Изменить стиль страницы

Dragan Armanskij slog ut med händerna.

”Du är egenföretagare, du kan ta in egna jobb hur du vill och debitera efter eget huvud. Jag är bara glad om du tjänar egna pengar. Däremot skulle det vara illojalt av dig att sno åt dig kunder som du får genom oss.”

”Det har jag inga planer på. Jag har fullföljt jobbet enligt det kontrakt vi gjorde med Blomkvist. Det jobbet är nu avslutat. Det här handlar om att jagvill stanna kvar på fallet. Jag skulle göra det gratis.”

”Gör aldrig någonting gratis.”

”Du förstår vad jag menar. Jag vill veta vart den här historien leder. Jag har övertalat Mikael Blomkvist att be Dirch Frode om ett fortsättningsavtal som researchmedarbetare.”

Hon lämnade över kontraktet till Armanskij som ögnade igenom det.

”Med den lönen kan du lika gärna jobba gratis. Lisbeth, du har talang. Du behöver inte jobba för fickpengar. Du vet att du kan tjäna betydligt mer hos mig om du går upp till heltid.”

”Jag vill inte jobba heltid. Men, Dragan, min lojalitet ligger hos dig. Du har varit schyst mot mig sedan jag började här. Jag vill veta om ett sådant här kontrakt är okej med dig så att det inte blir något strul mellan oss.”

”Jag förstår.” Han funderade en stund. ”Det är helt okej. Tack för att du frågade. Om det dyker upp sådana här situationer i framtiden vill jag att du frågar mig så blir det inga missförstånd.”

Lisbeth Salander satt tyst i någon minut medan hon övervägde om det fanns något att tillägga. Hon naglade fast Dragan Armanskij med blicken utan att säga något. Istället nickade hon bara och reste sig och gick, som vanligt utan avskedsfraser. När hon hade fått det besked hon velat ha tappade hon helt intresset för Armanskij. Han log stillsamt. Att hon alls hade frågat honom om råd innebar en ny höjdpunkt i hennes socialiseringsprocess.

Han öppnade en mapp med en rapport om säkerheten på ett museum där en stor utställning av franska impressionister snart skulle öppna. Sedan lade han ned mappen och tittade mot dörren där Salander precis gått ut. Han tänkte på hur hon hade skrattat tillsammans med Mikael Blomkvist på sitt arbetsrum och undrade om hon höll på att bli vuxen eller om det var Blomkvist som lockade. Han kände också en plötslig oro. Han hade aldrig kunnat frigöra sig från känslan att Lisbeth Salander var ett perfekt offer. Och nu jagade hon en galning ute i obygden.

På väg norrut igen gjorde Lisbeth Salander en impulsiv avstickare förbi Äppelvikens sjukhem och hälsade på sin mamma. Bortsett från besöket på midsommaraftonen hade hon inte träffat sin mor sedan jul och hon hade dåligt samvete för att hon så sällan tog sig tid. Ett nytt besök inom loppet av några veckor var rekord.

Hennes mor satt inne i dagrummet. Lisbeth stannade en dryg timme och tog med henne på en promenad ned till ankdammen i parken utanför sjukhuset. Hennes mor fortsatte att blanda ihop Lisbeth med hennes syster. Hon var som vanligt inte riktigt närvarande men verkade oroad över besöket.

När Lisbeth tog adjö ville hennes mor inte släppa taget om hennes hand. Lisbeth lovade att snart besöka henne igen, men modern tittade oroligt och olyckligt efter henne.

Det var som om hon haft en föraning om en annalkande katastrof.

Mikael tillbringade två timmar i trädgården bakom sin stuga med att bläddra i Apokryferna, utan att komma till någon annan insikt än att han slösade bort sin tid.

Däremot slog honom en tanke. Han undrade plötsligt hur religiös Harriet Vanger egentligen hade varit. Intresset för bibelstudier hade uppstått det sista året innan hon försvann. Hon hade länkat ett antal bibelcitat till en serie mord och hade därefter läst inte bara Bibeln ordentligt utan även Apokryferna och intresserat sig för katolicismen.

Hade hon egentligen bedrivit samma undersökning som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander bedrev trettiosju år senare — var det en mördarjakt som sporrat hennes intresse snarare än religiositet? Pastor Falk hade antytt att hon snarast (i hans ögon) hade varit en sökare och inte en god kristen.

Han avbröts i sina funderingar av att Erika ringde på mobilen.

