”Hur dog hon?” upprepade Mikael.

”Jag vet inte”, svarade Henrik Vanger med en plågad blick. ”Först någon gång vid femtiden på eftermiddagen hade vi fått ut Aronsson ur bilen — han överlevde förresten, om än illa tilltygad — och något efter sex betraktades brandfaran som över. Ön var fortfarande avskuren men det började lugna ned sig. Det var inte förrän vi satte oss till bords för att äta en försenad middag vid åttatiden som vi upptäckte att Harriet saknades. Jag skickade en av hennes kusiner att hämta henne från sitt rum, men hon kom tillbaka och sa att hon inte kunde hitta henne. Jag tänkte inte så mycket på det; jag trodde väl att hon hade gått en promenad eller att hon inte fått bud om att middagen skulle börja. Och under kvällen fick jag ägna mig åt diverse bråk med familjen. Inte förrän morgonen därpå, när Isabella försökte få tag på henne, insåg vi att ingen visste var hon befann sig och att ingen hade sett henne sedan dagen innan.”

Han slog ut med armarna.

”Sedan den dagen är Harriet Vanger spårlöst försvunnen.”

”Försvunnen?” ekade Mikael.

”Under alla dessa år har vi inte kunnat hitta så mycket som ett mikroskopiskt fragment efter henne.”

”Men om hon är försvunnen kan du ju inte veta att någon mördade henne.”

”Jag förstår din invändning. Jag har tänkt i precis samma banor. Då en människa försvinner spårlöst kan en av fyra saker ha hänt. Hon kan ha försvunnit frivilligt och håller sig gömd. Hon kan ha råkat ut för en olycka och omkommit. Hon kan ha begått självmord. Och hon kan slutligen ha utsatts för ett brott. Jag har övervägt alla dessa möjligheter.”

”Men du tror alltså att någon har bragt henne om livet. Varför det?”

”Därför att det är den enda rimliga slutsatsen.” Henrik Vanger höll upp ett finger. ”Från början hoppades jag att hon hade rymt. Men allteftersom dagarna gick förstod vi alla att så inte var fallet. Jag menar, hur skulle en sextonårig flicka från en ganska skyddad miljö, även om hon är klipsk, kunna klara sig själv, gömma sig och förbli gömd utan att upptäckas? Var skulle hon få pengar ifrån? Och även om hon fick ett jobb någonstans så skulle hon behöva en skattsedel och en adress.”

Han höll upp två fingrar.

”Min nästa tanke var naturligtvis att hon råkat ut för en olycka av något slag. Kan du göra mig en tjänst — gå till skrivbordet och öppna översta lådan. Det ligger en karta där.”

Mikael gjorde som han blivit ombedd och vek ut kartbladet på serveringsbordet. Hedebyön var en oregelbundet formad landmassa som var ungefär tre kilometer lång och som mest svällde ut till en bredd på drygt en och en halv kilometer. En stor del av ön bestod av skog. Bebyggelsen fanns i anslutning till bron och runt den lilla stughamnen; på bortre sidan av ön fanns ett hemman, Östergården, varifrån den olycksalige Aronsson startat sin biltur.

”Kom ihåg att hon inte kan ha lämnat ön”, underströk Henrik Vanger. ”Här på Hedebyön kan man dö i olyckor precis som var som helst. Man kan träffas av blixten — men det åskade inte den dagen. Man kan bli ihjältrampad av en häst, ramla ned i en brunn eller falla i en klippskreva. Det finns säkert hundratals sätt att drabbas av en olycka här. Jag har funderat på de flesta.”

Han höll upp ett tredje finger:

”Det finns ett aber, och detta gäller även för den tredje möjligheten — att flickan mot förmodan skulle ha tagit livet av sig. Någonstans på denna begränsade yta måste kroppen finnas.”

Henrik Vanger smällde ned handen mitt på kartan.

”Dagarna efter hennes försvinnande gick vi skallgång, fram och tillbaka över ön. Manskapet plöjde vartenda dike, varenda åkerlapp, bergsskreva och rotvälta. Vi har gått igenom varje byggnad, skorsten, dagbrunn, lada och smygvind.”

Den gamle släppte Mikael med blicken och tittade ut i mörkret utanför fönstret. Hans röst blev lägre och mer personlig.

