Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk springande för att söka honom.

Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet utbredde sig över hans ansikte.

– Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde väl allt avlöpa annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner är kända för att vinna vad vi trånar efter.

Den gamla prostinnan

Det måste också förtäljas hur alla människor skte övertala Hellgumianerna att inte fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda från marken och bergen: res inte, res inte!

Till och med herremännen sökte förmå bönderna att avstå från företaget. Kronofogden och länsmannen lämnade dem ingen ro. De frågade dem hur de kunde veta, att de där amerikanarna inte voro bedragare. De visste ju inte vad det var för människor, som de skulle förena sig med.

Det fanns varken lag eller förordning i det där landet. Där kunde man ännu i dag råka ut för rövare. Och inga vägar funnos där, utan de skulle få lov att klövja varorna på hästryggen som uppe i finnskogarna.

Doktorn sade dem, att de inte skulle kunna tåla klimatet. Och Jerusalem var uppfyllt av koppor och feber. De drogo ut för att dö.

Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför de drogo dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det till ett paradis.

Och ingen var i stånd att avvända dem från deras föresats.

Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka. Hon var så gammal, så gammal. Hon bodde i en stor vindskammare i posthuset snett emot kyrkan. Hon hade bott där, alltsedan hon måste flytta från prostgården.

Det hade alltid varit sed, att en och annan av de rikare bondkvinnorna, när de kommo till kyrkan om söndagarna, gingo upp till henne med litet nybakat bröd eller litet smör eller mjölk. Då lät hon genast sätta på kaffepannan, och den, som kunde skrika bäst, talade med henne, ty hon var fruktansvärt döv. Då försökte man berätta henne vad som hade hänt under veckan, men man kunde aldrig veta hur mycket hon förstod av det, som sades till henne.

Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa tider glömde människorna nästan bort henne. Så gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte bakom de vita, pösande gardinerna. Då tänkte man: "Jag får inte glömma bort henne, som sitter så ensam. I morgon, när vi har slaktat vår kalv, ska jag gå opp till henne med lite färskt."

Det var ingen, som kunde finna ut vad hon visste eller inte visste av det, som skedde i socknen. Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tyckte hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill.

Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade hennes mat. De voro bägge två rädda för tjuvar och råttor och undveko helst att tända ljus om kvällen av fruktan för eldfara.

Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig från alla människor, gingo de inte mer till henne. Ingen visste om hon hade förstått varför de inte kommo.

Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till Jerusalem.

Men en dag befallde gamla prostinnan sin piga att skaffa hästar och vagn, därför att hon skulle ut och åka.

Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!

Men när hon försökte några invändningar, gjorde den gamla damen sig stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och sade:

– Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.

Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. Hon måste gå till kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt besvär med at vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som hade legat i kamfer tjugu år i sträck.

Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.

När prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att man skulle körra henne till Ingmarsgården.

Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem det var som kom.

De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in i storstugan. Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda sig till den förestående ökenvandringen.

När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg sig om i rummet. Några försökte tala till henne, men den dagen hörde hon ingenting alls.

Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva tala:

– Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.

Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting, utan fortsatte:

– Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de korsfäste Kristus.

– Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni ska stanna i vår socken.

Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av henne.

Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade rest.

– Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på samma gång var hon glad åt att gamla prostinnan hade sagt: "Det är ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn."

Detta var första och enda gången, som någon så Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.

Avresan

En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg av kärror och lastvagnar från Ingmarsgården. Det var Jerusalemsfararna, som äntligen hade slutat sina förberedelser och nu började sin resa med den långa färden till järnvägsstationen.

När det långa tåget drog fram genom bygden, kom det förbi en fattig gård, som kallades Myckelmyra.

Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum, som tillverkas, då Vår Herre vänder bort ögonen eller är sysselsatt på annat håll.

Där funnos en hel mängd smutsiga och trasiga barn, vilka hela dagen ropade skällsord efter dem, som reste förbi, där fanns en gammal, gammal gumma, som brukade sitta full vid vägkanten, och där funnos en man och en hustru, som alltid grälade eller slogos.

Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man visste inte om de tiggde mer, än de stulo, eller stulo mer, än de tiggde.

När nu tåget drog förbi denna eländiga och usla stuga, vilken var sådan, som en plats blir, där vind och väder under många år ha fått härja ostörda, stod den gamla gumman stadig och upprätt vid vägkanten på samma ställe, där hon eljest brukade sitta full och vagga och lalla, och fyra av barnen stodo omkring henne, och alla fem voro rentvättade och kammade och så ordentligt klädda, som det var dem möjligt.

Då de, som åkte i den första kärran, fingo syn på dem, saktade de farten och körde förbi dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla de andra; de foro så sakta förbi, att hästarna nätt och jämnt rörde sig.

Och alla de, som drogo bort, började på en gång gråta mycket häftigt; de frullväxta gräto tyst med snyftningar, men barnen med skrik och hög klagan.

Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade gråtit så mycket över någon som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala om att hon den dagen hade sparat sina supar och kommit ut nykter, med barnen kammade och tvättade, för att hedra deras avresa.