Cecilia blev mörk i ansiktet.

”För en timme sedan var jag inne i Hedestad. Jag kom hit för en halvtimme sedan.”

”Kan någon vittna om var du befann dig?”

”Inte vad jag vet. Jag behöver inte stå till svars inför dig.”

”Två: Varför öppnade du fönstret i Harriet Vangers rum den dag hon försvann?”

”Vad?”

”Du hörde frågan. I alla år har Henrik försökt lista ut vem som öppnade fönstret i Harriets rum, precis under de kritiska minuter då hon försvann. Alla har förnekat att de gjorde det. Någon ljuger.”

”Och vad i helvete får dig att tro att det var jag som gjorde det?”

”Den här bilden”, sa Mikael och slängde ned det suddiga fotografiet på hennes köksbord.

Cecilia Vanger gick fram till bordet och betraktade bilden. Mikael tyckte sig kunna utläsa häpnad och rädsla. Hon tittade upp på honom. Mikael kände plötsligt hur en liten rännil av blod rann ned för hans kind och droppade på hans tröja.

”Det fanns ett sextiotal personer på ön den där dagen” sa han. ”Tjugoåtta var kvinnor. Fem eller sex hade axellångt blont hår. En enda av dessa hade en ljus klänning på sig.”

Hon stirrade intensivt på bilden.

”Och du tror att det där skulle vara jag?”

”Om det inte är du så skulle jag väldigt gärna vilja veta vem du tror att det är. Den här bilden har aldrig tidigare varit känd. Jag har haft den i flera veckor nu och försökt prata med dig. Jag är förmodligen en idiot, men jag har inte visat den för Henrik eller någon annan eftersom jag är livrädd för att misstänkliggöra dig eller göra dig illa. Men jag måste få ett svar.”

”Du ska få ett svar.” Hon höll upp bilden och räckte den till honom. ”Den där dagen var jag inte inne i Harriets rum. Det är inte jag på bilden. Jag hade inte ett dugg med hennes försvinnande att göra.”

Hon gick bort till ytterdörren.

”Du har fått ditt svar. Nu vill jag att du går. Jag tror att du bör be en läkare titta på det där såret.”

Lisbeth Salander körde honom till Hedestads sjukhus. Det räckte med två stygn och ett rejält plåster för att försluta såret. Han fick kortisonsalva för utslagen efter brännässlorna på halsen och händerna.

När de lämnade sjukhuset satt Mikael en lång stund och undrade om han inte borde gå till polisen. Han såg plötsligt rubrikerna framför sig. Förtalsdömde journalisten i skottdrama. Han ruskade på huvudet. ”Kör hem”, sa han till Lisbeth.

Då de återkom till Hedebyön hade det mörknat, vilket passade Lisbeth Salander utmärkt. Hon ställde en sportbag på köksbordet.

”Jag lånade utrustning från Milton Security och det är dags att göra bruk av den nu. Sätt på kaffet så länge.”

Hon placerade fyra batteridrivna rörelsedetektorer runt huset och förklarade att om någon gick närmare än sex sju meter skulle en radiosignal sätta igång ett litet piplarm som hon installerade i Mikaels sovrum. Samtidigt skulle två ljuskänsliga videokameror som hon placerat i träd på baksidan och på framsidan av stugan börja sända signaler till en PC laptop som hon ställde i skåpet i farstun. Hon maskerade kamerorna med mörkt tyg så att bara objektivet syntes.

En tredje kamera placerade hon i en fågelholk ovanför dörren. För att få in kabeln borrade hon ett hål rakt genom väggen. Objektivet var riktat mot vägen och gången från grinden upp till ytterdörren. Den tog en lågupplöst bild varje sekund och lagrade på hårddisken i ytterligare en PC laptop i garderoben.

Därefter installerade hon en tryckkänslig dörrmatta i farstun. Om någon lyckades undvika IR-detektorerna och tog sig in i huset skulle en siren på 115 decibel gå igång. Lisbeth demonstrerade hur han skulle stänga av detektorerna med en nyckel till en dosa hon hade placerat i garderoben. Hon hade också lånat en nattkikare som hon placerade på bordet i arbetsrummet.

”Du lämnar inte mycket åt slumpen”, sa Mikael och hällde upp kaffe till henne.

”En sak till. Inga fler joggingturer innan vi löst det här.”

”Tro mig. Jag har tappat intresset för motion.”

