– Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade Birger. Du förstår väl, att det inte går an att ljuga för mig.

– Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig, sade Halvor.

Birger hade säkert hoppats, att han skulle förmå Halvor att säga sanningen. Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på att Halvor och de andra kunde handla så illa mot honom.

Plötsligen fick han en god tanke. "De gör så här för att glädja mig desto mer, då jag föres in genom de höga portarna till ärans och härlighetens stad", tänkte han. "Nu ska jag låta dem hållas. De menar nog väl med mig. Vi, som är Hellgumianer, har ju lovat att handla mot varandra som bröder."

Bönderna fortforo att bära honom framåt de mörka gatorna. Några av dessa voro överspända med väldiga skynken, som alla hade stora revor och hål. Där dessa skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker och stank och kvävande hetta.

Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå byggnad. Den öppna platsen var uppfylld av tiggare och fattiga månglare, som bjödo ut pärlband, pilkäppar, små bilder och annat kram.

– Här ser du nu den kyrkan, som är byggd över Kristi grav och Golgata, sade Halvor.

Birger Larsson såg med sina matta blickar uppåt byggnaden. Den hade visserligen stora portar och breda fönster, och den var försvarligt hög. Men aldrig hade Birger sett en kyrka ligga så inklämd mellan andra hus. Han såg varken tornet eller koret eller vapenhuset. Inte ville han låta inbilla sig, att detta var något Guds hus. Och inte kunde han tro, att det skulle ha funnits så mycket månglare och försäljare på förgården, om detta voro Kristi grav. Han visste nog vem det var, som hade drivit ut växlarena ur templet och kullstörtat duvohandlarnas burar.

– Jag ser, jag ser, sade Birger och nickade till Halvor. Men han tänkte för sig själv: "Jag undrar vad de ska hitta på härnäst."

– Jag vet inte om du orkar mer för denna gången? sade Halvor.

– Å jo, nog orkar jag, sade den sjuke, om bara ni orkar.

Karlarna lyfte upp båren och vandrade vidare. De kommo nu till stadens södra delar.

Det var samma slags gator, men här voro de uppfyllda av människor. Halvor stannade båren vid en tvärgata och visade Birger på mörkhyade beduiner, som hade bössa på skuldran och dolk i gördeln. Han pekade ut för honom halvnakna vattenbärare, som buro omkring vatten i säckar, förvärdigade av svinskinn. Han bad honom se på ryska präster, vilka hade håret uppsatt i en knup i nacken liksom kvinnfolk, och på de muhammedanska fruntimmerna, vilka sågo ut som spöken, där de kommo gående helt insvepta i vitt och med ett svart tygstycke för ansiktet.

Birger blev alltmer viss om att hans vänner förehade något besynnerligt skämt med honom. Inte var det här folket likt de fridsamma palmbärare, som skulle skrida fram på gatorna i det rätta Jerusalem.

Men när Birger kom in i människovimlet, började hans feber på nytt. Halvor och de andra, som buro båren, sågo, att han blev allt sjukare. Hans händer famlade oroligt på täcket, som var brett över honom, och svettdroppar pärlade fram på hans panna.

Men så snart de talade om att vända, for han upp och sade, att det bleve hans död, om de inte bure honom så långt, att han finge se Guds stad.

På så sätt jäktade han dem, ända tills han nådde upp på Sions höjder. När han såg Sionsporten, ropade han, att han ville bäras ut därigenom. Han satte sig upp, i förhoppning att han bakom muren skulle finna den sköna Guds stad, som han trånade efter.

Men utanför porten såg han ingenting annat än gulbränd, ofruktbar mark, som var täckt med stenar, spillror och avskrädeshögar.

Helt nära pårten sutto några fattiga människor nerhukade. De kröpo närmare för att tigga och sträckte mot den sjuke händer, på vilka fingrarna voro bortvärkta. De ropade med en röst, som var lik en hunds morrande, deras ansikten voro delvis brotfrätta, den ena hade ingen näsa och den andra inga kinder.

Birger ropade högt av förskräckelse. I sin svaghet började han gråta av rädsla och klagade över att han hade blivit buren in i helvetet.

– Det är ingenting annat än de spetälska, sade Halvor. Det vet du väl, Birger, att det finns sådana här i landet.

