För ett ögonblick föll Henrik Vanger ur rollen som godhjärtad patriark och Mikael kunde ana den hänsynslöse industriledaren i sin krafts dagar då denne drabbats av en motgång eller tvingats ta itu med någon trilskande styrelsejunior. Snabbt kröktes hans mun av ett bistert leende.

”Jag förstår.”

”Det hela är mycket enkelt. Du behöver inte gå några omvägar. Säg vad du vill att jag ska göra så kan jag nog bedöma om jag vill göra det eller inte.”

”Om jag inte kan övertala dig på trettio minuter så kommer jag inte att kunna göra det på trettio dagar heller, menar du.”

”Något åt det hållet.”

”Men min berättelse är faktiskt lång och komplicerad.”

”Förkorta och förenkla. Det gör vi inom journalistiken. Tjugonio minuter.”

Henrik Vanger höll upp en hand. ”Det räcker. Jag har förstått din poäng. Men det är aldrig god psykologi att överdriva. Jag behöver en människa som kan forska och tänka kritiskt, men som också har integritet. Jag tror att du har det och det är inget smicker. En bra journalist bör rimligen besitta dessa egenskaper och jag läste din bok Tempelriddarnamed stort intresse. Det är helt sant att jag valde dig därför att jag kände din far och därför att jag vet vem du är. Om jag förstått saken rätt har du fått sparken från din tidning efter Wennerströmaffären — eller åtminstone lämnat på egen begäran. Det betyder att du för närvarande inte är anställd någonstans och det krävs ingen större begåvning för att begripa att du förmodligen befinner dig i ekonomiskt trångmål.”

”Då kan du passa på att utnyttja min belägenhet, menar du?”

”Kanske är det sant. Men Mikael — får jag kalla dig Mikael? — jag tänker inte ljuga för dig eller hitta på osanna förevändningar. Jag är för gammal för sådant. Om du inte gillar vad jag säger så får du be mig dra åt skogen. Då får jag leta rätt på någon annan som vill jobba åt mig.”

”Okej, vari består jobbet som du vill erbjuda mig?”

”Hur mycket vet du om familjen Vanger?”

Mikael slog ut med händerna. ”Tja, ungefär det jag har hunnit läsa på nätet sedan Frode ringde mig i måndags. På din tid var Vangerkoncernen en av Sveriges tyngsta industrikoncerner, i dag är företaget betydligt reducerat. Martin Vanger är vd. Okej, jag vet en hel del annat, men vart vill du komma?”

”Martin är… han är en bra människa men i grund och botten en lättvindsseglare. Han är alldeles otillräcklig som vd för en koncern i kris. Han vill modernisera och specialisera — vilket är rätt tänkt — men han har svårt att driva igenom sina idéer och ännu svårare att klara finansieringen. För tjugofem år sedan var Vangerkoncernen en allvarlig konkurrent till Wallenbergsfären. Vi hade omkring 40 000 anställda i Sverige. Det gav sysselsättning, arbetstillfällen och inkomster för hela landet. I dag finns de flesta av dessa arbetstillfällen i Korea eller Brasilien. I dag är det drygt 10 000 anställda och om ett eller två år — om Martin inte får luft under vingarna — kommer vi att vara nere i kanske 5 000 anställda, huvudsakligen i små tillverkningsindustrier. Med andra ord — Vangerföretagen håller på att förpassas till historiens soptipp.”

Mikael nickade. Det Henrik Vanger berättade var ungefär vad han själv hade kommit fram till efter en stund framför datorn.

”Vangerföretagen är fortfarande ett av landets få renodlade familjeföretag, med ett drygt trettiotal familjemedlemmar som minoritetsdelägare i varierande utsträckning. Detta har alltid varit koncernens styrka men också vår största svaghet.”

Henrik Vanger gjorde en konstpaus och talade med intensitet i rösten. ”Mikael, du kan ställa frågor senare, men jag vill att du tror mig på mitt ord då jag säger att jag avskyr de flesta av medlemmarna i familjen Vanger. Min familj består mestadels av rövare, girigbukar, översittare och oduglingar. Jag ledde företaget i trettiofem år — nästan hela tiden inbegripen i oförsonliga strider med övriga familjemedlemmar. Det var de och inte konkurrerande företag eller staten som var mina värsta fiender.”