”Det är inget skämt. Det här började som en historisk gåta men i morse låg en död katt på trappen och i kväll försökte någon skjuta skallen av dig. Vi är någon på spåren.”

De åt en sen middag med kallskuret och potatissallad. Mikael var plötsligt dödstrött och hade en blixtrande huvudvärk. Han orkade inte prata utan gick och lade sig.

Lisbeth Salander stannade uppe och läste vidare i utredningen till tvåtiden på natten. Uppdraget i Hedeby hade utvecklats till något både hotfullt och komplicerat.

KAPITEL 23: Fredag 11 juli

Mikael vaknade klockan sex av att solen sken honom rakt i ansiktet genom en springa i gardinerna. Huvudet värkte obestämt och det gjorde ont då han fingrade på plåstret. Lisbeth Salander låg på mage med armen över honom. Han tittade ned på draken som sträckte sig över hennes rygg, från det högra skulderbladet och ned till skinkan.

Han räknade hennes tatueringar. Förutom draken på ryggen och getingen på halsen hade hon en slinga runt ena ankeln, en annan slinga runt biceps på vänster arm, ett kinesiskt tecken på höften och en ros på vaden. Med undantag för draken var tatueringarna små och diskreta.

Mikael klättrade försiktigt ur sängen och drog för gardinen. Han gick på toaletten och tassade därefter tillbaka till sängen och försökte krypa ned utan att väcka henne.

Ett par timmar senare åt de frukost ute i trädgården. Lisbet Salander tittade på Mikael.

”Vi har en gåta att lösa. Hur gör vi det här?”

”Summerar de fakta vi har. Försöker hitta fler.”

”Ett faktum är att någon i vår närhet är ute efter dig.”

”Frågan är bara varför? Är det för att vi håller på att lösa mysteriet med Harriet eller för att vi har hittat en okänd seriemördare?”

”Det måste hänga ihop.”

Mikael nickade.

”Om Harriet lyckades lista ut att det fanns en seriemördare måste det ha varit någon i hennes närhet. Tittar vi på persongalleriet på 1960-talet så fanns det åtminstone två dussin möjliga kandidater. I dag finns det knappt någon av dem kvar mer än Harald Vanger, och jag tror helt enkelt inte att det är han som vid snart nittiofem springer omkring med ett gevär i Fröskogen. Han skulle knappt orka lyfta en älgstudsare. Personerna är antingen för gamla för att vara farliga i dag eller för unga för att ha varit med på 1950-talet. Då är vi tillbaka på ruta ett igen.”

”Om det inte är så att det är två personer som samarbetar. En äldre och en yngre.”

”Harald och Cecilia. Jag tror inte det. Jag tror att hon talade sanning när hon påstod att det inte var hon i fönstret.”

”Men vem var det då?”

De slog upp Mikaels iBook och ägnade den följande timmen åt att än en gång detaljgranska alla människor som syntes på bilderna från olyckan på bron.

”Jag kan inte tänka mig annat än att alla människor i byn måste ha varit nere och tittat på uppståndelsen. Det var september. De flesta har på sig jackor eller tröjor. Det finns bara en person som har långt blont hår och ljus klänning.”

”Cecilia Vanger syns på väldigt många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka. Mellan husen och folket som tittar på olyckan. Här pratar hon med Isabella. Här står hon tillsammans med prästen Falk. Här är hon med Greger Vanger, mellanbrodern.”

”Vänta”, sa Mikael plötsligt. ”Vad har Greger i handen?”

”Något fyrkantigt. Det ser ut som en låda av något slag.”

”Det är ju en Hasselbladare. Han hade också en kamera.”

De spelade upp bilderna ytterligare en gång. Greger syntes på flera bilder, men var ofta skymd. På en bild syntes det tydligt att han hade en fyrkantig låda i handen.

”Jag tror att du har rätt. Det är en kamera.”

”Vilket betyder att vi måste ge oss ut på ny bildjakt.”

”Okej, vi lämnar det så länge”, sa Lisbeth Salander. ”Låt mig formulera en hypotes.”

”Var så god.”

”Vad sägs om att någon i den yngre generationen känner till att någon i den äldre generationen var en seriemördare men inte vill att det ska komma ut. Familjens heder och allt det där. Det skulle betyda att det är två personer inblandade men att de inte samarbetar. Mördaren kan vara död sedan länge medan vår plågoande bara vill att vi ska lägga ned allting och åka hem.”