Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken i hagen var uppröjd, stenmuren hade vuxit, men alltjämt gick mannen där och släpade fram stenar, som kunde ha varit passande för en jätte att bära.

En annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom.

Så kom mörkret, då man inte kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gårdsgården, stänkte gnistorna omkring honom.

Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom ur händerna. När han böjde sig för att ta upp det, föll han omkull. Han blev liggande på marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han somnat.

En stund efteråt kom in in i stugan. Han sade intet, tänkte inte på att komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.

*

Den långa raden av kärror och lastvagnar hade äntligen kommit fram till järnvägsstationen.

Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles nybyggd. Den låg på en ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.

Runtom själva stationshuset var marken jämnad, där funnos en bred plattform av sten, stora avlastningsplatser och vida, tomma, oändliga grusplaner.

Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiateljé och ett hotell voro redan uppförda omkring grusplanerna, men vad som återstod av avröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.

Dalälven flöt fram även här. Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen.

Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av mörka, granskogsklädda höjder.

När de små barn, som skulle resa med sina föräldrar till Jerusalem, togos ur kärrorna på denna plats, började de bli illa till mods och begynte gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här vid stationen blevo de mera förtvivlade än någonsin.

De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flytta det över till en järnvägsvagn. Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter var barnen togo sig för.

Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade.

Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från stationen två och två, en stor och en liten. De gingo samma väg, som de hade kommit, över sandhavet och stubbmarken och älven in i mörka skogen.

Om en stund kom en av kvinnorna att tänka på barnen. Hon öppnade ett matsäcksskrin och ville ge dem mat.

Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par karlar måste gå och söka dem.

De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.

De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra.

Då måste karlarna springa för att hinna upp barnen.

Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan föllo omkull.

Då blevo barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.

– Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.

Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta gossen svarade:

– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.

Och ännu länge, sedan barnen voro återförda till stationen och sutto i vagnarna, fortsatte de att gråta och klagade:

– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.

I det heliga landet

Förra avdelningen

"Murar av guld och portar av bränt glas"

Om dalböndernas resa, är nu att berätta, att de först foro med järnbana till Göteborg, därifrån med en svensk ångbåt till Antwerpen och så vidarre med en stor tysk ångbåt, som hette Augusta Viktoria, till Palestina. De hade en god resa, och när de nådde Jaffa, voro de alla välbehållna och vid full hälsa.

Så snart som ångbåten hade kastat ankar på Jaffas redd, skyndade Jerusalemsfararna upp på däck för att sända en första blick till det heliga landet. Men Augusta Viktoria låg långt ut till havs, morgonsolen stack dem i ögonen, och de kunde inte mycket urskilja. Det, som de tydligast sågo, var en reslig kulle, som höjde sig mittframför dem tätt vid stranden och var övertäckt av gula hus med platta tak och av trädgårdar med mörk grönska.

Så småningom märkte de, att på ömse sidor om kullen sträckte sig en låg kust med sandrevlar, där innanför låg en bred slätt, och längst borta vid synranden höjde sig en lång, men inte särdeles hög bergskedja.

Det var ingenting påfallande eller märkvärdigt med detta land, och efter första ögonkastet sade säkert var och en av bönderna för sig själv: "Tänk, att här ser så ut! Jag hade trott, att det skulle vara något helt annorlunda. Det här landet tycker jag att jag har sett många gånger förut."

När dalbönderna hade kommit till Göteborg, hade Hellgum varit dem till mötes för att hjälpa dem med flyttningen och resan. Hellgum kom då raka vägen från Jerusalem, där han och hans trosförvanter hade bott ett par månader. Han var alltså väl hemmastadd i Palestina, och när han märkte, att bönderna stodo och blickade åt land, kom han fram till dem för att tala om vad det var, som de sågo.

– Här på klippan ligger Jaffa med sina femhundra apelsinträdgårdar, sade han. Slätten där bakom är Sarons slätt, där liljorna växer, och bergen i fjärran är Juda berg.

I detsamma som han uttalade dessa namn, märkte svenskarna något, som förut hade undgått dem. De sågo, att solen spred ett rikare sken över himlen här än i deras land och att slätten och bergen och staden hade ett skimmer över sig av skärt och ljusblått och silvervitt, som de inte hade förmärkt annorstädes.

– Halleluja! sade de allesammans med stor glädje. Tänk, att vi är så långt komna!

Det föreföll dem rent otroligt, att de verkligen hade övervunnit alla svårigheter, att det hade lyckats för fattiga dalabönder, som de alla voro, att få skåda Sarons slätt och Juda berg.

– Det var hit till Jaffa, som konung Hiram sände cederträ från Libanon för Salomos räkning, sade Hellgum. Och det var här, som profeten Jona inskeppade sig, när han ville undandra sig att lyda Guds befallning.

Bönderna hörde på honom mycket andäktigt. De tyckte, att de stodo liksom framför porten till ett stort Herrens hus, där allt, vad heligt var, fanns förvarat, men de kunde inte hjälpa, att de måste småle, när han talade om Jona, som de hade sett avbildad på många gamla målningar, just när han sprutas ur valfiskens vida gap.

Bland Jerusalemsfararna fanns en smed, som hette Birger Larsson. Han hade hela tiden varit mycket glad åt resan. Ingen av dem hade haft så lätt att skiljas från hemmet som han, och ingen hade som han fröjdat sig åt att få se Jerusalems härlighet.

Birger trängde sig nu fram till Hellgum.

– Först och främst ska du säga oss var vi ska finna Jerusalem, sade han.

– Både Jerusalem och Betlehem ligger oppe bland Juda berg, sade Hellgum. Jerusalem ligger nästan mittför Jaffa, men Betlehem ett stycke längre i söder.

Birger vände genast sina blickar åt det håll, där Jerusalem skulle ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån.

Hellgum hade redan förut under resan talat om för bönderna, att Jaffas hamn var så grund, att endast fiskebåtar och små segelfartyg kunde löpa in där. Stora ångbåtar som Augusta Viktoria måste kasta ankar på en öppen redd och passagerarna och varor föras i land i roddbåtar. De visste också, att landningen kunde vara mycket farlig, om vädret var dåligt, eftersom man en lång stund måste ro fram på det öppna havet, utan skydd mot vind och våg.