Under de dryga tolv år som Lisbeth Salander varit föremål för social och psykiatrisk omvårdnad, varav två år på en barnklinik, hade hon aldrig — inte vid ett enda tillfälle — svarat ens på den enkla frågan ”hur mår du i dag, då?”.
Då hon fyllde tretton år hade tingsrätten enligt lagen om vård av minderåriga beslutat att Lisbeth Salander skulle omhändertas för sluten vård på S:t Stefans barnpsykiatriska klinik i Uppsala. Beslutet grundades huvudsakligen på att hon ansågs vara psykiskt störd och allmänfarligt våldsam mot sina klasskamrater och möjligen också mot sig själv.
Detta antagande grundade sig på empiriska bedömningar snarare än på en noga avvägd analys. Varje försök från någon läkare eller myndighetsperson att inleda en konversation om hennes känslor, själsliv eller hälsotillstånd hade till deras stora frustration mötts av en kompakt surmulen tystnad och ett intensivt stirrande i golv, tak och väggar. Hon hade konsekvent lagt armarna i kors och vägrat delta i psykologiska tester. Hennes totala motstånd mot alla försök att mäta, väga, kartlägga, analysera och uppfostra henne omfattade även skolarbete — myndigheterna kunde transportera henne till en skolsal och kedja fast henne vid bänken, men de kunde inte hindra henne från att stänga av öronen och vägra att lyfta en penna på skrivningarna. Hon hade lämnat grundskolan utan betyg.
Det hade följaktligen varit förenat med stora svårigheter att ens diagnostisera hennes mentala tillkortakommanden. Lisbeth Salander var kort sagt allt annat än lätthanterlig.
Då hon var tretton beslutades även att en god man skulle tillsättas för att tillvarata hennes intressen och tillgångar till dess att hon uppnått myndighetsålder. Den gode mannen blev advokat Holger Palmgren, som trots en tämligen komplicerad start faktiskt hade lyckats där psykiatriker och professionella läkare misslyckats. Efter hand hade han vunnit inte bara ett visst förtroende utan till och med ett blygsamt mått av värme från den besvärliga flickan.
När hon fyllde femton hade läkarna varit mer eller mindre ense om att hon i alla fall inte var allmänfarligt våldsam eller utgjorde en omedelbar fara för sig själv. Eftersom hennes familj hade definierats som dysfunktionell och hon saknade släktingar som kunde borga för hennes välfärd hade det beslutats att Lisbeth Salander skulle slussas ut från den barnpsykiatriska kliniken i Uppsala till samhället via en fosterfamilj.
Det hade inte varit någon enkel resa. Den första fosterfamiljen rymde hon från redan efter två veckor. Fosterfamilj två och tre avverkades i rask takt. Därefter hade Palmgren ett allvarligt samtal med henne och förklarade helt frankt att om hon fortsatte på den inslagna vägen skulle hon utan tvekan återigen bli institutionaliserad. Det förtäckta hotet hade den effekten att hon accepterade fosterfamilj nummer fyra — ett äldre par bosatt i Midsommarkransen.
Det innebar inte att hon skötte sig. Som sjuttonåring hade Lisbeth Salander gripits av polisen vid fyra tillfällen, två gånger så gravt berusad att hon fordrade akutvård och en gång uppenbart narkotikapåverkad. Vid ett av dessa tillfällen hade hon hittats stupfull och med kläderna i oordning i baksätet på en bil som stod parkerad vid Söder Mälarstrand. Hon hade befunnit sig i sällskap med en likaledes berusad och väsentligt äldre man.
Det sista ingripandet skedde tre veckor innan hon skulle fylla arton år, då hon i nyktert tillstånd sparkat en manlig passagerare i huvudet innanför spärrarna vid Gamla stans tunnelbanestation. Incidenten resulterade i att hon häktades för misshandel. Salander hade förklarat sitt tilltag med att mannen tafsat på henne, och eftersom hennes utseende var sådant att man kunde ta henne för tolv år snarare än arton ansåg hon att tafsaren hade pedofila böjelser. I den mån hon alls förklarat någonting, vill säga. Utsagan fick dock stöd från vittnen, vilket innebar att åklagaren avskrev ärendet.