Han gjorde en paus.

”Jag sa att jag vill anlita dig för att göra två saker. Jag vill att du ska skriva en historik eller biografi över familjen Vanger. För enkelhetens skull kan vi kalla det för min självbiografi. Det kommer inte att bli någon kyrklig läsning, utan en historia om hat och familjebråk och omåttlig girighet. Jag ställer alla mina dagböcker och arkiv till ditt förfogande. Du får fritt tillträde till mina innersta tankar och du får publicera precis all skit du hittar utan förbehåll. Jag tror att den historien skulle få Shakespeare att framstå som lättsam familjeunderhållning.”

”Varför?”

”Varför jag vill publicera en skandalhistoria om familjen Vanger? Eller vad jag har för motiv för att be dig skriva historien?”

”Bägge frågorna, antar jag.”

”Ärligt talat bryr jag mig inte om ifall boken blir publicerad eller inte. Men jag anser faktiskt att historien bör nedtecknas, om så endast i ett enda exemplar som du lämnar direkt till Kungliga biblioteket. Jag vill att min historia ska finnas tillgänglig för eftervärlden när jag dör. Mitt motiv för detta är det enklast tänkbara — hämnd.”

”Vem vill du hämnas på?”

”Du behöver inte tro mig, men jag har försökt att vara en hederlig människa, även som kapitalist och industriledare. Jag är stolt över att mitt namn är liktydigt med en man som hållit sitt ord och uppfyllt sina löften. Jag har aldrig spelat politiska spel. Jag har aldrig haft problem med att förhandla med fackföreningar. Till och med Tage Erlander hade respekt för mig på sin tid. För mig handlade det om etik; jag hade ansvar för tusentals människors levebröd och jag hade omsorg om mina anställda. Lustigt nog har Martin samma attityd, även om han är en helt annan sorts människa. Han har också försökt göra det rätta. Vi har kanske inte alltid lyckats, men på det hela taget finns det få saker som jag skäms över.”

”Dessvärre utgör nog jag och Martin sällsynta undantag i vår familj”, fortsatte Henrik Vanger. ”Det finns många orsaker till att Vangerföretagen i dag är på fallrepet, men en av de viktigaste är den kortsiktiga girighet som många av mina släktingar representerar. Om du åtar dig uppdraget kommer jag att förklara exakt hur min släkt burit sig åt då de skjutit koncernen i sank.”

Mikael funderade en stund.

”Okej. Jag ska inte ljuga för dig heller. Att skriva en sådan bok kommer att ta månader i anspråk. Jag har varken lust eller ork att göra det.”

”Jag tror att jag kan övertala dig.”

”Det tvivlar jag på. Men du sa att du ville att jag skulle göra två saker. Det här var alltså förevändningen. Vilket är ditt egentliga syfte?”

Henrik Vanger reste sig, återigen mödosamt, och hämtade fotografiet av Harriet Vanger från skrivbordet. Han placerade det framför Mikael.

”Orsaken till min önskan om att du ska skriva en biografi över familjen Vanger är att jag vill att du ska kartlägga individerna med en journalists ögon. Det ger dig också alibi för att rota i familjens historia. Det jag egentligen vill är att du ska lösa en gåta. Det är ditt uppdrag.”

”En gåta?”

”Harriet var alltså min bror Richards sondotter. Vi var fem bröder. Richard var äldst, född 1907. Jag var yngst, född 1920. Jag förstår inte hur Gud kunde åstadkomma denna barnaskara som…”

För några sekunder tappade Henrik Vanger tråden och tycktes försjunken i egna tankar. Sedan vände han sig mot Mikael med ny beslutsamhet i rösten.

”Låt mig berätta om min bror Richard Vanger. Det är också ett smakprov ur den familjekrönika jag vill att du ska skriva.”

Han hällde upp kaffe till sig själv och erbjöd Mikael påfyllning.

”1924, vid sjutton års ålder, var Richard en fanatisk nationalist och judehatare som anslöt sig till Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, en av Sveriges allra första nazigrupper. Är det inte fascinerande att nazister alltid lyckas placera ordet friheti sin propaganda?”