Men för att Ingmar och de andra skulle få resa fran kolonien i full sämja och frid, beslöts det, att den stora mängden av medlemmar inte skulle veta annat, än att Gabriel följde med endast för att hjälpa Ingmar och Gertrud på den svåra resan.

Just när morgonbönen skulle börja, blev Ingmar inledd i församlingssalen. Mrs Gordon reste sig då och gick emot honom. Hon tog honom vid handen och förde honom upp till platsen bredvid hennes. Hon hade ställt fram en bekväm stol åt honom, och hon hjälpte honom mycket omsorgsfullt att ta plats däri.

Därpå började miss Young, som satt vid orgeln, sjunga en psalm, och morgonbönen försiggick som vanligt.

Men när mrs Gordon hade slutat den korta bibelförklaringen, som hon brukade hålla varje morgon, reste sig gamla miss Hoggs och bad Gud, att han skulle ge Ingmar en god resa och en lycklig hemkomst. Härpå reste sig den ene efter den andre av amerikanarna och syrerna och bådo Gud, att han måtte låta Ingmar komma till sanningens rätta ljus.

Somliga av dem uttryckte sig mycket vackert. De lovade att bedja var dag för Ingmar, som var deras käraste broder, och hoppades, att han måtte återvinna sin hälsa. Och alla önskade de, att han skulle komma tillbaka till Jerusalem.

Medan de främmande talade, voro svenskarna tysta. De hade sin plats mittför Ingmar och sutto och betraktade honom.

Då de sågo Ingmar, kommo de ovillkorligen att tänka på allt det, som var tryggt och rättrådigt och välordnat i det gamla landet. Medan han hade varit här ute hos dem, hade de nog tyckt, att något av detta hade kommit till dem. Men när Ingmar nu reste, föll hjälplöshetens ängslan över dem. De kände sig som borttappade i laglöst land bland alla dessa, som utan förskoning eller miskund kämpade med varandra om människosjälar.

Och så gingo deras tankar med stort vemod till hemmet. De sågo hela nejden med fält och gårdar. Och människorna färdades fredligt och stilla på vägarna, allt var tryggt, dag efter dag gick på samma sätt, och det ena året var så likt det andra, att man inte kunde skilja dem åt.

Men just då bönderna påminde sig den stora stillheten där hemma, kom det över dem hur stort och berusande det var, att de hade kommit ut i livet, att de hade fått ett mål att leva för och voro borta från dagarnas gråa enahanda.

Och en av dem höjde sin röst och började bedja på svenska och sade:

–Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig komma till Jerusalem.

Därpå reste sig den ene efter den andre, och de tackade alla Gud, därför att han hade fört dem till Jerusalem.

De tackade honom för den kära kolonien, som var deras stora glädje. De tackade honom för att deras barn fingo lära sig alltifrån sina unga år att leva i enighet med alla människor. De väntade, att de unga skulle nå vida längre i fullkomlighet än de själva. De tackade för förföljelser och lidanden, de tackade för den sköna lära, som de voro kallade att utöva. De tackade för landet, som låg utblottat, men som blomstrade upp dag för dag under deras ögon.

Ingen satte sig ner, utan att han hade vittnat om den stora lycka han bar inom sig. Och Ingmar förstod, att detta var sagt för hans skull och att detta var vad de ville han skulle förtälja där hemma, att de alla voro lyckliga.

Ingmar rätade sig en smula i stolen, när han hörde dem. Han höll huvudet högre, och det sträva draget kring munnen blev tydligare.

Äntligen, då denna ström av vittnesbörd saktade av stämde miss Young upp en psalm, och sedan trodde alla att högtiden var slut, och reste sig för att gå. Men då sade mrs Gordon:

–I dag ska vi även ha en svensk sång.

Då började svenskarna samma sång, som de hade sjungit, när de hade farit bort från sitt land.

–Vi ska mötas en gång, sjöngo de, vi ska mötas en gång, vi ska mötas i Eden en gång.

Och då sången ljöd, blevo alla mycket rörda, och tårarna kommo de flesta i ögonen. Ty nu tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna och inte kunde fa möta förrän i himmelen.

