–Jag undrar inte på att du skäms, sade systern.

–Jag skämdes mer den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården.

–Vad tror du folk ska säga om detta, att du far och friar till en ny, innan du har fått riktig skilsmässa från den förra?

–Det var ingen tid att dröja, sade Ingmar saktmodigt,

jag fick lov att fara hit och ta hand om Gertrud. Det kom brev till oss där hemma om att hon höll på att bli tokig.

–Inte behövde du göra dig besvär med detta, sade Karin häftigt, här finns nog de, 40m tar bättre vård om Gertrud, än du kan.

Det blev tyst en stund, så steg Ingmar upp.

–Jag hade väntat mig en annan utgång av det här samtalet, sade han och lade nu in så stor värdighet i sättet, att Karin ovillkorligen kände en liknande vördnad för honom, som hon hade känt för fadern. Jag har gjort stor orätt mot Gertrud och mot Storms, som har varit som far och mor för mig. Nu trodde jag, att du skulle vilja hjälpa mig att göra det onda ogjort.

–Du vill väl göra ont värre, då du överger din lagvigda hustru, sade Karin häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid liv med onda ord. Hon hade börjat frukta, att Ingmar skulle förmå henne att se saken på hans sätt.

Ingmar svarade inte på talet om hustrun, han sade endast:

–Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds vägar.

–Vill du, att jag ska tycka, att du går Guds vägar, när du överger hem och hustru för att löpa efter din käresta?

Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött och plågad ut, men förrådde ingen häftighet. Han var inte mycket lik en, som drives av en stor och obändig kärlek.

–Om nu Halvor levde, vet jag, att han skulle råda dig att fara hem och försona dig med din hustru, sade Karin.

–Jag har allt slutat opp att handla efter människors råd, sade Ingmar.

Karin reste sig nu också upp. Hon blev förbittrad på nytt därför att Ingmar antydde, att han handlade efter Guds bud.

– Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på samma sätt som förr, for hon ut.

– Jag vet nog, att ingen här i kolonien tänker på giftermål, sade Ingmar, men jag ville i alla fall försöka.

– Ja, avbröt Karin, inte behöver du bry dig om vad vi, som hör till samfundet, har lovat varandra, men jag tänker att du fäster mer vikt vid om jag säger dig, att det nog är så, att Gertrud nu har vänt sin håg till en annan.

Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta blev han stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina ord tillbaka.

–Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med en köttslig kärlek, sade hon. men jag tror, att Gertrud nu älskar den ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.

Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg

Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.

Karin sade henne öppet varför Ingmar var kommen. Hon rådde föreståndarinnan att inte låta Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon inte ville mista en av systrarna. Men nu hände det sa, att medan Karin talade, satt mrs Gordon vid fönstret och såg ner på gården, där Ingmar stod och hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och tafatt ut än någonsin. Det flög liksom ett litet leende över mrs Gordons ansikte.

Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, sade hon. så borde de väl vakta sig för att inte låta henne genomgå den.

Karin blev förvånad över svaret. I sin iver gick hon närmare mrs Gordon och kom så långt fram, att hon kunde se vem det var. som denna stod och log åt. Men Karin å sin sida såg endast hur lik fadern Ingmar hade blivit, och så ond hon än var på honom, förargade det henne i alla fall, att inte mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet, var en man framför alla andra och hade mera klokhet och duglighet än andra människor.

–Nå ja, sade hon. ni kan likaså gärna låta honom stanna, för han ställer i alla fall om så, att det går, som han vill.

*

På kvällen denna dag voro de flesta av kolonisterna samlade i den stora salen. De hade det där mycket behagligt och angenämt. Somliga sutto och sågo på barnen, som roade sig med att leka, andra samtalade om det, som hade hänt dem under dagen, en del flyttade sig undan i en vrå och läste högt ur amerikanska tidskrifter. När Ingmar Ingmarsson såg det stora, väl upplysta rummet och de många glada och förnöjda människorna, kunde han inte låta bli att tänka: "Det är säkert, att dalbönderna är lyckliga här, och att de inte längtar hem. De här amerikanarna förstår sig mycket bättre på att ställa det trevligt för sig och andra, än vi gör. Jag förstår, att det är för det goda hemlivets skull, som kolonisterna kan bära alla sorger och försakelser. Det är sant, att de, som förr ägde en hel gård, nu får nöja sig med ett rum, men så far de till gengäld mycket mer glädje och munterhet än förr. Och så har de fått se och lära en otrolig mängd saker. De vuxna vill jag inte tala om, men det förefaller mig rentav, som om här inte skulle finnas ett så litet barn, att det inte vet mycket mer än jag."

Flera av bönderna kommo fram till Ingmar och frågade honom om han inte tyckte, att de hade det bra.

–Jo, sade Ingmar, han kunde inte säga annat.

–Du trodde väl, att vi bodde i jordkulor, sade Ljung Björn.

–A nej, nog visste jag, att det inte var så illa, svarade Ingmar.

–Vi har hört sägas, att de skulle ha spritt ut sådant där hemma.

Denna kväll blev Ingmar mycket utfrågad om hur det stod till i hemsocknen. En efter annan kom fram, satte sig bredvid honom och sporde om sina närmaste. Nästan alla frågade efter gamla Eva Gunnarsdotter.

–Hon är kry och rask, sade Ingmar, och aldrig råkar hon en människa, utan att hon talar illa om Hellgumianerna.

Ingmar lade märke till att det var två, som hela kvällen undveko att komma i hans närhet, och dessa två voro Gabriel och Gertrud. Han undrade mest på att Gabriel inte kom och frågade honom efter sin far. Vad Gertrud angick, kunde han nog förstå varför hon höll sig undan. Han såg inte heller, att de talade med varandra, men han tyckte sig märka, att Gabriel följde Gertrud med ögonen, vart hon gick. Ingmar förvånade sig med detsamma över hur präktig Gabriel såg ut. Han hade alltid varit en vacker gosse, men nu hade han både vuxit och lagt ut, så att han hade blivit en ståtlig karl. Dessutom hade det kommit ett liv och en vakenhet över hans anletsdrag, som alls inte funnos där förut.

"Om nu Gabriel komme hem, så tror jag, att han skulle bli hållen för en mycket förnämligare man än jag", tänkte Ingmar.

Nästan i samma ögonblick, som Ingmar hade kommit på dessa tankar, gick han litet hastigt fram till Ljung Björn och frågade om denne kunde skaffa honom papper och penna. Björn såg en smula förvånad ut. Ingmar strök sig över pannan och sade, att han hade ett angeläget brev att skriva. Han hade rent glömt av det förut på dagen, men om han kunde få skriva nu på kvällen, skulle han sända av det med första tåget på morgonen.

Ljung Björn skaffade honom det han önskade, och for att Ingmar skulle få vara I fred, förde han honom ner i snickarverkstaden. Där tände han en lampa och satte fram en stol invid hyvelbänken.

– Här kan du sitta och skriva i god ro hela natten, sade han, då han gick.

Så snart Ingmar var ensam, sträckte han ut armarna, som man gör, då man erfar en stor längtan, och ett stönande steg upp genom hans strupe.

–Å, jag tror inte, att jag står ut, sade han. Jag står rakt inte ut med det, som jag har åtagit mig.

–Inte kan jag tänka på någon annan än henne, som jag har lämnat, varken natt eller dag, fortfor han. Och det värsta är, att jag inte tror, att jag kan göra Gertrud någon nytta.