Bönderna skyndade emellertid att bära honom längre ut på kullen, så att han inte skulle plågas av att se de olyckliga stackarna vid porten.

Här satte Halvor ner båren, gick fram till den sjuke och lyfte hans huvud från kudden.

– Nu ska du försöka att se opp, Birger. Här kan du se ända ner till Döda havet och Moabs berg.

Birger lyfte än en gång sina trötta ögon. Han såg ner över den ödsliga, vilda bergstrakten öster om Jerusalem. Långt, långt i fjärran glimmade en vattenspegel, och på andra sidan om denna stodo berg, som strålade i lysande blått, överdraget med guld.

Det var så vackert och lätt och genomskinligt och lysande, att man inte kunde tro, att den syn man såg hörde jorden till.

Birger reste sig i hänförelse upp från båren, han ville skynda fram mot den där fjärran synen. Han gick några vacklande steg framåt, därpå sjönk han ner vanmäktig.

Bönderna trodde först, att Birger var död, men livet kom tillbaka, och han fortfor att leva ännu i två dagar. Ända till sin dödsstund låg han och yrade om det rätta Jerusalem. Han jämrade sig över att det flyttade sig allt längre och längre bort, allteftersom han sökte uppnå det, så att inte han och inte heller en enda av de andra någonsin kunde komma dit in.

Korsbäraren

Under alla de år, som den Gordonska kolonien hade funnits i Jerusalem, hade varje dag på den heliga stadens gator visat sig en man, som släpade på ett tungt och klumpigt träkors. Han talade till ingen, och ingen talade till honom. Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad, som hade fått den föreställningen, att han var Kristus, eller om han endast var en fattig pilgrim, som fullgjorde en botövning.

Den stackars korsbäraren sov om natten i en grotta borta på Oljeberget. Varje morgon, när solen gick upp, steg han ut på berget och såg ner på Jerusalem, som låg på Sionshöjden mittemot honom. Han brukade överblicka staden såsom en sökande, flyttande ögonen från hus till hus, från kupol till kupol med ett ivrigt granskande, som om han hade väntat, att någon stor förändring skulle ha inträffat under natten. Äntligen, då han tycktes inse, att allt var sig likt, drog han en djup suck. Han gick tillbaka in i sin grotta, lyfte det stora korset på sina skuldror och satte på sitt huvud en krans, sammanvriden av stickande törnen.

Så började han vandra utför berget, släpande sin tunga börda mellan cingårdar och olivplanteringar, ända tills han nådde den höga muren, som omgav Getsemane örtagård. Här brukade han stanna utanför en låg port, lade ner korset på marken och stödde sig mot dörrposten som för att vänta. Gång på gång böjde han sig ner och lade ögat till nyckelhålet för att se in i den lilla örtagården. Om han då såg någon av franciskanerna, som vårdade Getsemane, röra sig mellan de gamla olivträden och myrtenhäckarna, kom ett spänt utryck över hans ansikte, och han smålog i glad förväntan. Men strax därpå skakade han på huvudet, han tycktes ha kommit till klarhet om att den han sökte inte skulle komma. Han lyfte åter upp korset och vandrade vidare.

Sedan hade han för vana att gå utför bergets lägre terrasser ner i Josafats dal med den stora judiska begravningsplatsen. Det långa korset släpade efter honom, det slamrade mot de många gravhällarna och rubbade småstenarna, som voro strödda över dem. Gång på gång stannade han, när han hörde stenarnas rassel, och såg sig om, i tydlig tro att någon kom gående efter honom. För varje gång han märkte, att han hade misstagit sig, drog han åter en av sina tunga suckar och vandrade vidare.

Dessa suckar blevo till ett djupt stönande, när han hade nått dalbottnen och det nu förestod honom att släpa det väldiga korset uppför bergshöjden, på vars krön Jerusalem ligger. På denna sida finnas den muhammedanska befolkningens gravar, och ofta såg han där en sörjande kvinna sitta insvept i sin vita överklädnad på en av de låga, kistlika gravvårdarna. Han stapplade då åt hennes håll, till dess att hon, skrämd av slamret, som åstadkoms, då korset drogs över vårdarna, vände mot honom sitt ansikte, som var täckt av en tät, svart slöja och väckte den föreställningen, att där inte fanns något annat än ett tomt, mörkt hål. Då vände han om med en rysning och drog vidare.