Men nu, då Gertrud mötte Ingmar utanför kolonien, tänkte hon inte på något annat, än att hon äntligen hade råkat en människa, som hon kunde anförtro sin stora, förunderliga upptäckt. Hon rusade mot honom och utropade:

–Jag har sett Kristus!

Ett så hänfört utrop hade knappast ljudit över de kala markerna och kullarna utanför Jerusalem sedan de dagar, då de fromma kvinnorna vände om från den övergivna graven och ropade till apostlarna: "Herren är uppstånden!"

Ingmar stannade och fällde ner ögonlocken, som han brukade, då han ville dölja sina tankar.

–Jaså, sade han till Gertrud, har du sett Kristus?

Gertrud blev otålig, alldeles som i forna dagar, då Ingmar inte hade kunnat nog hastigt sätta sig in i hennes drömmar och idéer. Hon önskade, att hon i stället hade mött Gabriel, han kunde vida bättre förstå henne. Men hon började i alla fall berätta vad hon hade sett.

Ingmar sade inte ett ord, som förrådde, att han inte trodde henne, men i alla fall tyckte Gertrud, att när hon skulle berätta historien, smalt den ihop till ingenting. Hon hade mött en man på gatan, som var lik Kristus, det var alltsammans. Den här saken blev alldeles lik en dröm. Den hade tyckts henne så märkvärdig, då hon upplevde den, men den blev till intet, då hon försökte att tala om den.

I alla $all såg det ut, som om Ingmar hade blivit glad, därför att hon hade tilltalat honom. Han gjorde sig mycken möda med att fråga ut Gertrud om tiden och stället, där hon hade mött mannen. Och han tog mycket noga reda på hans dräkt och utseende.

Men när de hade kommit inom kolonien, skyndade Gertrud bort från Ingmar. Hon kände stor nedslagenhet och en otrolig trötthet. "Jag förstår, att det inte är meningen, att jag ska berätta detta för andra människor", tänkte hon. "Ack, så lycklig jag var. när jag var ensam om att veta det!"

Hon beslöt att inte vidare tala om det för någon. Hon skulle också be Ingmar tiga.

–Det är ju en sanning, det är ju en sanning, upprepade hon för sig själv, att jag har mött honom, som jag såg på skogsvägen. Men det är väl för mycket begärt, att någon ska tro mig.

Ett par dagar efteråt blev Gertrud mycket förvånad. Ingmar kom fram till henne strax efter aftonmåltiden och berättade, att även han hade sett den där mannen i de svarta kläderna.

–Alltsedan du har talat om, att han fanns, har jag gått fram och tillbaka på den här samma gatan och väntat på honom, sade Ingmar.

–Käre, då trodde du ändå på mig! sade Gertrud och blev glad. All trosvissheten lågade på nytt upp inom henne.

–Jag är ju inte en av dem, som har så lätt för att tro, sade Ingmar.

–Har du någonsin sett ett sådant ansikte? frågade Gertrud.

–Nej, svarade Ingmar, aldrig har jag sett ett sådant ansikte.

–Är det inte så, att du ser det för dig, vart du går?

–Jo, det är sant, att det gör jag.

–Tror du inte nu, att han är Kristus?

Ingmar undvek att ge ett svar på detta.

–Det blir hans sak att visa oss vem han är.

–Den som bara kunde få se honom än en gång! sade Gertrud.

Ingmar stod och såg tveksam ut.

–Jag vet nog var han håller till nu i kväll, sade han sävligt.

Gertrud blev genast eld och lågor.

–Nej, men vad säger du, vet du var han håller till9 Då kan du följa mig dit, så att jag får återse honom.

–Men det år svarta natten, sade Ingmar. Det är väl inte rådligt att gå in i Jerusalem så här sent.

–Å, inte är det farligt, sade Gertrud, jag har gått till sjuka senare än så.

Gertrud hade mycken möda att övertala Ingmar.

–Vill du inte gå med mig, därför att du tror, att jag är tokig? sade hon. och hennes ögon blevo mycket dunkla och sågo farliga ut. dig, att jag har funnit ändå, att jag gör bäst

–Det var dumt av mig, att jag sa honom, sade Ingmar, men nu tror jag i att gå med dig.

Gertrud blev så glad, att hon fick tårar i ögonen.

