Изменить стиль страницы

”Ett problem kan vara vattnet”, sa Henrik Vanger. ”Vi kontrollerade att det fungerade nu på morgonen, men rören ligger för ytligt och om kylan håller i sig en längre tid kan de frysa till. Det finns en hink ute i farstun; du får komma upp och hämta vatten hos oss om det behövs.”

”Jag kommer att behöva telefon”, sa Mikael.

”Jag har redan beställt. De kommer och installerar i övermorgon. Så, vad tror du? Om du ändrar dig kan du flytta in i stora huset när du vill.”

”Det här blir alldeles utmärkt”, svarade Mikael. Han var dock långt ifrån övertygad om att den situation han försatt sig i var förnuftig.

”Gott. Det är ljust i ytterligare någon timme. Ska vi gå en tur så får du bekanta dig med byn. Får jag föreslå att du byter till stövlar och tjocka sockor. Det finns i skåpet ute i farstun.” Mikael gjorde som han blivit uppmanad och beslutade att redan under morgondagen göra en shoppingrunda för att skaffa långkalsonger och rejäla vinterskor.

Den gamle började rundturen med att förklara att Mikaels granne tvärs över vägen var Gunnar Nilsson, den hjälpreda som Henrik Vanger envisades med att beteckna som ”gårdskarl”, men som Mikael snart insåg var mera av en fastighetsskötare för hela byggnadsbeståndet på Hedebyön, och som dessutom hade administrativt ansvar för flera fastigheter inne i Hedestad.

”Hans pappa var alltså Magnus Nilsson, som var gårdskarl hos mig på 1960-talet och som var en av de karlar som hjälpte till vid bilolyckan på bron. Magnus lever fortfarande, men är pensionär och bor inne i Hedestad. Här i huset bor Gunnar med fru; hon heter Helen. Deras barn är utflyttade.”

Henrik Vanger gjorde en paus och funderade en stund innan han tog till orda igen.

”Mikael, den officiella förklaringen till att du befinner dig här är att du ska hjälpa mig att skriva min självbiografi. Det kommer att ge dig förevändning att snoka i alla mörka hörn och ställa frågor till folk. Ditt verkliga uppdrag är en sak mellan dig och mig och Dirch Frode. Vi tre är de enda som känner till den saken.”

”Jag förstår. Och jag upprepar vad jag tidigare sagt: det är slöseri med tid. Jag kommer inte att kunna lösa gåtan.”

”Allt jag begär är att du ska göra ett försök. Men vi ska vara försiktiga med vad vi säger då folk är i närheten.”

”Okej.”

”Gunnar är femtiosex år nu och var följaktligen nitton då Harriet försvann. Det finns en fråga som jag aldrig fått något svar på — Harriet och Gunnar var goda vänner och jag tror att det pågick någon sorts barnslig romans mellan de två, åtminstone var han väldigt intresserad av henne. Dagen hon försvann befann han sig dock inne i Hedestad och var en av dem som blev avskurna på fastlandssidan då bron blockerades. På grund av deras relation blev han naturligtvis synad extra noga i sömmarna. Det var ganska obehagligt för honom, men polisen har kontrollerat hans alibi och det håller. Han befann sig i sällskap med kamrater hela dagen och kom tillbaka hit först sent på kvällen.”

”Jag antar att du har en komplett förteckning över vilka som fanns på ön och vem som gjorde vad under dagen.”

”Det stämmer. Ska vi gå vidare?”

De stannade till vid vägkorsningen på höjden utanför Vangerska gården och Henrik Vanger pekade ned mot den gamla fiskehamnen.

”Marken på hela Hedebyön ägs av familjen Vanger, eller noga räknat av mig. Undantaget är hemmanet vid Östergården och några enskilda hus här i byn. Bodarna i fiskehamnen därnere är friköpta hus, men de är sommarstugor och står huvudsakligen obebodda vintertid. Undantaget är huset längst bort — du ser att det ryker ur skorstenen.”

Mikael nickade. Han frös redan ända in i märgen.

”Det är en eländigt dragig kåk som fungerar som bostad året runt. Där bor Eugen Norman. Han är sjuttiosju år och målare av något slag. Jag tycker att det ser ut som Hötorgskonst men han är rätt känd som naturmålare. Han är lite av byns obligatoriska särling.”