Men i samma ögonblick sången hade slutat, reste sig Ingmar och försökte yttra ett par meningar. Han tyckte, att han ville säga dem här ute några ord, som liksom skulle vara talade från det landet, som han nu vände åter till.

–Jag tänker allt, att ni här ute gör oss där hemma stor heder, sade han. Jag tänker, att alla ska bli glada att få möta er, var det än blir, i himmelen eller på jorden. Jag tänker, att ingenting är så vackert som att se människor med stora offer öva rättfärdighet.

Barnet

Nu är att berätta vad som hade hänt Barbro Svensdotter, sedan Ingmar hade rest till Jerusalem.

När Ingmar hade varit borta väl en månad, började Gammal Lisa på Ingmarsgården lägga märke till att Barbro hade fått en ständig oro och rastlöshet över sig. "Det är besynnerligt vad hon ser vild ut i ögonen", tänkte gumman. "Det skulle inte förundra mig, om hon bleve tokig endera dagen."

En kvällsstund tog hon sig för att fråga ut Barbro.

–Jag undrar vad som fattas dig, sade hon. När jag var ung tös, såg jag en vinter matmodern på Ingmarsgården gå omkring med sådana ogon, som du nu har.

–Var det hon, som dräpte barnet? frågade Barbro raskt.

–Ja, sade gumman, och nu börjar jag tro, att du går med samma tankar.

Barbro gav inte något direkt svar på detta.

–När jag har hört talas om den där historien, sade hon, har jag bara undrat över en sak.

Gammal Lisa fragade vad det kunde vara.

–Jo, att hon inte gjorde över med sig själv ocksa.

Gammal Lisa hade suttit och spunnit. Hon lade handen på hjulet för att få det att stanna och fäste ögonen på Barbro.

–Det kan ju ingen undra på om du tar illa vid dig, ifall här skulle komma småfolk till gården, sedan mannen har rest ifrån dig, sade hon långsamt. Han visste då väl aldrig om detta, när han for?

–Vi visste inte om det, varken han eller jag, sade Barbro med låg röst, som om det vilade sådan tryckande sorg över henne, att hon inte kunde tala.

–Men nu ska du väl skriva efter honom?

–Nej, sade Barbro, den enda tröst jag har är, att han är borta. Gumman fällde ner händerna och blev förfärad.

–Är det en tröst? utbrast hon.

Barbro stod borta vid fönstret och stirrade rätt framför sig.

–Vet du inte om, att det vilar förbannelse over mig? sade hon och försökte göra rösten stadig och lugn.

–Å jo, man kan väl inte gå ut och in i stugan utan att få reda på åtskilligt, sade gumman. Jag har allt hört, att du ska vara en av Sorgbacksfolket.

Det blev inte mer talat på en stund. Gammal Lisa satt och snurrade på sitt hjul. Alltemellanåt kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar vid fönstret och gång på gång skakade till av en rysning. När en fem minuter hade gått, höll gumman upp med arbetet och gick mot dorren.

–Vart ska du gå? fragade Barbro.

–Det kan jag gärna säga dig. Jag ska gå och finna reda på någon, som kan skriva till Ingmar.

Barbro ställde sig rakt i vägen för henne.

–Du får allt låta vara med detta, sade hon. Innan det brevet är skrivet, ligger jag i Långforsen.

De stodo nu och betraktade varandra. Barbro var stor och stark. Gammal Lisa trodde, att hon ämnade hålla kvar henne med våld. Men med ens brast Barbro i skratt och gick åt sidan.

– Skriv du, sade hon, det gör mig ingenting. Det blir bara så, att jag får göra slut på alltsammans förr, än jag hade ämnat.

–Å nej, sade gumman, som förstod, att hon måste fara varligt med Barbro, då hon var i sådan förtvivlan. Jag ska inte skriva. Jag vill inte driva dig till någon förhastad gärning.

–Jo, skriv! sade Barbro. Det gör varken till eller från för mig. Du förstår väl, att jag måste göra över med mig i alla fall. Inte kan man stå till svars med att låta sådant här elände fortgå till evig tid.

Gumman gick tillbaka till spinnrocken och satte sig att arbeta.

–Ska du inte gå och ställa om brevet? sade Barbro och gick efter henne.