–Men vi får försöka att komma ut från kolonien, utan att man märker oss, sade hon. Jag vill inte tala om det för någon här, förrän jag har sett honom än en gång.

Hon lyckades finna en lykta, och äntligen kommo de ut på vägen. Storm och regn slogo emot dem, men Gertrud frågade inte efter det.

–Är du säker om att jag får se honom igen i denna kväll? sade hon gång på gång. Är du verkligen säker om att jag får se honom?

Gertrud talade oupphörligt. Nu var det, som om ingenting söndrande hade funnits mellan henne och Ingmar, hon gav honom hela sitt förtroende som i forna dagar. Hon berättade för honom om alla de morgnar hon hade stått på Oljoberget och väntat Hon berättade också hur det hade pinat henne, att människor ibland hade kommit dit upp och stått och betraktat henne, då hon låg på knä och såg mot himlen.

– Det har inte varit roligt för mig, att alla har sett så besynnerligt på mig, alldeles som om jag hade varit vansinnig. Men jag visste ju så säkert, jag, att Kristus skulle komma. Då kunde jag ju inte låta bli att gå dit opp och vänta honom.

Nog skulle jag hellre ha velat, att han hade kommit med stor makt och härlighet ur morgonens sky, sade hon. men vad bryr jag mig om detta, endast han är kommen! Vad gör det, att han kommer i mörka vinternatten? Det blir nog dag och klar morgon, bara han visar sig.

Och tänk, att du, Ingmar, skulle komma hit, just då han börjar träda fram och verka! Du är lycklig, du har inte behövt vänta. Du kommer mitt i den goda tiden.

Gertrud stannade plötsligt. Hon höll upp lyktan, så att hon skulle få se Ingmars ansikte. Han gick och såg tung och dyster ut.

–Du har allt blivit gammal på det här året, Ingmar, sade hon. Jag förstår, att du har gått och pinat dig med samvetskval för min skull. Men du ska alldeles glömma bort, att du har gjort illa mot mig. Det var Guds vilja, att det skulle gå så. Det var Guds stora nåd mot dig och mig. Han ville föra oss hit till Palestina just i den rätta, stora tiden.

Far och mor ska också bli nöjda nu, då de kommer att förstå Guds mening, fortfor Gertrud. Ja, de har aldrig skrivit något hårt till mig, därför att jag rymde, de förstod nog, att jag inte kunde härda ut där hemma, men jag vet! att de har varit mycket bittra mot dig. Men nu ska de bli försonade med båda barnen, som växte opp i deras stuga. Vet du, jag tror nästan, att de har sörjt mer över dig än över mig.

Ingmar vandrade tyst framåt genom ovädret. Han svarade lika litet på detta som på allt annat, som Gertrud sade. "Det är nog så, att han inte tror, att jag har funnit Kristus", tänkte Gertrud, "men vad gör det, när han ändå för mig till honom! Ack, om jag bara har en liten tids tålamod, ska jag snart få se alla jordens folk och furstar böja knä inför honom som är frälsaren."

Ingmar förde Gertrud in i den muhammedanska stadsdelen, och de vandrade framåt många mörka och slingrande gator. Äntligen stannade han utanför en låg port i en hög, fönsterlös mur och sköt upp den. De gingo genom en lång gång och kommo in på en upplyst gård.

Några tjänare sysslade i ett hörn, och ett par gamla män sutto uppkrupna på en stenbänk vid ena väggen, men ingen fäste någon som helst uppmärksamhet vid Ingmar och Gertrud. De satte sig på en annan bänk, och Gertrud började se sig omkring. Det var en gård lik många andra, som hon hade sett i Jerusalem. Runtom alla fyra sidorna löpte en täckt pelargång, och över den öppna platsen i mitten var utspänt ett stort, smutsigt skynke, som hängde ner i flikar och trasor.

Hela stället tycktes en gång ha varit rikt och ansenligt, fastän det nu var förfallet. Pelarna sågo ut, som om de hade blivit ditförda från en kyrka. De hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill, men nu voro alla dessa sönderbrutna och vanställda. Rappningen på murarna var illa åtgången, och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor. Vid ena väggen stodo uppstaplade en mängd gamla lårar och hönsburar.

Gertrud viskade till Ingmar och frågade:

–Är du säker på att det är här, som jag får se honom?