Henrik Vanger styrde Mikael längs vägen ut mot udden och pekade ut hus efter hus. Byn bestod av sex hus på den västra sidan av vägen och fyra hus på den östra. Det första huset, närmast Mikaels gästhus och Vangerska gården, tillhörde Henrik Vangers bror Harald. Det var en fyrkantig tvåvåningsbyggnad i sten som vid första anblicken tycktes övergiven; fönstren var fördragna och vägen upp till ytterdörren var oskottad och täckt med en halv meter snö. Vid andra ögonkastet avslöjade fotavtryck att någon pulsat genom snön mellan vägen och ytterdörren.

”Harald är en enstöring. Han och jag har aldrig kommit överens. Förutom gräl om koncernen — han är ju delägare — har vi knappt pratat med varandra på drygt sextio år. Han är äldre än jag, nittioett år, och den ende av mina fem bröder som fortfarande är i livet. Jag ska berätta detaljerna senare, men han studerade till läkare och var verksam huvudsakligen i Uppsala. Han flyttade tillbaka hit till Hedeby då han fyllde sjuttio.”

”Jag har förstått att ni inte gillar varandra. Ändå bor ni grannar.”

”Jag tycker att han är avskyvärd och hade nog helst sett att han stannat i Uppsala, men han äger huset. Låter jag som en skurk?”

”Du låter som en som inte tycker om sin bror.”

”Jag ägnade de första tjugofem trettio åren av mitt liv åt att urskulda och förlåta sådana som Harald därför att vi var släkt. Därefter upptäckte jag att släktskap inte är en garanti för kärlek och att jag hade mycket få skäl att ta Harald i försvar.”

Nästa hus tillhörde Isabella, mamma till Harriet Vanger.

”Hon blir sjuttiofem i år och är fortfarande parant och fåfäng. Hon är också den enda i byn som pratar med Harald och emellanåt besöker honom, men de har inte särskilt mycket gemensamt.”

”Hur var förhållandet mellan henne och Harriet?”

”Rätt tänkt. Även fruntimmer måste tillhöra kretsen av misstänkta. Jag berättade ju att hon ofta lämnade barnen vind för våg. Jag vet inte riktigt, jag tror att hon ville gott men inte var förmögen att ta ansvar. Hon och Harriet stod inte varandra nära men de var aldrig ovänner. Isabella kan vara tuff men ibland är hon inte riktigt hemma. Du kommer att förstå vad jag menar då du träffar henne.”

Isabellas granne var en Cecilia Vanger, dotter till Harald Vanger.

”Hon var tidigare gift och bosatt inne i Hedestad, men separerade för drygt tjugo år sedan. Jag äger huset och erbjöd henne att flytta in. Cecilia är lärare och på många sätt sin pappas raka motsats. Jag kan väl tillägga att hon och hennes pappa inte heller pratar med varandra mer än nödvändigt.”

”Hur gammal är hon?”

”Född 1946. Hon var alltså tjugo år då Harriet försvann. Och ja, hon var en av gästerna på ön den dagen.”

Han funderade en stund.

”Cecilia kan verka fladdrig men är egentligen skärpt som få. Underskatta henne inte. Om någon kommer att lista ut vad du sysslar med så är det hon. Jag kan väl säga att hon är en av de släktingar jag uppskattar mest.”

”Betyder det att du inte misstänker henne?”

”Det vill jag inte säga. Jag vill att du grubblar på det här helt förbehållslöst, oberoende av vad jag tycker eller tror.”

Huset närmast Cecilia ägdes av Henrik Vanger men var uthyrt till ett äldre par som tidigare arbetat i Vangerkoncernens ledning. De hade flyttat till Hedebyön på 1980-talet och hade således inget med Harriets försvinnande att göra. Nästa hus ägdes av Birger Vanger, bror till Cecilia Vanger. Huset stod tomt sedan flera år, då Birger Vanger bosatt sig i en modern villa inne i Hedestad.

Män som hatar kvinnor pic_2.jpg

Flertalet byggnader längs vägen var solida stenhus från början av förra seklet. Det sista huset skilde sig i karaktären, en modern arkitektritad villa i vitt tegel och med mörka fönsterpaneler. Den var vackert belägen och Mikael kunde se att utsikten från övervåningen måste vara storslagen, mot havet i öster och Hedestad i norr.

”Här bor Martin Vanger, Harriets bror och vd för Vangerkoncernen. På tomten låg tidigare prästgården, men den byggnaden förstördes delvis vid en brand på 1970-talet och Martin byggde villan 1978 då han tog över som vd.”