–Det där skulle du ha sagt mig förra hösten, sade hon.

–Tyckte du om mig förra hösten? frågade Ingmar.

–Då bad jag Gud var kväll. att du skulle komma att tycka om mig. sade Barbro. Jag hade låtit dig trampa mig under fötterna. om du bara hade sagt mig ett vänligt ord.

–Jag bar mig inte så åt emot dig, att du hade något skäl att tycka om mig, sade Ingmar undrande.

–Det var liksom bestämt på förhand, sade Barbro. Jag hade hört far tala så mycket om Ingmarsgården och Ingmarssönerna, att jag var alldeles uttröttad och var ivrig att finna fel på allt både hos gården och dig, men så fort jag hade satt fötterna innanför dörrarna på det gamla stället, så tyckte jag. att jag var som hemma och att det var där, som jag alltid hade längtat att få vara.

– Jag undrar hur det kunde komma sig, sade Ingmar.

– Jag tänker, att det kom ifrån far. När jag hade bott i Ingmarsgården en vecka och fått se hur det levdes där, så förstod jag, att allt det bästa hos far, det hade han därifrån, och alla de gammaldags bruk och skick, som v i hade hemma, dem hade han fått lära sig där. Jag tror, att far i hela sitt liv har strävat att bli som en Ingmarsson, och mig har han uppfostrat, för att jag skulle bli som en av Ingmarsdöttrarna.

–Ja, det var ju Sven Persson själv, som uppfostrade dig, sade Ingmar.

–Det var så. Mor dog, när jag var liten tös.

– Du ser väl själv, att det är omöjligt annat, än att jag skulle tycka om dig, sade Ingmar.

Barbro såg prövande på honom.

–I höstas tyckte jag, att det där andra bara hade varit en stor förblindelse, sade hon. Jag förstod inte, att jag hade kunnat bli kär i någon, som inte var som du. Och jag tänkte, att kanske du skulle ha sett, att det var något, som band mig till dig och ditt på ett särskilt sätt, om inte Gertrud hade stått emellan oss.

Ingmar satt tyst för att få tid på sig att tänka, men om en liten stund såg han upp och smålog.

–Du har nog trott, att jag var bättre, än jag är.

–Hur så då?

–Jo, du trodde väl, att jag var en sådan präktig karl, att jag aldrig kunde byta om sinnelag. Jag har också tyckt själv, att det var ömkligt, att jag inte kunde hålla fast vid Gertrud, men så kom det för mig, att det kunde inte vara något ont i att jag tyckte om min egen hustru. Det är ju ändå med dig, som jag ska leva, och inte med den andra.

–Ja, det är ju sant, det är ju sant, sade Barbro, men ändå är det, som vore det inte rätt.

–Gertrud har skrivit till mig och bett mig, att jag inte ska tänka på henne, sade Ingmar. Hon är lyckligare nu, än hon någonsin hade kunnat bli, om vi hade gift oss med varandra. Halvor och Karin skriver också, att Gertrud är den, som är mest nöjd av dem alla.

–Nej, kära då, tror du, att det kan vara sant? utropade Barbro, och med detsamma lyfte hon upp huvudet, som om en tyngd hade fallit av henne.

–Det var ju inte att begära, att Gertrud skulle gå och sörja över mig hela livet igenom, sade Ingmar.

– Om jag bara vore säker om att Gertrud store lycklig då skulle jag också våga bli det. sade Barbro, och med detsamma flög ett skimmer av glädje över hennes ansikte.

När Ingmar kom ner till bygden igen, låg det brev från Jerusalem och väntade honom. Det var inte så fullt av glädje och lycka, som alla brev från de bortfarna hade varit förut under vintern och våren. Han fick nu på en gång veta. att Halvor och Gunhild voro döda och att Gertrud hade börjat att visa sig besynnerlig. Det var Hök Gabriel Mattsson, som skrev, och han lovade Ingmar, att han skulle vaka över Gertrud så gott han kunde, men det märktes nog, att han fruktade, att hon skulle bli sinnesförvirrad.

