”Jag har alltid gillat den här utsikten”, sa hon. ”Det är en sådan här lägenhet som skulle kunna få mig att överge Saltsjöbaden.”

”Du har nycklar. Du får gärna flytta in från överklassreservatet”, sa Mikael. Han stängde resväskan och ställde den i hallen. Erika vände sig om och betraktade honom tvivlande.

”Du kan inte mena allvar”, sa hon. ”Vi står mitt uppe i värsta krisen och du packar två resväskor och bosätter dig i Tjottahejti.”

”Hedestad. Några timmar med tåget. Och det är inte för all framtid.”

”Det kunde lika gärna vara Ulan Bator. Förstår du inte att det kommer att se ut som om du ger dig av med svansen mellan benen?”

”Det är ju det jag gör. Dessutom ska jag avtjäna ett fängelsestraff i år också.”

Christer Malm satt i Mikaels soffa. Han kände sig obehaglig till mods. Det var första gången sedan de startade Millenniumsom han hade sett Mikael och Erika vara så oförsonligt oense. Under åren hade de två varit oskiljaktiga. De hade visserligen kunnat braka samman i ursinniga gräl, men det hade alltid handlat om sakfrågor där frågetecknen rätats ut innan de kramat om varandra och gått på krogen. Eller till sängs. Den senaste hösten hade inte varit munter och nu var det som om en avgrund hade öppnat sig. Christer Malm undrade om han såg början till slutet på Millennium.

”Jag har inget val”, sa Mikael. ” Vihar inget val.”

Han hällde upp kaffe till sig själv och slog sig ned vid köksbordet. Erika skakade på huvudet och satte sig mitt emot honom.

”Vad tycker du, Christer?” frågade hon.

Christer Malm slog ut med händerna. Han hade väntat på frågan och fruktat det ögonblick då han skulle vara tvungen att ta ställning. Han var den tredje delägaren, men alla tre visste att det var Mikael och Erika som var Millennium. De enda tillfällen då de frågade honom om råd var då de var riktigt oense.

”Ärligt talat”, svarade Christer, ”ni vet båda två att det inte spelar någon roll vad jag tycker.”

Han tystnade. Han älskade att skapa bilder. Han älskade att arbeta med grafisk form. Han hade aldrig betraktat sig som konstnär men han visste att han var en gudabenådat bra designer. Däremot var han urusel på intriger och policybeslut.

Erika och Mikael betraktade varandra. Hon kyligt ilsken. Han eftertänksam.

Det här är inget gräl, tänkte Christer Malm. Det är en skilsmässa. Det var Mikael som bröt tystnaden.

”Okej, låt mig dra argumenten en sista gång.” Han fixerade Erika med blicken. ”Det här betyder inteatt jag har gett upp Millennium. Vi har jobbat på tok för hårt för det.”

”Men nu kommer du inte att finnas kvar på redaktionen — det blir jag och Christer som måste dra lasset. Fattar du att det är du själv som placerar dig i exil?”

”Det är den andra biten. Jag måste ta en paus, Erika. Jag fungerar inte längre. Jag är helt färdig. En betald semester i Hedestad är kanske precis vad jag behöver.”

”Hela grejen är sjuk, Mikael. Du kan lika gärna börja jobba på ett UFO.”

”Jag vet det. Men jag får 2,4 miljoner för att sitta på rumpan i ett år och jag kommer inte att vara overksam. Det är den tredje biten. Rond ett mot Wennerström är slut och han har vunnit på knock out. Rond två är den som redan pågår — han kommer att försöka sänka Millenniumför gott eftersom han vet att det kommer att finnas en redaktion med kunskap om vad han går för så länge tidningen finns.”

”Jag vet det. Jag har sett det i bokslutet över annonsintäkter varje månad det senaste halvåret.”

”Just det. Därför måstejag bort från redaktionen. Jag är ett rött skynke för honom. Han är paranoid när det gäller mig. Så länge jag finns kvar kommer han att fortsätta kampanjen. Nu måste vi förbereda oss för rond tre. Om vi ska ha minsta chans mot Wennerström måste vi backa och lägga upp en helt ny strategi. Vi måste hitta en hammare. Det blir mitt jobb det närmaste året.”

