Vid halv nio promenerade Isabella Vanger förbi på väg över bron. Hon såg dem inte eller låtsades inte se dem.

”Hur mår du?” frågade Mikael slutligen Lisbeth.

”Bra.” Hon tittade förbryllat på honom. Okej då. Han vill att jag ska vara upprörd.”När jag hittar den jäveln som plågat ihjäl en oskyldig katt bara för att ge oss en varning så kommer jag att använda ett basebollträ.”

”Du tror att det är en varning?”

”Har du någon bättre förklaring? Och det betyder något.”

Mikael nickade. ”Vad som än är sanningen i den här historien så har vi oroat någon tillräckligt mycket för att den personen ska göra något riktigt galet. Men det finns ett annat problem också.”

”Jag vet. Det här är ett djuroffer i stil med 1954 och 1960. Men det verkar inte rimligt att en mördare som var aktiv för femtio år sedan smyger omkring och lägger torterade djurkadaver på din tröskel.”

Mikael instämde.

”De enda som i så fall kan komma i fråga är Harald Vanger och Isabella Vanger. Det finns ett antal äldre släktingar på Johan Vangers sida, men ingen av dem är bosatt i trakten.”

Mikael suckade.

”Isabella är en elak fan som säkert kan ha ihjäl en katt, men jag tvivlar på att hon sprang omkring och seriemördade kvinnor på 1950-talet. Harald Vanger… jag vet inte, han verkar så orkeslös att han knappt kan gå och jag har svårt att tro att han har smugit ut i natten och jagat rätt på en katt och gjort det där.”

”Om det inte är två personer. En äldre och en yngre.”

Mikael hörde plötsligt en bil passera och tittade upp och såg Cecilia Vanger försvinna över bron. Harald och Cecilia, tänkte han. Men tanken innehöll ett stort frågetecken; far och dotter umgicks inte och talade knappt med varandra. Trots Martin Vangers utfästelse att prata med henne hade hon fortfarande inte besvarat något av Mikaels telefonsamtal.

”Det måste vara någon som vet att vi gräver och att vi har gjort framsteg”, sa Lisbeth Salander och reste sig och gick in i stugan. När hon kom ut igen hade hon satt på sig skinnstället.

”Jag åker till Stockholm. Jag är tillbaka i kväll.”

”Vad ska du göra?”

”Hämta lite prylar. Om någon är galen nog att ha ihjäl en katt på det där sättet så kan han eller hon lika gärna ge sig på oss nästa gång. Eller anlägga en mordbrand när vi ligger och sover. Jag vill att du åker in till Hedestad och köper två brandsläckare och två brandvarnare i dag. En av brandsläckarna ska vara en halonsläckare.”

Utan övriga avskedsord satte hon på sig hjälmen, sparkade igång motorcykeln och försvann över bron.

Mikael dumpade kadavret i en soptunna vid bensinmacken innan han körde in till Hedestad och köpte brandsläckarna och brandvarnarna. Han lade dem i bagageluckan på bilen och körde till sjukhuset. Han hade ringt och gjort upp om att träffa Dirch Frode i kafeterian, och berättade vad som hade hänt på morgonen. Dirch Frode bleknade.

”Mikael, jag hade inte räknat med att den här historien kunde bli farlig.”

”Varför inte? Uppdraget bestod ju i att avslöja en mördare.”

”Men vem skulle… det här är ju inte klokt. Om det finns risk för ditt och fröken Salanders liv så måste vi avbryta. Jag kan prata med Henrik.”

”Nej. Absolut inte. Jag vill inte riskera att han får en hjärtattack till.”

”Han frågar hela tiden hur det går för dig.”

”Hälsa honom att jag nystar vidare.”

”Vad ska ni göra nu?”

”Jag har några frågor. Den första incidenten inträffade strax efter att Henrik fått sin hjärtattack och jag var nere i Stockholm över dagen. Någon sökte igenom mitt arbetsrum. Det var precis då jag hade knäckt bibelkoden och upptäckt bilderna på Järnvägsgatan. Jag hade berättat om det för dig och för Henrik. Martin visste om det eftersom han ordnade så att jag kunde komma in på Hedestads-Kuriren. Hur många fler kände till det?”

