp i taket i rummet som kostade 1 600 kronor per natt. Hon kände sig tom. Hon hade redan satt sprätt på hälften av den summa hon lånat av Mikael Blomkvist, och trots att hon hade skjutit till varenda krona av sina egna sparpengar låg hon på en slimmad budget. Hon slutade tänka och somnade nästan omedelbart.

Hon vaknade strax efter fem på morgonen. Det första hon gjorde var att duscha och ägna en lång stund åt att maskera tatueringen på sin hals med ett tjockt lager hudfärgad kräm och puder över skarven. Hennes andra punkt på checklistan var inbokning på en skönhetssalong i foajén på ett väsentligt dyrare hotell halv sju på morgonen. Hon köpte ytterligare en blond peruk, denna med halvlång pagefrisyr, därefter fick hon manikyr, med lösa röda naglar över hennes nedbitna stumpar, falska ögonfransar, mera puder, rouge och slutligen läppstift och annat kladd. Kostnad drygt 8 000 kronor.

Hon betalade med ett kreditkort i namnet Monica Sholes och presenterade ett engelskt pass i detta namn som kunde styrka hennes identitet.

Nästa anhalt var Camille’s House of Fashion150 meter ned för gatan. Efter en timme kom hon ut iförd svarta stövlar, svarta strumpbyxor, en sandfärgad kjol med matchande blus, en midjelång jacka och en basker. Allt var dyra märkeskläder. Hon hade låtit en säljare göra urvalet. Hon hade även plockat åt sig en exklusiv skinnportfölj och en liten Samsonite-resväska. Kronan på verket var diskreta örhängen och en enkel guldlänk runt halsen. Kreditkortet hade debiterats med ytterligare 44 000 kronor.

För första gången i sitt liv hade Lisbeth Salander dessutom en byst som — när hon tittade sig i dörrspegeln — fick henne att dra efter andan. Bysten var lika falsk som Monica Sholes identitet. Den var gjord i latex och hade inhandlats i en butik i Köpenhamn där transvestiter gjorde sina inköp.

Hon var redo för krig.

Strax efter nio gick hon två kvarter till anrika Hotel Zimmertal, där hon bokat rum under namnet Monica Sholes. Hon gav motsvarande 100 kronor i dricks till en pojke som bar upp hennes nyinköpta resväska, och som innehöll hennes travel bag. Sviten var liten och kostade bara 22 000 kr per dygn. Hon hade bokat en natt. När hon var ensam tittade hon sig omkring. Från fönstret hade hon en strålande utsikt över Zürich See, vilket inte intresserade henne det minsta. Däremot tillbringade hon närmare fem minuter med att storögt granska sig själv i en spegel. Hon såg en helt främmande människa. Storbystade Monica Sholes i blond pagefrisyr hade mer makeup än vad Lisbeth Salander använde under en månad. Det såg… annorlunda ut.

Halv tio åt hon äntligen frukost, bestående av två koppar kaffe och en bagel med sylt i hotellbaren. Kostnad 210 kronor. Are these people nuts?

Strax före tio satte Monica Sholes ned kaffekoppen, öppnade sin mobiltelefon och slog ett nummer till en modemuppkoppling på Hawaii. Efter tre ringsignaler startade en uppkopplingston. Modemet bet. Monica Sholes svarade genom att slå en sexsiffrig kod på sin mobil och SMS:ade ett meddelande som innehöll instruktionen att starta ett program som Lisbeth Salander hade skrivit särskilt för detta ändamål.

I Honolulu vaknade programmet till liv på en anonym hemsida på en server som formellt stod på universitetet. Programmet var enkelt. Det hade bara till funktion att skicka instruktioner att starta ett annat program i en annan server, som i detta fall var en helt vanlig kommersiell sajt som erbjöd Internettjänster i Holland. Det programmet hade i sin tur till uppgift att leta rätt på den speglade hårddisken som tillhörde Hans-Erik Wennerström, och ta kommandot över det program som redovisade innehållet på hans dryga tretusen bankkonton runt om i världen.

Det var bara ett konto som var av intresse. Lisbeth Salander hade noterat att Wennerström granskade kontot ett par gånger i veckan. Om han startade sin dator och gick in i just denna fil skulle allt se normalt ut. Programmet redovisade små förändringar som kunde förväntas, beräknat på hur kontot normalt hade förändrats under de föregående sex månaderna. Om Wennerström under de närmaste 48 timmarna gick in och beordrade att pengar skulle utbetalas eller flyttas från kontot skulle programmet tjänstvilligt rapportera att så hade skett. I verkligheten skulle förändringen bara ha skett på den speglade hårddisken i Holland.

Monica Sholes stängde mobiltelefonen i det ögonblick hon hörde fyra korta tonsignaler som bekräftade att programmet hade startat.

Hon lämnade Zimmertal och promenerade till Bank Hauser General, tvärs över gatan, där hon hade bokat tid med en direktör Wagner klockan 10.00. Hon infann sig tre minuter före avtalad tid och använde väntetiden till att posera framför övervakningskameran, som tog hennes bild då hon passerade till avdelningen med kontor för diskreta privata konsultationer.