I takt med att negativa besked kom in växte sannolikheten för att Harriet Vanger hade råkat ut för en olycka. Denna teori kom att dominera spaningsupplägget under de kommande dygnen.

Den stora skallgångskedjan två dagar efter hennes försvinnande var — så vitt Mikael Blomkvist kunde avgöra — synnerligen kompetent genomförd. Polis och brandmän med erfarenhet från liknande ärenden organiserade sökandet. Hedebyön hade visserligen några svårtillgängliga terrängavsnitt, men ytan var trots allt begränsad och hela ön finkammades under dagen. En polisbåt och två frivilliga Petterssonbåtar genomsökte efter bästa förmåga vattnen runt ön.

Nästa dag fortsatte sökandet med reducerat manskap. Denna gång skickades patruller att göra en andra skallgång i särskilt oländiga terrängavsnitt, samt i ett område som kallades ”Befästningen” — ett övergivet bunkersystem som anlagts av kustförsvaret under andra världskriget. Denna dag genomsöktes även små krypin, brunnar, jordkällare, uthus och vindsutrymmen i byn.

En viss frustration kunde avläsas i en tjänsteanteckning då sökandet avbröts den tredje dagen efter försvinnandet. Gustaf Morell var naturligtvis ännu inte medveten om det, men i det ögonblicket hade han i praktiken nått så långt i spaningarna som han någonsin skulle komma. Han var förbryllad och hade svårt att ange något naturligt nästa steg eller någon plats där sökandet borde fortsätta. Harriet Vanger hade till synes upplösts i tomma intet och Henrik Vangers snart fyrtioåriga pina hade inletts.

KAPITEL 9: Måndag 6 januari — Onsdag 8 januari

Mikael hade fortsatt att läsa till långt in på småtimmarna och klivit upp sent på trettondag jul. En marinblå årsgammal Volvo stod parkerad precis utanför porten till Henrik Vangers hus. I samma ögonblick som Mikael satte handen på dörrhandtaget öppnades porten av en man i femtioårsåldern som var på väg ut. De kolliderade nästan. Mannen verkade jäktad.

”Ja? Kan jag hjälpa till?”

”Jag ska besöka Henrik Vanger”, svarade Mikael.

Blicken i mannens ögon klarnade. Han log och sträckte fram handen.

”Du måste vara Mikael Blomkvist som ska hjälpa Henrik med familjekrönikan?”

Mikael nickade och tog handen. Henrik Vanger hade uppenbarligen börjat sprida Mikaels cover story, som skulle förklara varför han befann sig i Hedestad. Mannen var överviktig — resultatet av många års manglingar på kontor och sammanträdesrum — men Mikael såg direkt att ansiktsdragen påminde om Harriet Vanger.

”Jag heter Martin Vanger”, bekräftade han. ”Välkommen till Hedestad.”

”Tack.”

”Jag såg dig på TV för en tid sedan.”

”Alla tycks ha sett mig på TV.”

”Wennerström är… inte så populär i det här huset.”

”Henrik nämnde det. Jag väntar på resten av historien.”

”Han berättade för några dagar sedan att han anlitat dig.” Martin Vanger skrattade plötsligt. ”Han sa att det förmodligen var på grund av Wennerström som du tog jobbet häruppe.”

Mikael tvekade en sekund innan han bestämde sig för att säga sanningen.

”Det var ett viktigt skäl. Men ärligt talat behövde jag komma bort från Stockholm, och Hedestad dök upp i rätt ögonblick. Tror jag. Jag kan inte låtsas att rättegången aldrig har hänt. Jag ska in i fängelse.”

Martin Vanger nickade, plötsligt allvarlig.

”Kan du överklaga?”

”Det hjälper inte i det här fallet.”

Martin Vanger tittade på sitt armbandsur.

”Jag ska vara i Stockholm i kväll och måste rusa. Jag är tillbaka om några dagar. Kom över och ät middag hos mig. Jag vill väldigt gärna höra vad som egentligen hände under den där rättegången.”

