Henrik Vanger gick fram till skrivbordet och lyfte upp porträttet.
”Det här är Harriet Vanger, sondotter till min bror Richard Vanger. Hon passade dig åtskilliga gånger den sommaren. Du var två år och skulle fylla tre. Eller kanske var du tre år redan — jag minns inte. Hon var tretton år.”
”Du får förlåta mig, men jag har inte det minsta minne av det du berättar.” Mikael var inte ens övertygad om att Henrik Vanger talade sanning.
”Det förstår jag. Men jag minns faktiskt dig. Du sprang omkring överallt här på gården med Harriet i släptåg. Jag kunde höra dina skrik så fort du snubblade någonstans. Jag minns att jag gav dig en leksak vid något tillfälle, en gul traktor i plåt som jag själv hade lekt med som barn och som du blev vanvettigt förtjust i. Jag tror att det var färgen.”
Mikael blev plötsligt kall inombords. Han mindes faktiskt den gula traktorn. När han blev äldre hade den stått som prydnad på en hylla i hans pojkrum.
”Minns du? Kommer du ihåg leksaken?”
”Jag kommer ihåg den. Det kan kanske roa dig att veta att den traktorn fortfarande finns kvar, på Leksaksmuseum vid Mariatorget i Stockholm. Jag donerade den när de efterlyste gamla originalleksaker för tio år sedan.”
”Verkligen?” Henrik Vanger skrockade förtjust. ”Låt mig visa dig…”
Den gamle gick fram till bokhyllan och drog fram ett fotoalbum från en av de nedre hyllorna. Mikael noterade att han uppenbarligen hade svårt att böja sig och var tvungen att ta stöd mot bokhyllan då han skulle räta på sig igen. Henrik Vanger tecknade till Mikael att slå sig ned i soffgruppen medan han bläddrade i albumet. Han visste vad han letade efter och lade strax albumet på serveringsbordet. Han pekade på en svartvit amatörbild där fotografens skugga syntes i nederkanten. I förgrunden fanns en liten ljus pojke i kortbyxor som med konfunderad och lite ängslig min stirrade in i kameran.
”Det här är du den sommaren. Dina föräldrar sitter i trädgårdsmöblerna i bakgrunden. Harriet är lite skymd av din mor och pojken till vänster om din far är Harriets bror, Martin Vanger, som i dag leder Vangerkoncernen.”
Mikael hade inga svårigheter att känna igen sina föräldrar. Hans mor var synbarligt gravid — hans syster var alltså på väg. Han betraktade bilden med blandade känslor medan Henrik Vanger hällde upp kaffe och sköt fram fatet med bullar.
”Jag vet att din far är död. Lever din mor?”
”Nej”, svarade Mikael. ”Hon dog för tre år sedan.”
”Det var en trevlig kvinna. Jag minns henne mycket väl.”
”Men jag är övertygad om du inte bett mig komma hit för att prata gamla minnen om mina föräldrar.”
”Det har du helt rätt i. Jag har förberett vad jag ska säga till dig i flera dagar men nu när jag äntligen har dig framför mig så vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag antar att du läst in dig något på mig innan du kom upp hit. Då vet du att jag en gång i tiden hade stort inflytande på svensk industri och arbetsmarknad. I dag är jag en gammal gubbe som rimligen snart ska dö, och döden är kanske en alldeles utmärkt utgångspunkt för det här samtalet.”
Mikael tog en klunk svart kaffe — kokkaffe— och undrade vart historien skulle leda.
”Jag har ont i höften och svårt att gå långa promenader. En dag kommer du själv att upptäcka hur orken tryter hos gamla gubbar, men jag är varken morbid eller senil. Jag är alltså inte besatt av döden, men jag befinner mig i den ålder då jag måste acceptera att min tid är på väg att rinna ut. Det kommer en tidpunkt då man vill göra bokslut och reda ut det som är oavslutat. Förstår du hur jag menar?”
Mikael nickade. Henrik Vanger pratade med tydlig och stadig röst och Mikael hade redan dragit slutsatsen att den gamle varken var senil eller irrationell. ”Jag är mest nyfiken på varför jag är här”, upprepade han.
”Jag har bett dig komma hit därför att jag vill be dig om hjälp med det där bokslutet jag talade om. Jag har några saker ouppklarade.”
