Redan nästkommande blad avslöjade att den kryptiska signaturen G. M. åsyftade en kriminalinspektör Gustaf Morell, som kommit med båt till Hedebyön där han övertagit befälet och upprättat en formell anmälan om Harriet Vangers försvinnande. Till skillnad från de inledande noteringarna med dess omotiverade förkortningar var Morells rapporter författade på skrivmaskin och på läsbar prosa. På de följande sidorna redogjordes för vilka åtgärder som vidtagits med en saklighet och detaljrikedom som överraskade Mikael.
Morell hade gått systematiskt tillväga. Han hade först intervjuat Henrik Vanger i sällskap med Isabella Vanger, Harriets mamma. Därefter hade han i tur och ordning pratat med en Ulrika Vanger, Harald Vanger, en Greger Vanger, Harriets bror Martin Vanger samt en Anita Vanger. Mikael drog slutsatsen att dessa personer hade intervjuats i någon sorts skala av fallande betydelse.
Ulrika Vanger var mor till Henrik Vanger och hade uppenbarligen en status motsvarande änkedrottning. Ulrika Vanger var bosatt på Vangerska gården och hade inga upplysningar att lämna. Hon hade gått och lagt sig tidigt kvällen innan och hade inte sett Harriet på flera dagar. Hon tycktes ha insisterat på att få träffa kriminalinspektör Morell endast för att uttrycka sin åsikt, vilken var att polisen omedelbart måste agera.
Harald Vanger var Henriks bror och rankad som nummer två på listan över inflytelsErika familjemedlemmar. Han förklarade att han hade träffat Harriet Vanger som hastigast då hon återvände från festdagen i Hedestad, men att han ” icke sett henne sedan olyckan på bron ägt rum och icke ägde kännedom om var hon för närvarande befann sig”.
Greger Vanger, bror till Henrik och Harald, uppgav att han hade träffat den försvunna sextonåringen då hon besökt Henrik Vangers arbetsrum och bett att få tala med Henrik efter besöket i Hedestad tidigare under dagen. Greger Vanger uppgav att han själv inte hade pratat med henne utan bara hade hälsat kort. Han visste inte var hon kunde tänkas befinna sig men uttryckte åsikten att hon förmodligen bara tanklöst hade åkt till någon kamrat utan att meddela detta och säkerligen snart skulle dyka upp igen. På frågan om hur hon i så fall hade lämnat ön kunde han inte ge besked.
Martin Vanger intervjuades som hastigast. Han läste sista året på gymnasiet i Uppsala, där han var inhyst hos Harald Vanger. Han hade inte fått plats i Haralds bil och istället åkt tåg till Hedeby och anlänt så sent att han fastnat på fel sida om broolyckan och inte kommit över förrän sent på aftonen med båt. Han intervjuades i förhoppningen om att hans syster hade meddelat sig med honom och kanske gett en antydan om att hon tänkte rymma. Frågan möttes av protester från Harriets mor, men kommissarie Morell ansåg i det ögonblicket att en rymning närmast var en förhoppning. Martin hade dock inte talat med sin syster sedan sommarlovet och hade inga upplysningar av värde att lämna.
Anita Vanger var dotter till Harald Vanger men angavs felaktigt som ”kusin” till Harriet — i själva verket var Harriet hennes kusinbarn. Hon läste första året på universitetet i Stockholm och hade tillbringat sommaren i Hedeby. Hon var nästan jämnårig med Harriet och de hade blivit nära vänner. Hon uppgav att hon hade anlänt till ön tillsammans med sin far på lördagen och sett fram mot att få träffa Harriet, men att hon inte hade hunnit göra det. Anita Vanger uppgav att hon kände oro och att det var olikt Harriet att försvinna någonstans utan att meddela familjen. I denna slutsats fick hon stöd av både Henrik och Isabella Vanger.
