Gordonisterna

I början av åttiotalet, ungefär samtidigt med den stora ångaren L'Univers' undergång, och några år innan skolmästarn i den gamla Ingmarssocknen hade börjat bygga sitt missionshus, bosatte sig i Jaffa en ung man, som hette Eliahu. Han var fattig, men han hade fått en god uppfostran i en missionsskola och kunde tala sju språk. Nu tyckte han, att han inte kunde göra sig bättre nytta av sina kunskaper än genom att bli tolk och förare åt främlingar, som besökte det Heliga landet, och som han var rådig och tog vård om de resande, blev han mycket anlitad.

Det är att märka, att på denna tid var tillståndet i Palestina obeskrivligt eländigt, och det sorgligaste var nästan, att ingen människa hade någon tro på att det skulle kunna förbättras. I stället var man alldeles viss om att Palestina alltid skulle förbli ett land utan landsvägar, utan broar, utan ordnad bevattning och följaktligen utan inbringande jordbruk. Man kunde inte föreställa sig, att lantmännen någonsin skulle lära att använda andra plogar än sådana, som de förvärdigade åt sig av en krokig olivgren, eller att de skulle skaffa sig andra bostäder än fönsterlösa lerkojor, där människor och djur bodde under samma tak. Det var heller inte tänkbart att få någon ändring i detta, att tre fjärdedelar av landet låg som öppen betesmark, likaså litet som man kunde hoppas på att få frakta sina varor på järnvana i stället för på kamelrygg, att få hamnar vid kusten eller att få andra renhållningshjon än gathundarna.

De flesta av de infödda tänkte troligen aldrig på hur efterblivet landet var, men Eliahu, som ständigt hörde resande från Europa och Amerika tala om hur stora framsteg man hade gjort i deras hemland, kunde inte undgå att lägga märke till förfallet. Han, som andra, trodde nog, att det inte fanns någon hjälp för det, men mången gång, när han följde de resande genom landet, satt han i djupt grubbel på hästryggen och sökte göra klart för sig varför Palestina, som en gång hade varit ett mäktigt rike, skulle vara så fattigt och olyckligt.

Han frågade sig om det kunde bero på läget, men han hade alltid hört, att det skulle vara en stor förmån för ett land att ligga vid Medelhavet, och Palestina ägde många mils Medelhavskust. Denna kust var visserligen flack och rak utan öar och vikar, så att det inte skulle vara omöjligt att bygga en konstgjord hamn i Jaffa eller Kaifa eller på något annat ställe vid kusten. hans tankar nästan svindlade, när han tänkte på en sådan hamn. Vilket tillopp av resande det skulle bli, vilket tillflöde av varor, vilken handel, vilken rörelse! Hela Arabien, Persien och Mesopotamien skulle komma dit med dyrbara mattor och ädla hästar, med broderier, vällukter och sköna vapen för att utskeppa dem till västerlandet.

Men om det inte berodde på läget, att Palestina var så fattigt, kunde det kanske komma sig därav, att det hade en så dålig jordmån. Eliahu, som redan hade genomströvat landet flera gånger, kunde inte heller tro detta. Det var visserligen ett litet land. Det bestod endast av en stor slätt utmed havet, som var lika lång som landet självt och en till tre mil bred, vidare av en bergstrakt innanför slätten, som var likaså lång och bred som den, och nedanför bergstrakten av den djupa Jordandalen, som likaledes sträckte sig genom hela landet från Tiberias' sjö högst i norr till Döda havet längst i söder, men på intet av dessa ställen hade han förmärkt någon ofruktbarhet.

Vad kustslätten beträffade, visste han, att den var utomordentligt fruktbar. Han hade sett, att på de ställen, där den odlades, gav den rika skördar år efter år, utan att man gjorde sig mer besvär med den än att vända upp grästorven med en träplog. Det sved i hans hjärta, då han föreställde sig, att denna mark, som nu endast var betäckt av ängsblommor, skulle kunna stå som ett enda böljande hav av vete och majs.