Ändå var hennes bakgrund sammantaget av den arten att tingsrätten beslutade om sinnesundersökning. Eftersom hon sin vana trogen vägrade svara på frågor och delta i undersökningar fällde de läkare som Socialstyrelsen konsulterat slutligen ett utlåtande baserat på ”observationer av patienten”. Exakt vad som kunde observeras när det gällde en tigande ung kvinna som satt på en stol med korslagda armar och framskjuten underläpp var en smula oklart. Det fastslogs endast att hon led av en psykisk störning, vars beskaffenhet var av det slaget att den inte kunde lämnas utan åtgärd. Det rättsmedicinska utlåtandet förespråkade omvårdnad på en sluten psykiatrisk anstalt, samtidigt som en biträdande chef i socialnämnden skrev ett utlåtande där han ställde sig bakom den psykiatriska expertisens slutsatser.
Med hänvisning till hennes meritförteckning konstaterade utlåtandet att det förelåg stor risk för alkohol- eller drogmissbruk, och att hon uppenbart saknade självinsikt. Hennes journal var vid det laget fylld med belastande formuleringar som introvert, socialt hämmad, avsaknad av empati, egofixerad, psykopatiskt och asocialt beteende, samarbetssvårigheteroch oförmåga att tillgodogöra sig undervisning. Den som läste hennes journal kunde mycket lätt förledas att dra slutsatsen att hon var gravt efterbliven. Till hennes nackdel talade också det faktum att socialtjänstens gatuenhet vid flera tillfällen observerat henne med olika män i kvarteren kring Mariatorget, samt att hon vid ett tillfälle avvisiterats i Tantolunden, återigen i sällskap med en väsentligt äldre man. Det antogs att Lisbeth Salander möjligen bedrev eller riskerade att börja bedriva prostitution i någon form.
När tingsrätten — den institution som skulle avgöra hennes framtid — samlades för att fatta beslut i frågan tycktes utgången given på förhand. Hon var ett uppenbart problembarn och det var osannolikt att rätten skulle fatta ett annat beslut än de rekommendationer som både den rättspsykiatriska och den sociala utredningen hade lämnat.
På morgonen den dag då tingsrättens sammanträde skulle äga rum hämtades Lisbeth Salander från den barnpsykiatriska klinik där hon suttit inburad sedan incidenten i Gamla stan. Hon kände sig som en lägerfånge och hade inga förhoppningar om att överleva dagen. Den förste hon såg i rättegångssalen var Holger Palmgren och det tog en stund för henne att inse att han inte var där i egenskap av god man utan uppträdde som hennes advokat och juridiska ombud. Hon fick se en helt ny sida av honom.
Till hennes förvåning hade Palmgren på ett tydligt sätt befunnit sig i hennes ringhörna och kraftigt pläderat mot förslaget på institutionalisering. Hon hade inte med så mycket som ett höjt ögonbryn antytt att hon kände förvåning, men hon lyssnade intensivt till varje ord som sades. Palmgren hade varit lysande då han under två timmar korsförhört den läkare, en doktor Jesper H. Löderman, som satt sitt namn under rekommendationen att Salander skulle låsas in på anstalt. Varje detalj i utlåtandet nagelfors och läkaren ombads förklara den vetenskapliga grunden för varje påstående. Efter hand framstod det som uppenbart att eftersom patienten vägrat genomföra ett enda test så byggde underlaget för läkarnas slutsatser faktiskt på gissningar och inte på vetenskap.
Vid slutet av tingsrättsförhandlingen hade Palmgren antytt att tvångsinstitutionalisering inte bara med stor sannolikhet stred mot riksdagens beslut i dylika ärenden, utan i detta fall även kunde bli föremål för politiska och mediala repressalier. Det låg sålunda i allas intresse att finna en lämplig alternativ lösning. Sådant språkbruk var ovanligt vid förhandlingar i den sortens ärenden och rättens ledamöter hade oroligt skruvat på sig.
Lösningen blev också en kompromiss. Tingsrätten fastslog att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk, men att galenskapen inte med nödvändighet fordrade internering. Däremot beaktade man socialchefens rekommendation om förvaltarskap. Varpå rättens ordförande med ett giftigt leende vände sig till Holger Palmgren, som fram till dess varit hennes gode man, med en undran om denne var villig att åta sig uppdraget. Det var uppenbart att ordföranden hade trott att Holger Palmgren skulle backa ur och försöka skjuta över ansvaret på någon annan, men denne hade tvärtom godmodigt förklarat att han med nöje skulle ta sig an uppgiften att tjänstgöra som fröken Salanders förvaltare — på ett villkor.