De skakade hand igen innan Martin Vanger klev förbi och öppnade dörren till Volvon. Han vände sig om och ropade till Mikael.

”Henrik är en trappa upp. Kliv på bara.”

Henrik Vanger satt i soffgruppen i sitt arbetsrum där han hade Hedestads-Kuriren, Dagens Industri, Svenska Dagbladetoch båda kvällstidningarna på bordet.

”Jag träffade Martin utanför.”

”Han stressade iväg för att rädda imperiet”, svarade Henrik Vanger och höjde bordstermosen. ”Kaffe?”

”Tack gärna”, svarade Mikael. Han slog sig ned och undrade varför Henrik Vanger såg så road ut.

”Jag ser att du är omnämnd i tidningen.”

Henrik Vanger sköt fram den ena kvällstidningen, där rubriken Medial kortslutninglåg uppslagen. Texten var skriven av en kolumnist i randig kavaj som tidigare arbetat på Finansmagasinet Monopoloch som gjort sig känd som expert på att i raljerande ton racka ned på alla som engagerat sig i en fråga eller stuckit ut hakan — feminister, antirasister och miljöaktivister kunde alltid räkna med en släng av sleven. Kolumnisten var dock inte känd för att själv någonsin hysa en enda kontroversiell åsikt. Nu hade han uppenbarligen övergått till mediekritik; flera veckor efter rättegången i Wennerströmaffären fokuserade han sin energi på Mikael Blomkvist, som — namngiven — beskrevs som en komplett idiot. Erika Berger framställdes som en inkompetent mediebimbo:

Mikael slog på mobiltelefonen och kontrollerade om han hade fått någon påringning från Erika. Han hade inga meddelanden. Henrik Vanger avvaktade utan att säga något; Mikael insåg plötsligt att den gamle tänkte överlåta åt honom att bryta tystnaden.

”Han är en idiot”, sa Mikael.

Henrik Vanger skrattade, men kommenterade osentimentalt: ”Det må så vara. Men det är inte han som blivit dömd i tingsrätten.”

”Det stämmer. Och han kommer aldrig att bli det heller. Han säger aldrig själv något originellt men hakar alltid på och kastar sista stenen i så förnedrande ordalag som möjligt.”

”Sådana har jag sett många av i mina dagar. Ett gott råd — om du nu vill ha det från mig — är att ignorera honom när han väsnas, inte glömma någonting och ge tillbaka för gammal ost när du får tillfälle. Men inte nu när han slår ur överläge.”

Mikael såg frågande ut.

”Jag har haft många fiender genom åren. En sak har jag lärt mig och det är att inte ta en fight när du med säkerhet kommer att förlora. Däremot ska du aldrig låta en människa som förolämpat dig komma undan med det. Bida din tid och slå tillbaka när du själv sitter i en styrkeposition — även om du inte längre behöver slå tillbaka.”

”Tack för filosofilektionen. Nu vill jag att du berättar om din familj.” Mikael satte en bandspelare på bordet mellan dem och tryckte in inspelningstangenten.

”Vad vill du veta?”

”Jag har läst första pärmen; om försvinnandet och de första dagarnas sökande efter Harriet. Men det dyker upp så oändligt många Vangers i texterna att jag inte kan hålla isär dem.”

Lisbeth Salander stod stilla i det folktomma trapphuset med blicken fixerad vid mässingsskylten med texten Advokat N. E. Bjurmani närmare tio minuter innan hon ringde på. Dörrlåset klickade.

Det var tisdag. Det var det andra mötet och hon var fylld av onda aningar.

Hon var inte rädd för advokat Bjurman — Lisbeth Salander var sällan rädd för vare sig människor eller ting. Däremot kände hon ett intensivt obehag inför den nye förvaltaren. Bjurmans föregångare, advokat Holger Palmgren, hade varit av ett helt annat virke; korrekt, artig och vänlig. Den relationen hade upphört tre månader tidigare då Palmgren fick en stroke och Nils Erik Bjurman hade ärvt henne enligt någon för henne obekant byråkratisk hackordning.