– Vill ni inte komma till oss, miss Hoggs, sade mrs Gordon småleende, så att vi kan få försöka.

Miss Hoggs skrattade också.

– Vad? sade hon. Skulee ni våga? Kom ihåg, att jag är miss Hoggs och att jag alltid gör vad jag vill och att ingen har kunnat stå ut med mig! Det finns ingenting, som jag är rädd för, jag ändrar aldrig mening, och ingenting har jag respekt för.

– Vill ni verkligen försöka att kommatill oss, miss Hoggs? sade mrs Gordon. Det vore en stor glädje för oss.

Miss Hoggs höjde ögonen och stod en lång stund och stirrade upp mot en trasig matta, som var uthängd för att skydda mot sol och regn. Kanske kom det i detta ögonblick över henne en plötslig ångest för att hon stod så ensam i världen, nu när hon började bli gammal. Kanske tänkte hon på att livet var bra fattigt för den, som inte hade annat att göra än att far från ort till ort för att förströ sig. Kanske att hon tyckte, att dessa amerikanare hade åtagit sig en skön och stor uppgift och att det kunde vara mödan värt att söka hjälpa till med detta, nu när hon var trött på allt anat. Men hon sade ingenting sådant till mrs Gordon, utan till henne talade hon i samma lätta ton, som hon hade använt förut.

– Hör nu på mig! sade hon. Jag hyr ett stort hus här borta vid stadsmuren med en mängd rum. Och om ni och era kamrater har mod till det, så kan ni flytta till mig och bo hos mig en vecka. Då ska ni få lära känna den riktiga miss Hoggs, och om ni inte kan stå ut med henne, så måste ni lova mig, att ni avstår från er galenskap att vilja införa enighet i Jerusalem. Ni kan ju förstå, att om ni inte kan uthärda med en enda sådan som jag, så lönar det sig inte för er att försöka med de andra. Nå, vad säger ni om detta?

– Vi är så tacksamma mot er, miss Hoggs, sade mrs Gordon. Vi antar ert anbud med den största glädje.

Nästa dag flyttade amerikanarna in i huset under stadsmuren och fingo göra bekantskap med den rätta miss Hoggs. det var en klok, rättfram och hederlig gammal kvinna, och det föll dem aldrig in, att de skulle behöva tvisata med henne. De första dagarna såg det ut, som om det skulle ha vållat henne stor missräkning, att hon inte kunde bli osams med sina gäster, men innan veckan var slut, föreslog hon, att hon skulle inträda i samfundet. För hon hade märkt, sade hon, att hon gjorde dem nytta. De voro så snälla, att ingen kunde räkna det som någon stor förtjänst hos dem, att de voro eniga. Om de tålde ibland sig en sådan gammal hård och grällysten människa, som hon var, då kunde man förstå, att det verkligen fanns någon orsak att prisa deras endräkt.

*

När Gordonisterna hade bott några år i Jerusalem, hände det, att stor tveksamhet och ängslan insmög sig bland dem. De levde lyckliga och nöjda och ägnade sig åt att hjälpa fattiga och sjuka bland Jerusalems befolkning, men de måste erkänna, att enigheten bland de kristna inte hade blivit större efter deras ankomst. Tvärtom syntes det, som om förföljelse, förtal och fiendskap hade tilltagit, och mycket därav riktade sig mot dem själva. Vänner hade de fått, där de minst hade väntat, bland judar och muhammedaner, men detta vållade dem också bekymmer, därför att det ogillades av de andra kristna. De kunde inte låta bli att fråga sig själva: "Månne ni ändå gjorde rätt, när vi flyttade hit? Kanske misstog vi oss om Guds vilja."

Medan Gordonisterna gingo i denna ängslan, fingo de besök av två franska sjömän. Den ene av dem var så gammal, att han tänkte på att sluta upp med att fara på sjön, den andre var en pojke, som ännu inte hade sett sitt sjugonde år. Deras fartyg låg i Jaffa för att lasta in apelsiner, och de båda matroserna hade fått ett par dagars ledighet för att fara och bese Jerusalem.

