Изменить стиль страницы

Ingmar gick ut, och de små förberedelserna voro snart gjorda. Prästkappan och handboken blevo framtagna ur den lilla nattsäcken, som kyrkoherden alltid förde med sig, och en skål vatten bars in. Därpå kom Gammal Lisa med barnet.

Kyrkoherden stod och knöt på sig prästkappan.

–Jag borde då först och främst veta vad namn gossen ska ha, sade han.

–Barbro ska väl själv ge honom namn, föreslog doktorn. Alla sågo mot Barbro. Hon rörde läpparna ett par gånger, men inte ett ljud kom över dem. Det tycktes bli en ändlös väntan.

När Ingmar såg detta, tänkte han: "Nu påminner hon sig vilket namn hennes son borde ha burit, om allt hade varit rätt. Hon kan inte tala för blygsel." Han kände så stort medlidande, att vreden försvann och den stora kärlek han hyste för hustrun alldeles tog makten över honom. "Hennes barn kan ju gärna få heta Ingmar", tänkte han. "Vad gör det mig? Vi ska ju ändå skiljas. Det bästa vore, om vi på något sätt ännu kunde inbilla folk, att barnet vore mitt, så att hon finge åter sitt goda namn och rykte."

Men då han inte ville säga detta rent ut, fann han på att föreslå:

–Eftersom det är Stark Ingmar, som har ställt om dopet, tycker jag, att han ska ge gossen sitt namn. Han såg på hustrun, medan han sade detta, för att se om hon förstod hans mening.

Men i samma ögonblick, som Ingmar hade slutat tala, reste sig Barbro. Hon gick sakta uppåt rummet, så långt, att hon kom mittför kyrkoherden. Därpå sade hon med fast röst:

–Nu har Ingmar varit så god mot mig, att jag inte längre står ut att plåga honom, utan nu vill jag bekänna, att barnet är hans. Men Ingmar ska inte detta barnet heta, därför att det är blint och en idiot.

I och med detsamma hon hade sagt detta, tyckte hon, att det var förfärligt bittert, att hemligheten hade blivit ryckt henne ur händerna. "Jag tror, att det är bätte för Ingmar, att han vet detta, så att han inte tror ont om mig, men nu måste jag döda mig, för jag vill aldrig mer bli hans hustru", tänkte hon. Hon kom i häftig gråt, och då hon kände, att hon inte kunde behärska den, skyndade hon ur rummet för att inte störa den döende.

Ute i storstugan kastade hon sig framöver det stora bordet och snyftade våldsamt.

Om en stund lyfte hon huvudet och lyssnade inåt lillkammarn. Där talades då av en låg röst. Det var Gammal Lisa, som berättade om hur de hade haft det i fäboden.

Åter kände hon allt det bittra i att hemligheten var röjd och åter kom det häftiga gråtandet över henne. Vad var det för en makt, som hade tvingat henne att tala, just då Ingmar hade lagt allt till rätta för henne, så att hon väl hade kunnat tiga ett par veckor ännu, tills hon hade fått skilsmässa? "Nu måste jag döda mig", tänkte hon. "Detta är min sista stund."

Därpå lyssnade hon igen. Nu läste kyrkoherden upp döpelseakten. Han talade så tydligt, att hon kunde höra varje ord. Äntligen kom han till namngivningen. Namnet uttalade han med högre röst än allt det andra. Det var Ingmar.

När hon hörde detta, började hon gråta på nytt i sin maktlöshet.

Dörren gick upp kort efteråt, och Ingmar kom ut. Hon gick emot honom och tvang sig att inte gråta.

–Du förstar, att allt mellan oss måste bli, som beslutat var, innan du reste bort, sade hon.

Ingmar strök sakta över hennes hår.

–Jag ska inte tvinga dig till något. Efter vad du nyss har gjort, vet jag ändå, att du älskar mig mer än ditt eget liv. Hon fattade nu hans ena hand med ett hårt grepp.

–Lovar du mig, att jag ensam får ta vård om barnet?

–Ja, sade Ingmar, du ska få det som du vill. Gammal Lisa har berättat oss om hur du har kämpat för det barnet. Ingen kan ha hjärta att beröva dig det.

Hon såg förundrad på honom. Hon kunde inte rätt fatta att allt, som hon hade fruktat för, på en gång var upplöst till intet.

