Изменить стиль страницы

”Jag har tänkt på det”, svarade Mikael. ”Men varför i så fall lägga en styckad katt på vår bro? Det är en direkt referens till morden.” Mikael knackade på Harriets bibel. ”Återigen en parodi på lagen om brännoffer.”

Lisbeth Salander lutade sig bakåt och tittade upp mot kyrkan medan hon eftertänksamt citerade Bibeln. Det lät som om hon pratade för sig själv.

Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte; och Arons söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken.

Hon tystnade och blev plötsligt medveten om att Mikael betraktade henne med ett spänt ansiktsuttryck. Han slog upp inledningen till Leviticus.

”Kan du vers 12 också?”

Lisbeth var tyst.

”Och han skall…” började Mikael och nickade åt henne.

Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Hennes röst var iskall.

”Och nästa vers?”

Hon reste sig plötsligt.

”Lisbeth, du har fotografiskt minne”, utbrast Mikael häpet. ”Det är därför du läser sidorna i utredningen på tio sekunder.”

Reaktionen var nästan explosiv. Hennes blick naglade fast Mikael med sådant ursinne att han häpnade. Sedan fylldes hennes ögon med förtvivlan och hon vände sig plötsligt om och sprang mot grinden.

”Lisbeth”, ropade Mikael häpet efter henne.

Hon försvann upp för landsvägen.

Mikael bar in hennes dator, kopplade på larmet och låste ytterdörren innan han gav sig iväg och letade efter henne. Han hittade henne tjugo minuter senare på en brygga nere i småbåtshamnen, där hon satt och doppade fötterna i vattnet och rökte en cigarett. Hon hörde honom komma ut på bryggan och han såg hennes axlar stelna till en aning. Han stannade två meter ifrån henne.

”Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men det var inte min mening att göra dig upprörd.”

Hon svarade inte.

Han gick fram och satte sig bredvid henne och lade försiktigt sin hand på hennes axel.

”Snälla Lisbeth, prata med mig.”

Hon vred huvudet och tittade på honom.

”Det finns inget att prata om”, sa hon. ”Jag är ett freak helt enkelt.”

”Jag skulle vara glad om jag hade hälften så bra minne som du.”

Hon kastade cigarettfimpen i vattnet.

Mikael satt tyst en lång stund. Vad ska jag säga? Du är en helt vanlig tjej. Det gör väl inget om du är lite annorlunda. Vad har du för självbild egentligen?

”Jag har tyckt att du varit annorlunda ända sedan den första sekund jag såg dig”, sa han. ”Och vet du en sak? Det var mycket länge sedan jag spontant tyckte så väldigt bra om någon från första stund.”

Några barn kom ut från en stuga på andra sidan hamnen och kastade sig i vattnet. Eugen Norman, målaren som Mikael ännu inte växlat ett enda ord med, satt på en stol utanför sitt hus och sög på en pipa och betraktade Mikael och Lisbeth.

”Jag vill väldigt gärna vara din vän, om du vill ha mig som vän”, sa Mikael. ”Men det måste du bestämma. Jag går tillbaka till stugan och sätter på mera kaffe. Kom hem när du känner för det.”

Han reste sig och lämnade henne i fred. Han hade bara hunnit halvvägs upp för backen då han hörde hennes steg bakom sig. De gick tillbaka tillsammans utan att säga något.

Hon hejdade honom just när de kom fram till stugan.

”Jag höll på att formulera en tanke… Vi pratade om att allting är en parodi på Bibeln. Visserligen styckade han en katt, men jag antar att det var svårt att få tag på en oxe. Men han följer grundstoryn. Jag undrar…”

Hon tittade upp mot kyrkan.

”… och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet…”

De gick över bron och upp till kyrkan och såg sig omkring. Mikael kände på kyrkporten, den var låst. De vandrade runt en liten stund och tittade på gravstenarna på måfå och kom till kapellet som stod en bit ned mot vattnet. Helt plötsligt spärrade Mikael upp ögonen. Det var inte ett kapell utan en gravkrypta. Ovanför dörren kunde han läsa det uthuggna namnet Vanger och en strof på latin, som han inte visste vad den betydde.