De två hade kommit att bli goda vänner, därför att de hade varit med om den stora olyckan, då ångbåten L'Univers gick till bottnen. De kunde aldrig glömma vad de hade sett den natten. De hade blivit allvarligare till hela sitt livs läggning sedan dess, och de trivdes inte mera rätt väl samman med annat sjöfolk.

Den gamle hade inte fått något särskilt men av olyckan, men den unge hade lidit stor skada. Skräcken hade varit så överväldigande stark, att den kom tillbaka till honom i drömmen varje natt. Så snart han somnade, drömde han, att de två fartygen stötte samman, och han såg seglaren som en jättestor fågel slå ner på ångaren och borra sig in i den. Han ropade till sjömännen på det främmande fartyget, att de skulle rädda sig över till L'Univers, och de skreko till honom, att det var ångbåten, som skulle sjunka, och försökte att med en båtshake dra honom över till sig. Slutligen när fartygen hade skilts åt, förstod han, att ångaren var nära att gå under. Han greps av den förskräckligaste förtvivlan, därför att han inte hade räddat sig över till det andra fartyget, och denna förtvivlan var så häftig, att den väckte honom. Då låg han skälvande och gråtande av skräck och ångest och led outhärdligt, innan han kom till sans och kunde säga sig, at alltsammans bara var en dröm.

Detta kunde kanske inte kallas en stor plåga, men eftersom det kom tillbaka natt efter natt, vållade det honom sådant lidande, att det hotade att förstöra hela hans liv. Många nätter gick han inte till sängs, utan höll sig vaken för att slippa drömmen. Ibland vakade han flera nätter i rad, men till sist måste han ändå sova, och strax kom drömmen. Han for från land till land, och varje gång han seglade in i en ny hamn, hoppades han, att han nu skulle vara på en plats, där drömmen inte skulle hitta honom, men ännu hade han inte kommit till en fristad, dit den inte hade följt honom.

De två sjömännen hade knappt anlänt till jerusalem, förrän de mötte miss Hoggs på gatan, och hon kände genast igen dem och tog dem med sig till kolonien. Där blevo de utmärkt väl mottagna, som man nog kan tänka sig. Eliahu gick med dem och visade dem alla stadens märkvärdigheter, och kolonisterna bjödo dem dessutom både på mat och natthärbärge, eftersom de trodde, att detta kunde vara välkommet för två fattiga matroser.

Fransmännen voro emellertid inte så glada åt detta, som Gordonisterna trodde. De hade hört talas om dem redan i Jaffa, och folk hade yttrat sig ogillande om dem och sagt, att dessa amerikanare, som hade flyttat till Jerusalem, för att vara en föresyn för andra kristna, nu hade kommit därhän, att de bara umgingos med judar och muhammedaner. Det var, som om folk ville säga, att de hade övergivit kristendomen och levde som hedningar.

Matorserna voro ändå för blyga för att avslå amerikanarnas gästfrihet. Det tyckte sig inte kunna neka att sova natten över i kolonien, men de lovad sig, att de skulle lämna den i god tid nästa morgon.

Men när de vaknade nästa dag, satte sig den unga upp i bädden med ett glädjerop. han hade sovit den natten utan att drömma sin skräckdröm, och det var första gången sedan skeppsbrottet, som detta hade hänt honom.

Nu blevo han och hans kamrat eftertänksamma, och de sade till varandra:

– Det är omöjligt, att de människor, som vi har råkat här, kan vara ogudaktiga, eftersom det råder en så god frid i deras hus, att den onda drömmen inte bågar sig hit. Och de stannade hela dagen i kolonien för att ge akt på kolonisternas levnadssätt och utfråga dem om deras lära.

Sedan sovo de än en natt i kolonien, och inte nu heller kom drömmen tillbaka.

Då trodde båda, att de hade fått ett tecken från Gud, att de borde sluta sig till kolonisterna och hjälpa dem i deras strävan. När de skildes från dem, sade de, att deras önskan var att få förena sig med dem, så snart som de kunde göra sig fria från sin tjänst.

Så skedde det också, och för Gordonisterna blev detta ett stort glädjeämne. De tyckte, att detta var ett nytt bevis på att de inte hade misstagit sig om Guds vilja, utan att de borde fortfara att vandra på den väg, som de hade beträtt.

*