–Jag trodde, att du skulle bli alldeles omedgörlig, om du fick veta sanningen, sade hon. Men jag är dig mer tacksam, än jag kan säga. Jag är glad, att vi skils i vänskap, så att vi kan få tala samman i frid, när vi någon gång råkas.

Det flög ett leende över Ingmars ansikte.

–Jag tänker mycket på om du inte nu vill låta skilsmässan gå tillbaka, sade han.

När Barbro såg, att han smålog, blev hon uppmärksam. Hon hade aldrig sett Ingmar sådan. Hela ansiktet var förvandlat. Hon tyckte, att något förklarade de grova dragen, så att han var riktigt vacker att se på.

–Vad är det, Ingmar? frågade hon. Vad har du för planer? Jag hörde, att du kallade gossen Ingmar. Vad var det för mening med det?

–Nu ska du få höra något märkvärdigt, Barbro, sade Ingmar och tog hennes händer. Så snart som Gammal Lisa hade berättat oss hur ni hade haft det i skogen, bad jag doktorn, att han skulle se på barnet. Och doktorn fann inget fel på det. Han säger, att det är litet för sin ålder, men det är alldeles friskt och har förstånd som andra barn.

–Tycker inte doktorn, att det ser fult och besynnerligt ut? sade Barbro andlöst.

–Jag är allt rädd för att barnen i vår släkt inte brukar vara vackrare, sade Ingmar.

–Tror han då inte heller, att det är blint?

–Doktorn kommer allt att skratta åt dig, Barbro, så länge han lever, därför att du kunde inbilla dig något sådant. Han säger, att han ska skicka hit ögonvatten, som du kan tvätta gossen med. Och om en vecka ska han ha lika klara ögon som andra barn.

Barbro gick hastigt fram mot lillkammarn. Ingmar vinkade henne tillbaka.

–Du kan inte få barnet nu, sade han. Stark Ingmar bad, att vi skulle lägga det på sängen hos honom. Och nu säger han, att han har det lika bra som far. Han vill nog inte skiljas från barnet, förrän han dör.

–Nej, jag ska inte ta gossen från honom, sade Barbro. Men jag får lov att själv tala med doktorn.

När hon kom tillbaka, gick hon förbi Ingmar och stannade framme vid fönstret.

–Jag har frågat doktorn, och jag vet nu, att det är sant. Hon sträckte upp armarna mot himlen. Det var, som då en fångad fågel återfår friheten och lyfter vingarna. Du, Ingmar, vet inte vad olycka vill säga, sade hon. Ingen vet det.

–Barbro, sade Ingmar, får jag nu tala med dig om vår framtid?

Hon hörde honom inte. Hon hade knäppt sina händer och började tacka Gud. Hon talade med låg och upprörd röst, men Ingmar kunde väl höra henne. All den sorg, som hon hade känt över sitt vanlottade barn, anförtrodde hon nu åt Gud, och hon tackade honom, därför att hennes barn skulle få bli som alla andra, därför att hon skulle få se honom leka och springa, därför att han skulle få ga i skola och lära läsa, därför att han skulle få bli en stark yngling, som skulle föra yxan och följa efter plogen, därför att han skulle kunna vinna en hustru och bo som husbonde på den gamla gården.

När hon hade tackat Gud för detta, gick hon fram till Ingmar och sade med ett strålande ansikte:

–Jag vet nu varför far sa, att Ingmarssönerna var det bästa folket i bygden.

–Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra, svarade Ingmar. Men nu, Barbro, vill jag tala med dig – – Barbro avbröt honom.

–Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, innan ni blir förlikta med Vår Herre, sade hon. Vad skulle det ha blivit av mitt barn, om det inte hade haft dig till far?

–Det är litet, som jag har kunnat hjälpa honom, sade Ingmar.

–Det är för din skull, som förbannelsen har blivit tagen ifrån honom, sade Barbro innerligt. Det var därför, att du gjorde den här vallfärden, som allt har gått väl. Det var det enda, som höll mig oppe i vintras, att jag ibland hoppades, att Gud skulle vara nådig emot mig och barnet, därför att du hade dragit till Jerusalem.

Ingmar böjde huvudet.

–Inte vet jag annat, Barbro, än att jag i alla mina dagar har varit en stor stackare, sade han och såg lika missmodig ut som för en stund sedan.

De sutto bredvid varandra på den väggfasta bänken. Hustrun slöt sig nära intill Ingmar, men Ingmars arm hängde slappt ner, och hans ansikte blev allt dystrare.