Alldeles i spetsen av tåget gick den vackra miss Young. Bredvid henne vandrade en ung engelsman, som hade slutit sig till kolonien för flera år sedan. Gabriel visste liksom alla andra, att den unge mannen älskade miss Young, och att han hade gått in i samfundet i hopp att få gifta sig med henne. Den unga flickan tyckte säkerligen också om honom, men Gordonisterna ville inte jämka på sina stränga lagar för hennes skull, och så hade de unga måst leva år efter år i hopplös väntan. Denna dag gingo de bredvid varandra, talade endast med varandra och hade inte ögon för någon annan. Och där de skyndade fram lätta och smidiga i spetsen av tåget, var det, som om de ville hasta bort, lämna hela skaran efter sig och fly ut i världen för att en gång få leva sitt eget liv.

Men i slutet av tåget såg Gabriel Ingmar Ingmarsson. Han gick och samtalade med Eliahu. Han var mycket tillsammans med denne nu om dagarna, och Gabriel visste väl, att Ingmar sökte lära sig engelska av Eliahu. Detta tydde på att Ingmar inte med det första ämnade lämna kolonien, men Gabriel var nästan säker om att han inte skulle få Gertrud med sig därifrån, om han än stannade året ut.

Till en början gick tåget rätt öster ut upp i en ödslig och vild bergstrakt. Där funnos ännu inga blommor, myllan var bortsköljd från de branta kullarnas sidor, allt var naket, gulgrått berg.

"Det är dock besynnerligt", tänkte Gabriel. "Jag har aldrig förr sett en himmel så blå som den, som reser sig över de här gula kullarna. Och dessa bergen är inte fula, fastän de är så kala. När jag ser dem så vackert avrundade, tänker jag på de stora kupolerna, varmed man täcker kyrkorna och husen här i landet."

När vandringsmännen hade gått vid pass en timme, fingo de syn på den första klippdalen, vars botten var översållad med röda anemoner. Det blev en brådska och en glädje, alla skyndade sig med skri och skratt utför bergssluttningen och började insamla blommorna. Och man plockade sippor med stor iver, ända tills man om en stund fann en annan dal, som var uppfylld med violer, och så en tredje, där alla möjliga vårblommor växte blandade om varandra.

I början plockade svenskarna alldeles för ivrigt, de bara rafsade till sig blommorna. Så kommo amerikanarna och visade dem hur de skulle bära sig åt. De måste välja med omsorg, endast ta sådana blommor, som lämpade sig för pressning. Det var ett noggrant arbete.

Gabriel gick bredvid Gertrud och plockade. En gång reste han på sig för att räta upp ryggen. Då såg han alldeles i närheten ett par av storbönderna, som väl inte på många år hade sett efter en blomma, gå och plocka lika ivrigt som någon annan. Gabriel kunde knappast låta bli att skratta.

Plötsligen vände sig Gabriel helt mot Gertrud och sade till henne:

–Jag går här och tänker på vad Kristus menade, när han sa: "Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn kunnen I icke ingå i Guds rike!"

Gertrud lyfte huvudet och såg på Gabriel.

–Det är nog ett märkvärdigt ord, svarade hon.

–Ja, sade Gabriel mycket eftertänksamt och långsamt, jag har nog lagt märke till att det förhåller sig så med barn, att de aldrig är så snälla, som när de leker, att de är vuxna. Aldrig är man så bra i fred för dem, som när de går och plöjer en åker, som de har stakat ut mittpå landsvägen, när de smackar på bruntarna och klatschar med en piska av segelgarn och drar fåror i landsvägsgruset med en grankvist. De är bra lustiga att höra på, när de går och undrar om de ska bli färdiga med sådden före sina grannar, och när de jämrar sig över att de aldrig har råkat på en så hårdplöjd åker.

Gertrud gick med huvudet nedlutat och plockade, hon svarade just ingenting. Hon förstod inte vart Gabriel ville komma.

–Jag minns själv hur roligt jag hade, sade Gabriel med samma allvar, när jag byggde mig en lagård av träklotsar och satte in grankottar som kor. Var morgon och afton var jag mycket noga med att ge korna nyslaget hö, och ibland låtsade jag, att det var vår och att jag skulle driva mina kor opp till fäboden. Jag tutade i näverlur och kallade på Stjärna och Gullilja, så att det hördes över hela gården. Och jag brukade tala med mor om hur mycket mina kor mjölkade och hur mycket jag kunde vänta att få för mitt smör på mejeriet. Jag var också mycket noga med att sätta spjäll på tjuren, och åt alla, som gick förbi, ropade jag, att de skulle ta sig i akt, därför att det inte var fritt, att den där tjuren var folkilsken.