”Tja, jag vet ju inte exakt vem Martin pratat med. Men både Birger och Cecilia kände till det. De har diskuterat din jakt på bilder sinsemellan. Även Alexander känner till det. Och, förresten, Gunnar och Helena Nilsson. De var uppe och hälsade på Henrik och blev indragna i samtalet. Och Anita Vanger.”

”Anita? Hon i London.”

”Cecilias syster. Hon flög hem tillsammans med Cecilia när Henrik fick sin hjärtattack, men bodde på hotell och har så vitt jag vet inte varit ut på ön. Precis som Cecilia vill hon inte träffa sin far. Men hon åkte tillbaka igen för en vecka sedan, då Henrik kom ut från intensiven.”

”Var bor Cecilia? Jag såg henne i morse när hon körde över bron, men det är svart och tillbommat i hennes hus.”

”Misstänker du henne?”

”Nej, jag undrar bara var hon bor.”

”Hon bor hos sin bror, Birger. Det är promenadavstånd till Henrik.”

”Vet du var hon är just nu?”

”Nej. Hon är inte uppe hos Henrik i alla fall.”

”Tack”, sa Mikael och reste sig.

Familjen Vanger kretsade runt Hedestads sjukhus. I entréhallen passerade Birger Vanger mot hissarna. Mikael hade inte lust att stöta ihop med honom och väntade till dess att han försvunnit innan han gick ut i entréhallen. Istället stötte han ihop med Martin Vanger vid dörrarna, på nästan exakt samma plats där han träffat Cecilia Vanger vid det föregående besöket. De hälsade och skakade hand.

”Har du varit uppe och hälsat på Henrik?”

”Nej, jag har bara träffat Dirch Frode som hastigast.”

Martin Vanger såg trött och hålögd ut. Det slog Mikael att han hade åldrats väsentligt under det halvår de hade känt varandra. Kampen för att rädda det Vangerska imperiet var kostsam och Henriks plötsliga tillbud hade inte varit uppmuntrande.

”Hur går det för dig?” frågade Martin Vanger.

Mikael markerade omedelbart att han inte hade för avsikt att avbryta och åka hem till Stockholm.

”Jo tack. Det blir mer och mer intressant för var dag som går. När Henrik är friskare hoppas jag kunna tillfredsställa hans nyfikenhet.”

Birger Vanger var bosatt i ett radhus i vitt tegel på andra sidan vägen, på bara fem minuters gångavstånd från sjukhuset. Han hade utsikt mot havet och gästhamnen. Ingen öppnade då Mikael ringde på. Han ringde till Cecilias mobil men fick inget svar. Han satt kvar i bilen en stund och trummade med fingrarna mot ratten. Birger Vanger var ett oskrivet kort i samlingen; född 1939 och följaktligen endast tio år då mordet på Rebecka Jacobsson begicks. Däremot var han tjugosju år när Harriet försvann.

Enligt Henrik Vanger hade Birger och Harriet knappt umgåtts. Han hade vuxit upp hos sin familj i Uppsala och flyttat till Hedestad för att arbeta inom koncernen, men hoppat av efter ett par år och satsat på politiken. Men han hade varit i Uppsala då mordet på Lena Andersson begicks.

Mikael fick ingen rätsida på historien, men incidenten med katten hade skapat en känsla av överhängande hot och av att han började få ont om tid.

Hedebys gamle präst Otto Falk hade varit trettiosex år när Harriet försvann. Han var nu sjuttiotvå, yngre än Henrik Vanger men i avsevärt sämre intellektuell kondition. Mikael sökte rätt på honom på sjukhemmet Svalan, en gul tegelbyggnad en bit upp vid Hedeån i andra änden av staden. Mikael presenterade sig i receptionen och bad att få tala med pastor Falk. Han förklarade att han hade förstått att prästen led av Alzheimers sjukdom och förhörde sig om hur pass kommunicerbar han var. En översköterska gav honom svaret att pastor Falk hade fått sin diagnos tre år tidigare och att sjukdomen hade ett aggressivt förlopp. Falk var kommunicerbar, men han hade uselt närminne, kände inte igen vissa släktingar och var på det hela taget på väg in i dimmorna. Mikael varnades också för att den gamle kunde drabbas av ångestattacker om han blev pressad med frågor som han inte kunde besvara.

Den gamle prästen satt på en parksoffa ute i trädgården tillsammans med tre andra patienter och en vårdare. Mikael tillbringade en timme med att försöka prata med Falk.