”Under hösten sökte jag henne, även sedan skallgången upphört och folk hade gett upp. Då jag inte var tvungen att ägna mig åt mitt arbete började jag gå promenader fram och tillbaka över ön. Det blev vinter utan att vi hittade något spår efter henne. På våren fortsatte jag till dess att jag insåg det orimliga i mitt letande. När det blev sommar anställde jag tre vana skogskarlar som med likhundar gjorde om allt sökande. De finkammade systematiskt varenda kvadratmeter av ön. Vid det laget hade jag börjat tänka att någon kunde ha gjort henne illa. De sökte alltså efter en grav där någon gömt henne. De höll på i tre månader. Vi hittade inte minsta spår efter Harriet. Det var som om hon upplösts i tomma intet.

”Jag kan tänka mig ett antal möjligheter”, invände Mikael.

”Låt höra.”

”Hon kan ha drunknat eller dränkt sig. Det här är en ö och vatten kan dölja det mesta.”

”Det är sant. Men sannolikheten är inte stor. Betänk nu följande: om Harriet råkade ut för en olycka och drunknade så måste det logiskt sett ha skett någonstans precis i närheten av byn. Kom ihåg att uppståndelsen på bron var det mest dramatiska som hade hänt här på Hedebyön på flera decennier och knappast en stund då en normalt nyfiken sextonårig flicka väljer att gå en promenad till andra sidan av ön.”

”Men än viktigare”, fortsatte han, ”är att det inte är särskilt strömt här och att vindarna vid den tiden på året var nordliga eller nordostliga. Om någonting hamnar i vattnet så kommer det upp någonstans längs stranden på fastlandet, och där finns bebyggelse i stort sett hela vägen. Tro inte att vi inte tänkte på det; vi draggade naturligtvis på alla platser där hon rimligen kunde ha gått ned i vattnet. Jag hyrde också in ungdomar från en dykarklubb här i Hedestad. De ägnade den sommaren åt att finkamma bottnen i sundet och längs stränderna… inte ett spår. Jag är övertygad om att hon inte ligger i vattnet; då hade vi hittat henne.”

”Men kan hon inte ha råkat ut för en olycka någon annanstans? Bron var visserligen avspärrad, men det är en kort sträcka över till fastlandet. Hon kan ha simmat eller rott över.”

”Det var sent i september och så kallt i vattnet att Harriet knappast gav sig iväg för att bada mitt under uppståndelsen. Men om hon plötsligt fått för sig att simma över till fastlandet skulle hon ha blivit observerad och vållat stor uppståndelse. Vi var dussintals ögon på bron, och på fastlandssidan stod två- eller trehundra människor längs vattnet och tittade på spektaklet.”

”Roddbåt?”

”Nej. Den dagen fanns noga räknat tretton båtar på Hedebyön. De flesta nöjesbåtarna var redan upptagna på land. Nere i gamla stughamnen låg två Pettersonbåtar i vattnet. Där fanns sju ekor, varav fem var uppdragna på land. Nedanför prästgården låg en eka på landbacken och en i sjön. Borta vid Östergården fanns ytterligare en motorbåt och en eka. Samtliga dessa båtar är inventerade och låg kvar på sina platser. Om hon hade rott över och gett sig av skulle hon naturligtvis ha varit tvungen att lämna båten på andra sidan.”

Henrik Vanger höll upp ett fjärde finger.

”Därmed återstår bara en enda rimlig möjlighet, nämligen att Harriet försvann mot sin vilja. Någon gjorde henne illa och skaffade undan kroppen.”

Lisbeth Salander tillbringade annandagens morgon med att läsa Mikael Blomkvists kontroversiella bok om ekonomijournalistik. Boken på 210 sidor hade titeln Tempelriddarnaoch undertiteln Bakläxa för ekonomireportrar. Omslaget var trendigt designat av Christer Malm och visade ett fotografi av Stockholms börshus. Christer Malm hade arbetat i PhotoShop och det tog en stund innan betraktaren blev varse att huset svävade i tomma luften. Det fanns ingen grund. Det var svårt att föreställa sig ett tydligare omslag för att effektivt ange tonen för vad som komma skulle.

Salander konstaterade att Blomkvist var en utmärkt stilist. Boken var skriven på ett rättframt och engagerande sätt, och även personer utan insyn i ekonomijournalistikens irrgångar kunde läsa den med behållning. Tonen var bitsk och sarkastisk, men framför allt övertygande.