Henrik Vanger plockade fram ytterligare ett fotoalbum och bläddrade upp rätt sida.

”Här är Richard i sällskap med veterinär Birger Furugård, som snart blev ledare för den så kallade Furugårdsrörelsen, som var det tidiga 1930-talets stora nazirörelse. Men Richard stannade inte hos honom. Bara något år senare blev han medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation, SFKO. Där lärde han känna Per Engdahl och andra individer som med åren skulle bli nationens politiska skamfläckar.”

Han bläddrade en sida framåt i albumet. Richard Vanger i uniform.

”1927 tog han värvning i det militära — mot vår fars vilja — och under 1930-talet betade han av flertalet nazigrupper i landet. Om det existerade en sjuk konspirativ sammanslutning så kan du vara övertygad om att hans namn återfanns i medlemsmatrikeln. 1933 bildades Lindholmrörelsen, det vill säga Nationalsocialistiska Arbetarpartiet. Hur väl bevandrad är du i den svenska nazismens historia?”

”Jag är inte historiker men jag har läst en och annan bok.”

”1939 startade alltså andra världskriget och därefter finska vinterkriget. Ett stort antal aktivister i Lindholmrörelsen anslöt sig som Finlandsfrivilliga. Richard var en av dem; vid det laget var han kapten i svenska armén. Han stupade i februari 1940, strax innan fredsfördraget med Sovjetunionen. Han blev då en martyr i nazirörelsen och fick en egen kampgrupp uppkallad efter sig. Än i dag samlas ett antal stollar på en kyrkogård i Stockholm på årsdagen av Richard Vangers död för att hylla honom.”

”Jag förstår.”

”1926, då han var nitton år, umgicks han med en kvinna vid namn Margareta som var dotter till en lärare i Falun. De träffades i politiska sammanhang och hade ett förhållande som resulterade i en son, Gottfried, som föddes 1927. Richard gifte sig med Margareta då sonen föddes. Under första halvan av 1930-talet hade min bror placerat sin fru och sitt barn här i Hedestad medan han själv var stationerad vid regementet i Gävle. På fritiden reste han omkring och missionerade för nazismen. 1936 hade han en rejäl sammandrabbning med min far, vilket resulterade i att min far drog in allt ekonomiskt understöd till Richard. Därefter fick han klara sig på egen hand. Han flyttade med familjen till Stockholm och levde i relativt armod.”

”Han hade inga egna pengar?”

”Arvet han hade i koncernen var låst. Han kunde inte sälja utanför familjen. Till saken hör att Richard var en brutal hustyrann med få försonande drag. Han slog sin fru och han misshandlade sitt barn. Gottfried växte upp som en kuvad och hunsad pojke. Han var tretton år då Richard stupade; jag tror att det var Gottfrieds dittills lyckligaste dag. Min far förbarmade sig över änkan och barnet och tog upp dem hit till Hedestad, där han inhyste dem i en lägenhet och såg till att Margareta fick en dräglig tillvaro.”

”Om Richard hade representerat familjens mörka och fanatiska sida så representerade Gottfried den lättjefulla sidan. När han var i artonårsåldern tog jag mig an honom — han var trots allt min döde brors son — men du ska komma ihåg att åldersskillnaden mellan oss inte var stor. Jag var bara sju år äldre. Redan då satt jag i koncernens ledning och det var klart att jag var den som skulle ta över efter min far medan Gottfried närmast betraktades som en utböling i familjen.”

Henrik Vanger funderade en stund.

”Min far visste inte riktigt hur han skulle bete sig mot sin sonson och det var jag som insisterade på att någonting måste göras. Jag gav honom arbete inom koncernen. Det var efter kriget. Han försökte nog göra ett anständigt jobb, men han hade svårt att koncentrera sig. Han var en slarver, en charmör och festprisse, han hade kvinnotycke och det fanns perioder då han drack för mycket. Jag har svårt att beskriva mina känslor för honom… han var inte en odugling, men han var allt annat än pålitlig och gjorde mig ofta djupt besviken. Med åren blev han alkoholiserad och 1965 omkom han i en drunkningsolycka. Det var här i andra änden av Hedebyön, där han hade en stuga som han låtit bygga och dit han brukade dra sig tillbaka för att dricka.

