Längst bort på östra sidan av vägen bodde Gerda Vanger, änka efter Henriks bror Greger, och hennes son Alexander Vanger.

”Gerda är sjuklig, hon lider av reumatism. Alexander har en mindre andel i Vangerkoncernen men driver en del egna företag, bland annat restauranger. Han brukar tillbringa några månader varje år på Barbados i Västindien, där han har investerat en del pengar i turistnäringen.”

Mellan Gerdas och Henrik Vangers hus fanns en tomt med två mindre byggnader som stod tomma och användes som gästhus för olika medlemmar i familjen på besök. På andra sidan om Henriks hus fanns ett friköpt hus där ytterligare någon pensionerad anställd inom koncernen bodde med sin fru, men det stod öde vintertid då paret befann sig i Spanien.

De hade återkommit till korsvägen och därmed var rundturen avslutad. Det började redan skymma. Mikael tog initiativet.

”Henrik, jag kan bara upprepa att det här är en övning som inte kommer att ge resultat, men jag ska göra det jag har blivit anställd att göra. Jag ska skriva din självbiografi och jag kommer att göra dig till viljes genom att läsa igenom allt material om Harriet Vanger så noga och kritiskt som jag förmår. Jag vill bara att du inser att jag inte är någon privatdeckare, så att du inte har orimliga förväntningar på mig.”

”Jag förväntar mig ingenting. Jag vill bara göra ett sista försök att hitta sanningen.”

”Bra.”

”Jag är kvällsmänniska”, förklarade Henrik Vanger. ”Jag kommer att vara tillgänglig från lunchtid och framåt på dagarna. Jag ska ställa i ordning ett arbetsrum häruppe som du får disponera när du vill.”

”Nej tack. Jag har redan ett arbetsrum i gäststugan och det är där jag kommer att arbeta.”

”Som du vill.”

”När jag behöver prata med dig så håller vi till på ditt arbetsrum, men jag kommer inte att kasta mig över dig med frågor redan i kväll.”

”Jag förstår.” Den gamle verkade förrädiskt timid.

”Det kommer att ta ett par veckor att läsa in allt material. Vi jobbar på två fronter. Vi träffas några timmar om dagen så intervjuar jag dig och samlar material om din biografi. När jag börjar få frågor om Harriet som jag vill diskutera kommer jag att ta upp dem med dig.”

”Det låter förnuftigt.”

”Jag kommer att arbeta väldigt fritt och inte ha några fasta arbetstider.”

”Du lägger själv upp arbetet.”

”Du är medveten om att jag ska in i fängelse ett par månader. Jag vet inte när det blir aktuellt, men jag kommer inte att överklaga. Det betyder att det förmodligen blir någon gång under året.”

Henrik Vanger rynkade ögonbrynen.

”Det är olyckligt. Vi får lösa det när det kommer. Du kan begära uppskov.”

”Om det fungerar och jag har tillräckligt med material så kan jag arbeta på boken om din familj i fängelset. Men vi tar det när det är dags. En sak till: jag är fortfarande delägare i Millenniumoch det är just nu en tidning i kris. Om det händer något som kräver min närvaro i Stockholm kommer jag att tvingas släppa det här och åka dit.”

”Jag har inte anställt dig för att vara livegen. Jag vill att du arbetar konsekvent och stadigt med det jobb jag har gett dig, men självklart lägger du själv upp dina arbetsrutiner och arbetar efter eget huvud. Behöver du ta ledigt så gör du det, men om jag upptäcker att du struntar i jobbet kommer jag att anse att du brutit kontraktet.”

Mikael nickade. Henrik Vanger tittade bort mot bron. Han var mager och Mikael tyckte plötsligt att han såg ut som en olycklig fågelskrämma.

”När det gäller Millenniumborde vi ha ett samtal om hur krisen ser ut och om jag kan bistå på något sätt.”

”Det bästa sätt du kan bistå mig på är att ge mig Wennerströms huvud på ett fat redan i dag.”

”Ånej, det tänker jag inte göra.” Den gamle tittade skarpt på Mikael. ”Den enda orsaken till att du har tagit det här jobbet är att jag lovat att avslöja Wennerström. Om jag ger det till dig nu kan du avsluta jobbet när det passar dig. Den informationen får du om ett år.”

”Henrik, förlåt att jag säger det, men jag kan inte ens vara säker på att du lever om ett år.”

Henrik Vanger suckade och tittade tankfullt ned mot fiskehamnen.