Samtidigt som kriminalinspektör Morell hade intervjuat familjemedlemmarna hade han beordrat poliskonstaplarna Magnusson och Bergman — patrull 014 — att organisera en första skallgångskedja medan det ännu var ljust. På grund av att bron fortfarande var avspärrad var det svårt att inkalla förstärkning från fastlandssidan; den första skallgångskedjan bestod av ett trettiotal tillgängliga personer av varierande kön och ålder. De områden som avsöktes under eftermiddagen var de obebodda husen i Fiskehamnen, stränderna på udden och längs sundet, skogspartiet närmast byn samt det så kallade Söderberget ovanför Fiskehamnen. Det sistnämnda stället avsöktes sedan någon framkastat teorin att Harriet möjligen kunde ha sökt sig dit för att få en god överblick över olycksplatsen på bron. Patruller skickades även till Östergård samt till Gottfrieds stuga på andra sidan ön, där Harriet ibland vistades.
Sökandet efter Harriet Vanger var dock resultatlöst och avbröts först långt efter mörkrets inbrott vid tiotiden på kvällen. Temperaturen under natten sjönk till nollgradigt.
Under eftermiddagen hade kriminalinspektör Morell etablerat sitt högkvarter i en salong som Henrik Vanger ställt till förfogande i bottenvåningen i Vangerska gården. Han hade vidtagit en rad åtgärder.
I sällskap med Isabella Vanger hade han inspekterat Harriets rum och försökt få en uppfattning om ifall någonting saknades, kläder, någon väska eller liknande som kunde antyda att Harriet Vanger rymt hemifrån. Isabella Vanger hade inte varit särskilt hjälpsam och tycktes inte ha någon större kunskap om hur hennes dotters garderob såg ut. Hon var ofta klädd i jeans, men de ser ju likadana ut.Harriets handväska hade återfunnits på hennes skrivbord. Den innehöll legitimation, en plånbok med nio kronor och femtio öre, en kam, en handspegel och en näsduk. Efter inspektionen hade Harriets rum spärrats av.
Morell hade kallat flera personer till förhör, både familjemedlemmar och anställda. Samtliga intervjuer var noggrant bokförda.
Då deltagarna i den första skallgångskedjan efter hand återkommit med nedslående besked fattade kommissarien beslut om att ett mer systematiskt sökande måste genomföras. Under kvällen och natten inkallades förstärkning; Morell kontaktade bland annat ordföranden i Hedestads Orienteringsklubb och vädjade om hjälp med att telefonledes inkalla medlemmarna till skallgång. Vid midnatt fick han beskedet att femtiotre aktiva idrottare, främst från juniorsektionen, skulle infinna sig på Vangerska gården klockan 07.00 nästkommande morgon. Henrik Vanger bidrog genom att helt sonika inkalla en del av morgonskiftet, femtio man, från Vangerkoncernens pappersbruk på orten. Henrik Vanger organiserade även mat och dryck.
Mikael Blomkvist kunde livligt föreställa sig de scener som måste ha utspelat sig på Vangerska gården under dessa händelsErika dygn. Det framgick tydligt att olyckan på bron bidragit till förvirringen under de första timmarna; dels genom att försvåra möjligheterna att få effektiv förstärkning från fastlandet, dels eftersom alla ansåg att två så dramatiska händelser på samma plats och vid samma tidpunkt på något sätt rimligen måste vara länkade till varandra. När tankbilen lyftes bort hade kriminalinspektör Morell till och med gått ned till bron för att försäkra sig om att Harriet Vanger på något osannolikt sätt inte hade hamnat under vraket. Detta var den enda irrationella handling som Mikael kunde spåra i kommissariens agerande, eftersom den försvunna flickan ju bevisligen hade varit synlig på ön efter att olyckan hade ägt rum. Likafullt hade spaningsledaren, utan att kunna ge en rimlig förklaring, svårt att frigöra sig från tanken att den ena händelsen på något sätt hade orsakat den andra.
Under det första förvirrade dygnet sjönk förhoppningarna om att ärendet skulle få en snabb och lycklig upplösning. Dessa ersattes gradvis av två spekulationer. Trots de uppenbara svårigheterna med att omärkligt kunna lämna ön ville Morell inte avskriva möjligheten att hon hade rymt hemifrån. Han beslutade att Harriet Vanger skulle efterlysas och beordrade patrullerande poliser inne i Hedestad att hålla ögonen öppna efter den försvunna flickan. Han gav även en kollega vid kriminalavdelningen i uppdrag att höra bussförare och personal på järnvägsstationen för att få veta om någon kunde ha sett henne.