”Att till tidens ände vila”, sa Lisbeth Salander.

Mikael tittade på henne. Hon ryckte på axlarna.

”Jag såg den strofen någonstans”, sa hon.

Mikael gapskrattade plötsligt. Hon stelnade till och såg först ilsken ut, men insåg att han inte skrattade åt henne utan åt det dråpliga i situationen och slappnade av.

Mikael kände på porten. Den var låst. Han funderade en stund och sa till Lisbeth att slå sig ned och vänta på honom. Mikael gick över till Anna Nygren och knackade på. Han förklarade att han ville titta närmare på familjen Vangers gravkapell och undrade var Henrik förvarade nyckeln. Anna såg tveksam ut men gav med sig då Mikael påminde om att han arbetade direkt för Henrik. Hon hämtade nyckeln från hans skrivbord.

Så fort Mikael och Lisbeth slog upp porten visste de att de haft rätt. Stanken av bränt kadaver och förkolnade rester låg tung i luften. Men kattplågaren hade inte gjort någon brasa. I ett hörn stod en blåslampa av det slag som skidåkare använder för att valla skidorna. Lisbeth plockade upp sin digitalkamera ur en ficka i jeanskjolen och tog några bilder. Hon tog blåslampan med sig.

”Det kan bli bevismaterial. Han kanske har lämnat fingeravtryck”, sa hon.

”Visst, vi kan be alla i familjen Vanger att lämna fingeravtryck”, sa Mikael sarkastiskt. ”Det skulle vara roande att se dig försöka få Isabellas.”

”Det finns sätt”, svarade Lisbeth.

Det var gott om blod på golvet och där fanns också en bultsax som de förmodade hade använts för att klippa av katthuvudet.

Mikael tittade sig omkring. En upphöjd huvudgrav tillhörde Alexandre Vangeersad och fyra gravsättningar i golvet härbärgerade de tidigaste familjemedlemmarna. Därefter hade familjen Vanger uppenbarligen övergått till kremering. Ett trettiotal luckor i väggen hade namn på medlemmar i klanen. Mikael följde familjekrönikan framåt och undrade var de begravde familjemedlemmar som inte fick plats i kapellet — de som kanske inte ansågs tillräckligt betydelsefulla.

”Då vet vi”, sa Mikael när de korsade bron. ”Vi jagar en komplett galning.”

”Hur menar du?”

Mikael hejdade stegen mitt på bron och lutade sig mot broräcket.

”Om det hade varit en vanlig knäppskalle som försökt skrämma oss så hade han tagit ned katten i garaget eller till och med ut i skogen. Han gick till familjekapellet. Det är tvångsmässigt. Tänk på vilken risk han måste ha tagit. Det är sommar och folk är faktiskt ute och promenerar på nätterna. Vägen över kyrkogården är en genväg mellan norra och södra Hedeby. Även om han stängde porten så måste katten ha levt rövare och det måste ha luktat bränt.”

”Han?”

”Jag tror inte att Cecilia Vanger smög omkring med en blåslampa häromnatten.”

Lisbeth ryckte på axlarna.

”Jag litar inte på någon av de här figurerna, inklusive Frode och din Henrik. Det där är en släkt som kommer att blåsa dig om de får en chans. Så vad gör vi nu?”

Det var tyst en stund. Sedan måste Mikael fråga:

”Jag har listat ut rätt många hemligheter om dig. Hur många är det som känner till att du är en hacker?”

”Ingen.”

”Ingen utom jag, menar du.”

”Vart vill du komma?”

”Jag vill veta om du är okej med mig. Om du litar på mig?”

Hon betraktade honom en lång stund. Till sist ryckte hon åter på axlarna.

”Det är inget jag kan göra något åt.”

”Litar du på mig”, envisades Mikael.

”Tills vidare”, svarade hon.

”Bra. Låt oss ta en promenad till Dirch Frode.”

Advokat Frodes fru, som såg Lisbeth Salander för första gången, betraktade henne storögt samtidigt som hon log artigt och visade ut dem till trädgården på baksidan. Frode sken upp då han såg Lisbeth. Han reste sig och hälsade artigt.