Gertrud plockade nu mindre ivrigt. Hon hörde uppmärksamt på Gabriel och började undra över att han kunde ha likadana tankar och inbillningar, som brukade fylla hennes egen hjärna.

–Men roligast tror jag det var, när vi pojkar lekte, att vi var vuxna karlar och satt och höll stämma, fortfor Gabriel. Jag minns, att jag och bröderna mina och ett par pojkar till brukade sitta uppkrupna på en brädhög, som låg på gården där hemma i flera år. Ordföranden knackade i bräderna med en träslev, och vi satt helt andäktiga runtomkring honom och fattade beslut om vilken av oss som skulle få fattigunderstöd och hur högt den eller den skulle beskattas. Vi satt med tummarna instuckna i ärmhålen på västen och talade med tjock röst, som hade vi haft munnen full av gröt, och vi kallade aldrig varandra för annat än nämndeman och klockare och kyrkvärd och häradsdomare.

Gabriel höll inne och gned sig i pannan, som om det nu gällde att äntligen komma fram till det han ville säga. Gertrud hade alldeles upphört att plocka blommor. Hon satt på marken, huvudduken hade hon skjutit tillbaka, och nu blickade hon upp till Gabriel, som väntade hon att få höra något nytt och märkvärdigt.

– Det kan hända, sade Gabriel, att liksom det är bra för barn att leka, att de är vuxna, så kan det också vara bra för stora att ibland förvandla sig till barn. När jag ser dessa gamla karlarna, som är vana att så här års arbeta ute i vilda skogen och slita med timmerhuggning och vedkörning, gå här i sådan barnsyssla som blomplockning, så tänker jag, att vi är på väg att lyda Jesus och omvända oss och bli som barn.

Gabriel såg, att det lyste i Gertruds ögon. Hon förstod nu vad han ville säga, och hon blev mycket glad åt tanken.

–Jag menar, att vi har blivit som barn allesammans, sedan vi har kommit hit ut, sade hon.

–Ja, sade Gabriel, vi har då åtminstone varit som barn däri, att vi har måst ta emot all möjlig uppfostran. Vi har fått lära hur vi ska hålla gaffel och sked och att tycka om mat, som vi aldrig förr hade smakat. Och det var då bra barnaktigt, att vi i början måste ha ledsagare med oss, när vi gick ut, för att vi inte skulle gå vilse, och att vi blev varnade för människor, som var farliga, och för platser, som det inte var tillåtet att besöka.

–Vi, som kom ifrån Sverige, var som riktiga småbarn, vi fick ju allra först lära oss att tala, sade Gertrud. Vi måste fråga efter namn på bord och stol, på skåp och säng.

De blev nu båda mycket ivriga och ansträngde sig för att finna likhetspunkter. Gabriel var överlycklig över att han hade kunnat hitta på något, som intresserade Gertrud sa, att hon lade bort sin vanliga håglöshet och talade livligt och glatt som förr i världen.

–Jag har fått lära mig att känna igen markens växter och träd på samma sätt, som mor lärde mig det, när jag var liten, sade Gabriel. Jag har fått lära att skilja persikor från aprikoser och det knotiga fikonträdet från den förvridna oliven. Jag har fått lära att känna igen turken på hans korta jacka och beduinen på hans randiga mantel och dervischen på hans filtmössa och juden på de små skruvlockarna vid örat.

–Ja, sade Gertrud, det är just, som vi i barndomen lärde oss att skilja bönder från Floda och Gagnef på de olika rockarna och hattarna.

–Det mest barnlika är väl, att vi helt och hållet låter de andra ställa för oss, sade Gabriel, och att vi inte har några egna pengar, utan måste begära var slant av andra. Varenda gång som en frukthandlare bjuder ut åt mig en apelsin eller en druvklase, minns jag just hur det kändes i barndomen, när jag måste gå förbi karamellstånden på marknaden, därför att jag inte hade en enda slant i fickan.