Och tänkte han på bergstrakten, syntes det honom, att den skulle kunna bli ändå rikare än kustslätten. Åtminstone borde den vara en kärare uppehållsort för människor, eftersom den hade friskare luft och lindrigare hetta. Det fanns nog trakter där, som voro vilda och omöjliga, men till största delen bestod den av låga kullar, som voro odlingsbara ända upp till toppen. Och han älskade att tänka sig dessa kullar övertäckta av trädgårdar, såsom de voro i den lyckliga trakten omkring Betlehem. Han kunde tänka så livligt på detta, att de steniga markerna, där gethjordar betade bland tistlar och strävt gräs, försvunno ur hans åsyn och i stället lundar av mandlar och aprikoser, av granatträd och fikon och oliver och oranger utbredde sin fägring från kulle till kulle.

Men de underbaraste drömmarna drömde Eliahu, när han red fram mellan de snår av fattiga pilbuskar, som nu täcka Jordandalens botten. I den djupa dalen, som låg så väl skyddad mellan höga bergväggar och var väl bevattnad, mognade de ömtåligaste och sällsyntaste växter. Här såg den stackars Eliahu för sig ett nytt Eden, fullt av ståtliga palmer, av doftande kryddor, av alla de hemlighetsfulla växter, som man använder till vällukter, till färger, till läkemedel.

Allt detta var dock endast drömmar, som aldrig kunde bli verklighet. Talade Eliahu om dem med några av Palestinas invånare, nöjde de sig med att höja på axlarna och peka mot nordväst bort över havet. Därmed var allt sagt.

Och Eliahu visste ju själv, att det var den turkiska regeringen borta i Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan. Det var den, som hade låtit de gamla vattenledningarna förfalla, som inte höll vägarna vid makt, som satte sig emot allt järnvägsbyggande, som hindrade företagsamma utlänningar att anlägga hamnar, som förbjöd att införa västerländska böcker och tidningar. Det var den, som lade så tunga skatter på envar, som företog sig ett nyttigt eller inbringande arbete, att folk föredrog att dåsa bort sitt liv i overksamhet. Det var den, som inte uppehöll rättvisan, utan tillät domare att ta mutor, som lämnade rövare att i långa tider husera ostraffade, som hade låtit hela folket förslöas och försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.

Eliahu kunde bli blodröd av vrede, när han räknade upp för sig alla turkarnas missgärningar. Han kunde knappast förstå, att det var möjligt, att de fingo regera ostörda i hans fädernesland. Ty var inte Palestina det land, som alla kristna älskade? Och det var intet främmande land för dem. De funnos där av alla slag i kloster och skolor och missionsanstalter, ryssar och greker, romerska katoliker och protestanter, armeniska kristna, kopter och jakobiter. Och när man visste hur mäktiga en del av dessa voro i sina hemland, var det inte då otroligt, att de skulle låta turkarna fortsätta med sitt ofog? Varför lagade inte alla dessa, som bekände Kristi namn, att hans land blev styrt med rättfärdighet? Varför ville de inte, att de andra folken skulle säga:

– Se Jesu födelseland, det är som en härlig örtagård inför Herren. Där blomstrar friden och kärleken, ingen skadar den andra, utan allt landet fröjdas och blomstrar. På andra ställen i världen har det illa lyckats att införa Jesu lära, men i Palestina är den rådande i all sin ljuvhet. Varför ville inte de kristna, att de andra folken skulle säga detta? Om de hade velat det med all makt, inte hade då turkarna kunnat hindra dem.

Eliahu ställde dessa frågor till många bildade och varmhjärtade kristna i Palestina, men fick ständigt samma svar.

– Ser du inte, att vi kristna är vanmäktiga här i landet, därför att vi inte kan vara eniga? Vi lever ju i bitter fejd och strid den ene med den andre. Hur skulle vi då här kunna införa ett Gudsrike? Här, där Jesus har levat, brinner tron starkare än på någon annan plats på jorden, men just därför rasar också hatet mellan de olika bekännarna vildare här än på andra ställen. Överallt i världen ska de kristna kunna sämjas bättre än i det heliga landet.

Eliahu erkände, att detta var sanning. Han förstod, att olyckan skulle råda över hans fädernesland, ända tills de kristna hade lärt sig enighet. Och så mycket hade han sett av den heta nitälskan och den dystra trosiver, som rådde i Jerusalem, att han insåg, att den dagen aldrig skulle randas.