”Varför just mig? Jag menar… vad får dig att tro att jag skulle kunna hjälpa dig?”
”Därför att precis då jag började fundera på att anlita någon blev ditt namn aktuellt i Wennerströmaffären. Jag visste ju vem du var. Och kanske därför att du satt i mitt knä då du var en liten parvel.” Han viftade avvärjande med handen. ”Nej, missförstå mig inte. Jag räknar inte med att du ska hjälpa mig av sentimentala skäl. Jag förklarar bara varför jag fick impulsen att kontakta just dig.”
Mikael skrattade vänligt. ”Nja, det är då ett knä som jag inte har minsta minne av. Men hur kunde du veta vem jag var? Jag menar, det här var i början av 1960-talet.”
”Förlåt, du missförstod mig. Ni flyttade till Stockholm när din pappa fick jobb som verkstadschef på Zarinders Mekaniska. Det var ett av många företag som ingick i Vangerkoncernen och det var jag som ordnade jobbet åt honom. Han saknade utbildning, men jag visste ju vad han gick för. Jag träffade din pappa flera gånger under årens lopp då jag hade ärenden till Zarinders. Vi var väl inte nära vänner, men vi stannade till och pratades vid. Sista gången jag träffade honom var året innan han avled och då berättade han att du hade kommit in på journalisthögskolan. Han var väldigt stolt. Sedan blev du ju strax rikskänd i samband med den där rånarligan — Kalle Blomkvistoch allt det där. Jag har följt dig och läst många av dina texter genom åren. Jag läser faktiskt Millenniumganska ofta.”
”Okej, jag förstår. Men exakt vad är det du vill att jag ska göra?”
Henrik Vanger tittade ned på sina händer en kort stund och smuttade därefter på kaffet som om han behövde en liten paus innan han äntligen kunde börja närma sig sitt ärende.
”Mikael, innan jag går in på det skulle jag vilja göra en överenskommelse med dig. Jag vill att du ska göra två saker för mig. Det ena är en förevändning och det andra är mitt verkliga ärende.”
”Vad för överenskommelse?”
”Jag kommer att berätta en historia i två delar för dig. Den ena delen handlar om familjen Vanger. Det är förevändningen. Det är en lång och mörk historia, men jag ska försöka hålla mig till den osminkade sanningen. Den andra delen av historien handlar om mitt egentliga ärende. Jag tror att du bitvis kommer att uppfatta min berättelse som… galenskap. Det jag vill är att du lyssnar färdigt på min historia — på vad jag vill att du ska göra och även vad jag erbjuder — innan du fattar beslut om huruvida du vill åta dig jobbet eller inte.”
Mikael suckade. Det var uppenbart att Henrik Vanger inte hade för avsikt att kort och koncist lägga fram sitt ärende och släppa iväg honom till eftermiddagståget. Mikael hade en bestämd känsla av att om han ringde Dirch Frode och bad honom om skjuts till stationen så skulle bilen vägra starta i kylan.
Den gamle måste ha ägnat stor tid åt att fundera ut hur han skulle kroka honom. Mikael fick en känsla av att allt som skett sedan han klev in i rummet var en regisserad föreställning; den inledande överraskningen om att han som barn hade träffat Henrik Vanger, bilden på föräldrarna i fotoalbumet och betoningen av att Mikaels pappa och Henrik Vanger hade varit vänner, smickret att den gamle visste vem Mikael Blomkvist var och att han på avstånd hade följt hans karriär genom åren… alltsammans hade förmodligen en fast kärna av sanning men det var också ganska elementär psykologi. Henrik Vanger var med andra ord en god manipulatör med mångårig vana av betydligt tuffare människor i slutna styrelserum. Han hade inte blivit en av Sveriges ledande industrimagnater av en slump.
Mikaels slutsats var att Henrik Vanger ville att han skulle göra någonting som han förmodligen inte hade den ringaste lust att göra. Det enda som återstod var att lista ut vari detta bestod och därefter tacka nej. Och möjligen hinna med eftermiddagståget.
”Sorry, no deal”, svarade Mikael. Han tittade på klockan. ”Jag har varit här i tjugo minuter. Jag ger dig exakt trettio minuter att berätta vad du vill. Därefter ringer jag en taxi och åker hem.”