När alla hade rest förbi, började också Tiggar-Lena gråta.

– Dessa for till himmelen för att öta Jesus, sade hon till barnen. Alla dessa for till himmelen, men vi får sitta kvar vid vägkanten.

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kört genom halva socknen, kom det till den långa flottbron, som ligger och gungar på älvvattnet.

Det är en svår bor att köra över. Den bär först utför i brant backe för att komma ända ner till vattenytan, så reser den sig i ett par vassa stigningar, för att båtar och timmerflottar ska kunna flyta fram under den, och borta vid motsatta stranden stiger den uppför älvbädden så plötsligt och brådstörtat, att hästar och människor rysa, då de tänka på att de måste fram där.

Den där bron brukar ofta vålla stort besvär. Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till forsarna vid Bersåna bruk.

Men sockenfolket är stolt över bron och lyckligt över att äga den. Tänk, om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång man skulle färdas från en strand till en annan.

Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och vattnet pressades upp mellan plankorna och stänkte om hästfötterna.

De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.

Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita skolhuset och prästgården?

Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i det, som de sågo här från bron. Den vackra utsikten över den bred, mäktiga älven, som flöt fram stilla och sommarljus mellan trädgrupperna, den långa utsikten genom dalen ända bort till de blå höjderna.

Detta var deras, det satt inbränt i deras ögon. Och nu skulle de aldrig mer se det.

När de bortdragande voro mittpå bron, började de sjunga en av Sankeys sånger.

– Vi får mötas en gång, sjöngo de, vi får mötas en gång, vi får mötas i Eden en gång.

På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöngo till.

De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.

Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda och vita gårdar i de täta träddungarna, du med dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser, med din långa dal, som klyves av den smidiga älven, hör oss! Låt oss bedja Gud, att vi få mötas än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit över bron, drog det förbi kyrkogården.

Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll, som var ganska anfrätt av ålder. Den bar intet årtal eller namn, men man visste av gammalt, att det var en bonde av Ljunggårdsätten, som låg begraven under den.

En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.

Til en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.

Vad de hade tvistat om, hade de sedan glömt, men vad de aldrig hade förgätit, var, att när de grälade som bäst, hade de hört en tydlig och långsam knackning mot stenen, som de sutto på.

De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på detta.

Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.

Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade åt de andra, att de skulle stann och vänta på honom. Han steg ner ur åkdonet, klättrade över kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen bredvid brodern.

Per Olofsson sade då genast:

– Du sålde gården, du Björn.

– Ja, svarade Björn, jag har gett allt mitt till Gud.

– Ja, men detta var inte ditt, inföll brodern stilla.

– Var det inte mitt?

– Nej, det var ättens.

Ljung Björn svarade inte, utan väntade tyst. Han visste, att då brodern hade tagit plats på stenen, var det för att tala fredsord. Han var inte rädd för vad Per skulle komma att säga.

– Jag har köpt igen gården, sade nu brodern.

Ljung Björn ryckte till.

– Kunde du inte tåla, att den gick ur släkten?

– Jag är inte nog rik att göra sådant bara fördenskull, svarade brodern.

Björn såg frågande på honom.

– Jag gjorde det, därför att du skulle ha något att komma tillbaka till.

Björn fick strupen full av gråt och började snyfta.

– Och för att dina barn ska ha något att komma tillbaka till.

Björn lade armen om broderns hals och smekte honom.

– Och för min kära svägerska, sade Per, det blir gott för henne att veta, att hon har hus och hem, som står och väntar henne. Det gamla hemmet ska alltid stå öppet för vem som helst av er, som kommer igen.

– Per, sade Björn, sätt dig opp i kärran där och far till Jerusalem, så stannar jag hemma. Du är mera värd att komma till det förlovade landet än jag.

– Å nej, sade broderna och smålog, jag förstår allt hur du menar det, men jag passar väl bäst hemma.

– Jag tror, att du passar i himmelen, sade Björn. Han lutade sit huvud mot broderns axel. Nu får du förlåta mig allt, sade han.

De reste sig upp och skakade hand till farväl.

– Denna gången har de inte knackat åt oss, sade Per.

– Det var för märkvärdigt, att du gick hit och satte dig, sade Björn.

– Vi bröder har haft svårt att hålla fred, när vi har råkats på sista tiden.

– Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?

– Nej, det är jag, som blir ond, när jag tänker på att jag ska mista dig.

De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per tog Björns hustru kraftig i hand.

– Jag har köpt Ljunggården, sade han. Jag säger dig det nu, på det att du må veta, att du kan komma tillbaka dit, när du vill.

Han tog på samma sätt det äldsta barnet i hand.

– Kom ihåg detta, du, att du har gård och grund att komma till, ifall du vill vända åter till hemlandet!

Han gick från det ena till det andra av barnen, ända tills han kom till Lill Erik, som bara var två år och inte kunde förstå vad han menade.

– Kom ihåg ni, alla barn, att tala om för Lill Erik, att han har gård och grund att komma till, när helst han vill vända åter!

Och det långa tåget drog vidare.

*

När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit förbi kyrkogården, råkade det in i en stor skara av släktingar och vänner till de bortdragande, som ville bjuda dem farväl.

Där blev ett långt uppehåll, ty alla ville trycka deras händer och säga några avskedsord.

När de sedan åkte genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.

Det långa tåget körde långsamt framåt förbi människoskarorna, ända till det nådde nämndeman Lars Clementssons hem. Där stannade det, och Gunhild steg ur för att gå in och säga farväl.

Gunhild hade bott på Ingmarsgården, alltsedan hon bestämde sig för att följa med till Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken på att hin skulle resa ifrån dem.