–Nej, det finns ingen lycka för mig, sade Ingmar, när han hade läst brevet. Jag har inte gjort nog bot än, jag. Det är inte att tro, att Vår Herre ska bli nöjd, förrän jag har fått ställa till rätta allt det, som jag har bragt i olag.

En dag i augusti kom Ingmar åter upp till fäboden.

– Vi har fått en stor sorg, sade han, då han råkade Barbro.

–Vad är det? sade hon.

–Det är din far, som är död.

–Ja, det var stora nyheter för dig och mig, sade hon.

Barbro satte sig ner på en sten vid vägkanten och bjöd Ingmar sätta sig bredvid henne.

–Nu är vi fria att göra som vi vill, sade hon. och nu ska vi skiljas.

Han ville avbryta henne, men hon lät honom inte komma till ordet.

–Så länge som far levde, var det omöjligt, men nu måste vi genast söka skilsmässa. Det förstår du väl.

–Nej, sade Ingmar. Ingenting av den sorten förstår jag.

–Du såg väl vad det var för ett barn, som jag födde dig.

–Det var ett vackert barn, sade han.

–Det var blint, och det skulle ha blivit en fåne, sade hon.

–Det gör detsamma hurudant det var. Jag vill ha dig i alla fall.

Hon knäppte händerna, och Ingmar såg, att hon rörde lapparna.

–Tackar du Gud för detta? sade han.

– Hela sommaren har jag bett Gud om befrielse, sade hon.

– Herregud, ska jag nu förlora min lycka för en sådan där gammal sagas skull! sade han.

–Det var inte någon saga, sade Barbro, barnet var blint.

–Det vet ingen, sade han. Om det hade fått leva, skulle du ha fått se, att det hade sin riktiga syn.

–Men mitt nästa barn bleve en idiot i alla fall, sade hon. för nu tror jag på det.

Ingmar fortfor att strida med henne.

–Det är inte bara för barnets skull jag vill skiljas, sade hon.

Han frågade om det var något annat i vägen.

–Jag vill, att du ska fara till Jerusalem och föra hem Gertrud.

–Aldrig gör jag något sådant, sade han.

–Du ska göra det för min skull, sade hon. så att jag får igen min sinnesfrid.

Han höll emot och sade, att hon begärde något alldeles orimligt av honom.

–Du ska ändå göra det, därför att det är rätt. Det ser du väl, att om vi fortsätter att leva här som man och hustru, ska Gud aldrig höra opp att straffa oss.

Hon visste från första stund, att hon skulle få honom att ge vika, därför att han hade ett dåligt samvete.

–Du ska vara glad, att du nu får göra allt det gott igen, som du ställde galet förra året, sade hon. Eljest skulle det ha grämt dig hela ditt liv. Och så till sist, då han fortfor att säga emot: Du ska inte vara orolig för gården, du ska få köpa den av mig, när du kommer igen. Men medan du är borta i Jerusalem, ska jag stanna här och sköta den åt dig.

Så drogo de ner till gården för att börja ordna om skilsmässan. Nu hade Ingmar en tyngre tid än någonsin. Han såg, att Barbro var glad och lycklig åt att bli fri från honom. Hon hade sin bästa glädje åt att tala om hur Gertrud och han skulle få det. Framför allt hade hon mycken fägnad av att måla ut för sig hur glad Gertrud skulle bli, när han hämtade henne i Jerusalem. En gång, då hon hade hållit på länge med detta, tyckte han, att det måste vara så, att Barbro inte tyckte om honom, eljest kunde hon väl inte ständigt tala om att föra honom samman med Gertrud. Då for han upp och slog handen i bordet.

–Jag ska resa, ropade han, men tala nu inte mer om detta !

–Då blir allt bra, sade hon och såg glad ut. Kom bara ihåg, Ingmar, att jag aldrig får en lugn stund, förrän du har försonat dig med Gertrud!

Och så gingo de igenom det alltsammans. De blevo varnade av kyrkoherden, de blevo varnade av kyrkorådet, och på hösttinget blevo de skilda för ett år till säng och säte.

Samma dag, som utslaget föll på tinget, reste Ingmar till Jerusalem.