Ingmars brev

Dagen efter Ingmars ankomst till Jerusalem satt Karin Ingmarsdotter som vanligt ensam på sitt rum. Hela förra kvällen hade hon i glädjen över att återse Ingmar stannat i församlingssalen och tagit del i samtalet. Men nu hade försteningen åter fallit över henne, hon satt stel och rak i Halvors länstol och stirrade rätt framför sig utan att syssla med något arbete.

Så gick dörren upp, och Ingmar kom in. Karin märkte honom inte, förrän han stod alldeles bredvid henne. Hon blev förlägen över att brodern hade fått se henne sitta alldeles sysslolös, rodnaden steg upp i hennes ansikte, och hon grep ivrigt efter en stickstrumpa.

Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst utan att se på Karin. Det for nu för henne, att de i går kväll endast hade talat med honom om hur de själva hade det här ute i Jerusalem, och att ingen hade fått veta något om honom Ingmar, eller varför han hade uppsökt dem. "Det är väl detta han nu vill tala om för mig", tänkte Karin.

Ingmar rörde läpparna ett par gånger som för att börja ett samtal, men inte ett ljud kom fram. Karin satt under tiden och betraktade honom. "Det är rent förfärligt vad han har åldrats", tänkte hon. "Far hade knappast djupare rynkor i pannan, han, så gammal han var. Antingen har Ingmar varit sjuk, eller också har han måst gå igenom något bra svårt, sedan jag sist såg honom."

Karin började undra vad det kunde vara, som hade hänt Ingmar. Hon hade ett dunkelt minne av att systrarna en gång hade läst upp något, som rörde honom, ur ett brev, men hon hade varit så nergrävd i sin sorg, att allt, som hade skett i yttervärlden, hade gått henne förbi som något, varmed hon inte hade att skaffa.

Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmå Ingmar att tala om hur han hade haft det och varför han hade rest till Jerusalem.

–Det var bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få litet reda på hur det står till i hemtrakten, sade hon.

–Ja, svarade Ingmar, jag tänker, att det kan vara en hel mängd saker, som du vill veta besked om.

–Det har alltid varit så med folket där hemma, sade Karin och talade långsamt, likt en, som försöker att sätta sig in i en sak, som har varit länge borta ur tankarna att de har velat ha någon att rätta sig efter. Än var det far och än var det Halvor, och en lång tid var det skolmästarn. Jag undrar vem det kan vara nuförtiden?

Karin hade inte väl ställt denna fråga på Ingmar, förrän han fällde ner ögonlocken och blev sittande tyst utan att ändra en min.

–Kanske att det är kyrkoherden, som nu har blivit de styrande? gissade Karin.

Ingmar satt styv och rak och svarade alltjämt ingenting

–Jag har tänkt för mig själv, att det väl nu är Ljung Björns bror, Per, som är den ypperste mannen i hela socken envisades Karin, men även denna gång blev hon utan svar.

–Jag vet ju, började hon på nytt, att det har varit vanligt, att folk rättar sig efter husbonden på Ingmarsgården, men ingen kan begära, att de ska låta styra sig av en, som är så ung som du. Hon höll upp, och Ingmar gav nu äntligen ett svar.

–Du vet nog, att jag är för ung för att bli invald i råd eller nämnder.

–Man kan nog styra folk utan att ha så många ämbeten, sade Karin.

–Ja, svarade Ingmar, det kan man.

När Ingmar yttrade detta, genomfors Karin av en glädjekänsla. "Ack, inte frågar jag numera efter allt detta!" tänkte hon. men hon kunde i alla fall inte låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt och anseende hade övergått till Ingmar. Hon rätade upp sig och började tala i myndigare ton än hittills.

–Jag kunde nog tro, att människor skulle vara förståndiga och begripa, att du gjorde rätt, som övertog gården.

Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som låg under hennes ord. Hon hade nog fruktat, att han skulle ha blivit utsatt för sockenbornas förakt, därför att han hade övergett Gertrud.

–Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.

"Om det inte är detta, så är det något annat svårt, som har övergått honom", tänkte Karin. Hon måste sitta tyst och fundera en lång stund. Hon levde sig med stort besvär in i de tankar och känslor hon hade haft i det gamla landet.

–Jag undrar om det finns någon i socken, som har hållit fast vid vår lära? frågade Karin.

–Det är kanske en eller två, fler är det inte.

–Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få ta emot Guds kallelse och följa efter oss, sade hon och gav Ingmar en forskande blick.

–Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt jag vet.

–I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått erfara Guds nåd, sade Karin.

–Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.

Karin höll inne en stund, innan hon fortfor med sina frågor. Hon började nu mera skyggt, liksom rädd för det svar hon kunde få.

–Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss, som är resta?

På detta svara de Ingmar åter med en viss förlägenhet .

–Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var i början.

–Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara skulle vara en lättnad att bli av med oss.

–Å jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarade Ingmar ivrigare, det drog allt om en lång tid, innan folk, som hade varit era grannar, blev vana vid dem, som hade flyttat in i ert ställe. Jag vet, att Börs Berit Persdotter, som var grannkvinna till Ljung Björns, gick ut var kväll i vintras och smög sig runtom huset, där de hade bott. Karin kom mycket sävligt fram med nästa fråga.

–Då har nog Börs Berit varit den, som har sörjt mest av alla ?

–Å nej, sade Ingmar med kärv röst, det var en annan, som passade på var kväll i höstas, då det var mörkt och svart, och rodde neråt älven till skolmästarns och satte sig på den där stenen vid älvbrädden, som Gertrud förr i världen brukade slå sig ner på, då hon satt och såg på solnedgången.

Karin menade nu, att hon visste varför Ingmar hade åldrats, och bytte raskt om samtalsämne.

–Är det din hustru, som sköter gården, medan du är borta? frågade hon.

–Ja, svarade Ingmar.

–Hon är en god husmor? fortfor Karin.

–Ja, svarade Ingmar än en gång.

Karin strök med handen neråt förklädet, innan hon sade något mer. Hon tyckte sig nu minnas, att systrarna hade berättat, att det inte hade varit något gott förhållande mellan Ingmar och hustrun.

–Har ni några barn? frågade hon till sist.

–Nej, sade Ingmar, vi har inget barn.

Karin satt nu rådlös, hon strök och strök med handen neråt förklädet. Det bar henne emot att fråga Ingmar rent ut varför han hade kommit. Sådant hade aldrig varit sed på Ingmarsgården. Så kom Ingmar själv henne till hjälp.

–Barbro och jag ska skiljas, sade han med hård röst.

Karin for upp. På en gång var hon alldeles sådan, som om hon hade suttit som husmor på Ingmarsgården. Hon mindes intet annat än sina gamla tycken och känslor.

–Gud bevare dig för vad du säger, utbrast hon. aldrig har någon i vår släkt låtit skilja sig!

–Det är redan avgjort, sade Ingmar, vi blev skilda för ett år till säng och säte på hösttinget. När det året är förbi, ska vi lägga in om riktig skilsmässa.

–Vad har du då emot henne? frågade Karin. Du kan aldrig få någon, som är mer förmögen och ansedd.

–Inte har jag något emot henne, sade Ingmar undvikande. -Är det hon. som vill skiljas? -Ja, sade Ingmar, det är hon. som vill skiljas.

–Om du hade varit sådan mot henne, som du hade bort vara, så hade hon inte begärt skilsmässa, sade Karin häftigt.

Karin grep hårt om armstöden på länstolen. Hon var mycket upprörd. Det märktes mest därpå, att hon nu började tala om Halvor.

– Det är väl, att far och Halvor är döda, så att de slipper vara med om detta, sade hon.

–Ja, det är gott för alla, som är döda, sade Ingmar.

–Och nu är du här för Gertruds skull! utbrast Karin.

Ingmar svarade inte, han endast böjde på huvudet.