”Jag begriper allt det där”, replikerade Erika. ”Ta semester. Åk utomlands, ligg på en playa i en månad. Undersök de spanska kvinnornas kärleksliv. Koppla av. Sätt dig ute i Sandhamn och titta på vågorna.”

”Och när jag kommer tillbaka har ingenting förändrats. Wennerström kommer att krossa Millennium. Du vet det. Det enda som kan hindra honom är att vi hittar något om honom som vi kan använda.”

”Och det tror du att du hittar i Hedestad.”

”Jag kollade pressklippen. Wennerström jobbade åt Vangerföretagen 1969 till 1972. Han satt på koncernstaben och hade ansvar för strategiska placeringar. Han slutade väldigt hastigt. Vi kan inte utesluta möjligheten att Henrik Vanger faktiskt har något på honom.”

”Men om han gjorde något för trettio år sedan är det knappast något som vi kan bevisa i dag.”

”Henrik Vanger lovade att ställa upp på en intervju och berätta vad han vet. Han är besatt av sin försvunna släkting — det verkar vara allt han är intresserad av, och om det för med sig att han måste bränna Wennerström så tror jag att det finns en god möjlighet att han gör det. Vi kan i vilket fall som helst inte försitta chansen — han är den förste som har sagt att han är villig att gå on the recordmed skit om Wennerström.”

”Inte ens om du kommer tillbaka med bevis för att det var Wennerström som ströp flickan skulle vi kunna använda det. Inte efter så lång tid. Han skulle massakrera oss i rättegången.”

”Tanken slog mig, men sorry — han pluggade på Handelshögskolan och hade ingen koppling till Vangerföretagen då hon försvann.” Mikael gjorde en paus. ”Erika, jag kommer inte att lämna Millennium, men det är viktigt att det ser ut som om jag har gjort det. Du och Christer måste fortsätta att driva tidningen. Om ni kan… om ni får möjlighet att sluta ett fredsavtal med Wennerström så får ni lov att göra det. Och det kan ni inte göra om jag sitter på redaktionen.”

”Okej, läget är ruttet men jag tror att du griper efter halmstrån genom att åka till Hedestad.”

”Och du har en bättre idé?”

Erika ryckte på axlarna. ”Vi borde börja jaga källor nu. Bygga upp storyn från början. Och göra det rätt den här gången.”

”Ricky — storyn är stendöd.”

Erika lade uppgivet huvudet mot händerna på bordet. När hon talade ville hon först inte möta Mikaels blick.

”Jag blir så jävla förbannad på dig. Inte för att den story du skrev var fel — det var lika mycket jag som gick på den. Och inte för att du lämnar jobbet som ansvarig utgivare — det är ett klokt beslut i det här läget. Jag kan acceptera att vi gör det så att det ser ut som en schism eller maktkamp mellan dig och mig — jag förstår logiken då det handlar om att få Wennerström att tro att jag är en harmlös bimbo och att det är du som är hotet.”

Hon gjorde en paus och såg honom sammanbitet i ögonen.

”Men jag tror att du har fel. Wennerström kommer inte att gå på bluffen. Han kommer att fortsätta att försöka sänka Millennium. Den enda skillnaden är att från och med nu är det jag som ensam måste slåss med honom och du vet att du behövs mer än någonsin på redaktionen. Okej, jag bedriver gärna krig mot Wennerström men det som gör mig så förbannad är att du lämnar hela skeppet utan vidare. Du sviker när det är som allra tuffast.”

Mikael sträckte ut handen och strök henne över håret.

”Du är inte ensam. Du har Christer och resten av redaktionen bakom dig.”

”Inte Janne Dahlman. För övrigt tror jag att det var ett misstag att anställa honom. Han är kompetent men han gör mer skada än nytta. Jag litar inte på honom. Han har gått omkring och varit skadeglad hela hösten. Jag vet inte om han hoppas ta över din roll eller om det helt enkelt är fel personkemi mellan honom och resten av redaktionen.”

”Jag är rädd att du har rätt”, svarade Mikael.

”Så vad ska jag göra? Sparka honom?”

”Erika, du är chefredaktör och huvudägare på Millennium. Om du måste sparka honom så gör du det.”

”Vi har aldrig sparkat någon tidigare, Micke. Och nu skjuter du över även det beslutet på mig. Det är inte roligt längre att gå till redaktionen på morgonen.”