”Han är alltså Harriets och Martins far?” frågade Mikael och pekade mot porträttet på serveringsbordet. Mot sin vilja måste han erkänna att den gamles berättelse var intressant.

”Riktigt. I slutet av 1940-talet träffade Gottfried en kvinna vid namn Isabella Koenig, en ung tyska som kommit till Sverige efter kriget. Isabella var faktiskt en skönhet — jag menar att hon var strålande vacker som Greta Garbo eller Ingrid Bergman. Harriet fick nog sina gener från Isabella snarare än från Gottfried. Som du ser på fotografiet var hon mycket vacker redan då hon var fjorton år.”

Både Mikael och Henrik Vanger begrundade fotografiet.

”Men låt mig fortsätta. Isabella var född 1928 och lever fortfarande. Då hon var elva år började kriget och du kan föreställa dig hur det var att vara tonåring i Berlin medan bombplanen vräkte ut sina laster. Jag kan föreställa mig att då hon klev iland i Sverige kändes det som om hon kommit till paradiset på jorden. Dessvärre delade hon alltför många av Gottfrieds later; hon var slösaktig och festade ständigt och hon och Gottfried framstod ibland mer som supkamrater än äkta makar. Hon reste också flitigt i Sverige och utomlands och saknade på det hela taget ansvarskänsla. Det gick naturligtvis ut över barnen. Martin föddes 1948 och Harriet 1950. Deras uppväxt var kaotisk, med en mor som ständigt övergav dem och en far som närmade sig alkoholism.”

”1958 ingrep jag. Gottfried och Isabella var då bosatta inne i Hedestad — jag tvingade dem att flytta ut hit. Jag hade fått nog och beslutade mig för att försöka bryta den onda cirkeln. Martin och Harriet lämnades nu mer eller mindre vind för våg.”

Henrik Vanger tittade på klockan.

”Mina trettio minuter är strax ute men jag börjar närma mig slutet på berättelsen. Ger du mig respit?”

Mikael nickade. ”Fortsätt.”

”I korthet då. Jag var barnlös — en dramatisk kontrast till övriga bröder och familjemedlemmar, som tycktes vara besatta av ett enfaldigt behov av att fortplanta släkten Vanger. Gottfried och Isabella flyttade hit men äktenskapet var på upphällningen. Redan efter ett år flyttade Gottfried ut till sin stuga. Han bodde alldeles ensam där långa perioder och flyttade in till Isabella när det blev för kallt. Själv tog jag mig an Martin och Harriet och de blev på många sätt de barn jag själv aldrig fick.

Martin var… sanningen att säga fanns det en tid i hans ungdom då jag fruktade att han skulle gå i sin pappas fotspår. Han var vek och inbunden och grubblande, men han kunde också vara charmig och entusiastisk. Han hade några jobbiga tonår, men han rätade ut sig då han började på universitetet. Han är… tja, han är trots allt vd för resterna av Vangerkoncernen, vilket får betraktas som godkänt betyg.”

”Och Harriet”, frågade Mikael.

”Harriet blev min ögonsten. Jag försökte ge henne trygghet och självförtroende och vi tydde oss till varandra. Jag såg henne som min egen dotter och hon kom att stå mig betydligt närmare än hon stod sina föräldrar. Du förstår, Harriet var mycket speciell. Hon var inbunden — precis som sin bror — och som tonåring svärmade hon för religion, och skilde sig därmed från alla andra i vår familj. Men hon hade en klar begåvning och hon var rasande intelligent. Hon hade både moral och ryggrad. När hon var fjorton femton år var jag fullt övertygad om att hon — i jämförelse med sin bror och alla mediokra kusiner och brorsbarn omkring mig — var den person som var skickad att en dag leda Vangerföretagen eller åtminstone spela en central roll där.”

”Så vad hände?”

”Vi har nu kommit fram till den egentliga orsaken till att jag vill anlita dig. Jag vill att du tar reda på vem i familjen som mördade Harriet Vanger och som därefter ägnat snart fyrtio år åt att försöka driva mig till vansinne.”

KAPITEL 5: Torsdag 26 december

För första gången sedan Henrik Vanger inledde sin monolog hade den gamle lyckats överrumpla honom. Mikael var tvungen att be honom upprepa vad han just sagt för att vara säker på att han hört rätt. Ingenting i de klipp han hade läst antydde att ett mord skulle ha begåtts i den Vangerska familjens kärna.