”Jag förstår. Jag ska prata med Dirch Frode så ska vi se om vi kan hitta på något. Men när det gäller Millenniumkanske jag kan hjälpa till på ett annat sätt. Jag har förstått att det är annonsörerna som drar sig ur.”

Mikael nickade långsamt.

”Annonsörerna är ett omedelbart problem, men krisen går djupare än så. Det är ett trovärdighetsproblem. Det spelar ingen roll hur många annonsörer vi har om folk inte vill köpa tidningen.”

”Det inser jag. Men jag är fortfarande styrelseledamot, om än passiv, i en tämligen stor koncern. Vi måste också annonsera någonstans. Låt oss diskutera saken framöver. Vill du ha kvällsmat…”

”Nej. Jag vill komma i ordning hos mig, handla och se mig omkring en aning. I morgon åker jag in till Hedestad och shoppar vinterkläder.”

”God idé.”

”Jag skulle vilja att du flyttar över arkivet om Harriet till mig.”

”Hanteras…”

”Med stor försiktighet — jag förstår.”

Mikael återvände till gäststugan och hackade tänder när han kommit innanför dörren. Han tittade på termometern utanför fönstret. Den visade på minus 15 grader och han kunde inte erinra sig att han någonsin varit så nedkyld som efter den drygt tjugo minuter långa promenaden.

Han ägnade den närmaste timmen åt att installera sig i vad som skulle bli hans bostad det kommande året. Kläderna i resväskan sorterade han in i garderoben i sovkammaren. Toalettartiklar gick in i badrumsskåpet. Den andra väskan var en fyrkantig trunk på hjul. Ur den plockade han fram böcker, cd-skivor och en cd-spelare, anteckningsböcker, en liten Sanyo reporterbandspelare, en liten Microtek scanner, en transportabel bläckstråleskrivare, en Minolta digitalkamera och annat som han ansett vara oundgängligt för ett års exil.

Han ställde upp böcker och cd-skivor i bokhyllan i arbetsrummet, bredvid två pärmar med researchmaterial om Hans-Erik Wennerström. Materialet var värdelöst men han kunde inte släppa det. De två pärmarna måste på något sätt omvandlas till byggstenar i hans fortsatta karriär.

Slutligen öppnade han axelremsväskan och ställde fram sin iBook på skrivbordet i arbetsrummet. Därefter hejdade han sig och såg sig omkring med ett fåraktigt ansiktsuttryck. The benefits of living in the countryside.Han insåg plötsligt att han inte hade någonstans att plugga in bredbandskabeln. Han hade inte ens ett telefonjack att koppla in ett gammalt modem i.

Mikael gick tillbaka till köket och ringde Telia från sin mobiltelefon. Efter lite krångel lyckades han få någon att plocka fram beställningen som Henrik Vanger hade gjort till gäststugan. Han frågade om ledningen hade kapacitet för ADSL och fick svaret att det var möjligt genom ett relä i Hedeby. Det skulle ta några dagar.

Klockan hade blivit strax efter fyra på eftermiddagen innan Mikael hade stökat färdigt. Han satte på sig raggsockorna och stövlarna igen och drog en extra tröja över huvudet. Vid ytterdörren hejdade han sig; han hade aldrig fått några nycklar till huset och hans Stockholmsinstinkter revolterade mot principen att lämna ytterdörren olåst. Han gick tillbaka in i köket och öppnade lådor. Till sist hittade han nyckeln på en spik inne i skafferiet.

Termometern hade sjunkit till minus 17. Mikael promenerade raskt över bron och upp för backen förbi kyrkan. Konsumbutiken låg bekvämt på ungefär 300 meters avstånd. Han fyllde två rågade papperskassar med stapelvaror, som han släpade hem innan han gick tillbaka över bron ytterligare en gång. Den här gången stannade han till vid Susannes Brokafé. Kvinnan bakom disken var i femtioårsåldern. Han frågade om det var hon som var Susanne och presenterade sig med förklaringen att han nog skulle bli en regelbunden kund på fiket framöver. Han var enda kunden i serveringen och Susanne bjöd på kaffet då han beställde en smörgås och handlade matbröd och en vetelängd. Han plockade med sig Hedestads-Kurirenfrån tidningsstället och satte sig vid ett bord med utsikt över bron och den fasadbelysta kyrkan. I mörkret såg det ut som ett julkort. Det tog ungefär fyra minuter att läsa tidningen. Den enda nyheten av intresse var en kort text som förklarade att en kommunpolitiker vid namn Birger Vanger (fp) ville satsa på IT TechCent— ett teknologiutvecklingscentrum i Hedestad. Han satt kvar en halvtimme, till dess att kaféet stängde klockan sex.