”Jag ville bara ringa och berätta att jag och Greger åker på semester nästa vecka. Jag blir borta i fyra veckor.”

”Vart ska ni?”

”New York. Greger har en utställning och därefter tänkte vi åka till Karibien. Vi har fått låna ett hus på Antigua av en bekant till Greger och stannar där i två veckor.”

”Det låter härligt. Ha det så bra. Och hälsa Greger.”

”Jag har inte varit riktigt ledig på tre år. Det nya numret är klart och vi har gjort nästan hela nästa nummer. Jag önskar att du kunde gå in som redaktör, men Christer har lovat att ta det.”

”Han kan ringa mig om han behöver hjälp. Hur går det med Janne Dahlman?”

Hon tvekade en stund.

”Han går också på semester nästa vecka. Jag har petat in Henry som tillfällig redaktionssekreterare. Han och Christer sköter butiken.”

”Okej.”

”Jag litar inte på Dahlman. Men han sköter sig. Jag är tillbaka den sjunde augusti.”

Vid sjutiden hade Mikael försökt ringa Cecilia Vanger fem gånger. Han hade SMS:at ett meddelande till henne att ringa honom, men utan att få svar.

Han slog beslutsamt ihop Apokryferna och satte på sig träningsoverallen och låste dörren innan han gav sig iväg på sin dagliga terrängrunda.

Han följde den smala vägen längs stranden innan han vek av in i skogen. Han forcerade snår och rotvältor så snabbt han kunde och kom utmattad fram till Befästningen, med på tok för hög puls. Han stannade vid ett av de gamla skyttefästena och stretchade i några minuter.

Plötsligt hörde han en skarp knall samtidigt som en kula slog in i en grå betongmur någon centimeter från hans huvud. Därefter kände han smärta vid hårfästet då splitter rev upp ett djupt jack.

I vad som tycktes vara en evighet stod Mikael paralyserad och oförmögen att inse vad som hade hänt. Sedan kastade han sig handlöst ned i skyttevärnet och slog sig nästan fördärvad då han landade på skuldran. Det andra skottet föll i samma ögonblick som han kastade sig. Kulan träffade betongfundamentet där han just hade stått.

Mikael kom på fötter och såg sig omkring. Han befann sig ungefär i befästningens mitt. Till höger och vänster löpte trånga, meterdjupa, överväxta passager till skyttevärn som var utspridda längs en linje på drygt tvåhundrafemtio meter. Hukande började han springa söderut genom labyrinten.

Han hörde plötsligt ett eko av kapten Adolfssons oefterhärmliga röst på en vinterövning på fältjägarskolan i Kiruna. För helvete, Blomkvist, håll ned skallen om du inte vill få röven bortskjuten.Fortfarande, tjugo år senare, mindes han de extra övningar som kapten Adolfsson brukade kommendera.

Efter ungefär sextio meter stannade han med dunkande hjärta och hämtade andan. Han kunde inte höra några andra ljud än sin egen andhämtning. Det mänskliga ögat uppfattar rörelse mycket snabbare än former och skepnader. Rör dig långsamt då du spanar.Mikael höjde långsamt blicken någon centimeter ovanför värnets kant. Solen låg rakt framför honom och gjorde det omöjligt att urskilja detaljer, men han kunde inte se någon rörelse.

Mikael drog ned huvudet igen och fortsatte till det sista skyttevärnet. Det spelar ingen roll hur bra vapen fienden har. Om han inte kan se dig så kan han inte träffa dig. Skydd, skydd, skydd. Se till att du aldrig är exponerad.

Mikael befann sig nu ungefär trehundra meter från gränsen till Östergårdens hemman. Fyrtio meter från honom fanns en halvt ogenomtränglig snårskog med mängder av sly. Men för att nå snårskogen måste han ta sig från skyttevärnet ned för en brant där han skulle vara helt exponerad. Det var den enda vägen ut. I ryggen hade han havet.

Mikael satte sig på huk och funderade. Han blev plötsligt medveten om smärtan i tinningen och upptäckte att han blödde ymnigt och att hans t-tröja var genomdränkt av blod. Fragment från kulan eller splitter från betongfundamentet hade rivit upp ett djupt jack i hårfästet. Skalpsår slutar aldrig blöda, tänkte han innan han åter koncentrerade sig på sin belägenhet. Ett skott hade kunnat vara ett vådaskott. Två skott betydde att någon hade försökt döda honom. Han visste inte om skytten fanns kvar därute och hade laddat om och väntade på att han skulle visa sig.