När Eliahu hade varit främlingsförare i något mer än ett år, kom ett sällskap amerikanska turister till Palestina. De voro alla från Chicago, och de voro inte främlingar för varandra, då de började resan, utan nära förbundna och goda vänner. De voro inte heller några rika dagdrivare, som endast reste för att söka förströelse, utan enkelt och borgerligt, som ville lära känna landet, där deras frälsare hade levat. De mest framstående ibland dem voro en advokat Edward Gordon och hans hustru. Vidare fanns det en ung läkare och hans syster, ett par lärarfamiljer, i allt en femton personer. De ville rida genom hela Palestina och se alla de heliga orterna, sedan ämnade de vända tillbaka till sitt land.
Det kom på Eliahus lott att bli förare för dessa amerikanare. Han sörjde för allt, vad de behövde, skaffade hästar, sadlar, tält, tjänare, matvaror och alla nödig utrustning. Under resan lagade han, att deras måltider alltid stodo färdiga, när de kommo till viloplatserna, valde de bästa vägarna och gjorde sin sak så väl, att de fingo resa från Hebron till Tiberias, utan att det hände dem ett missöde. Han hade aldrig gjort sig så mycken möda med någon resandekaravan, men han ansträngde sig inte på detta sätt för att vinna en stor belöning av amerikanarna, utan därför att han hade kommit att älska dem.
Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådan som dessa. De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i sitt eget land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som tillkommer sådana, som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till varandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade till sig själv: "Ack, att alla resande vore som dessa! Då vore det en lycka att vara förare". Han blev en annan människa, medan han drog fram i detta sällskap, och han tänkte med ängslan på den dag, då han skulle nödgas följa dem till Jaffa och se dem avresa.
Först lät Eliahu amerikanarna göra turen genom landet, sedan stannade han med dem i Jerusalem. Där förde han dem till varje gammal kyrka och till varje sten eller grotta, varom det kunde berättas något märkvärdigt. Men hur mycket han än drog ut på tiden, kom ändå den dag, då han måste erkänna, att han inte hade något mer att visa, och då amerikanarna började tänka på uppbrott.
Kvällen innan de resande skulle lämna Jerusalem, sände de bud till Eliahu med begäran, att han skulle infinna sig i gästhusets matsal. När han kom, var han tyst och förstämd, och det var lätt att se hur bedrövad han kände sig. Amerikanarna bådo honom, att han skulle sitta till bords med dem, och under måltiden gjorde de flera försök att muntra upp honom, men det ville inte lyckas.
– Eliahu, sade då plötsligen mr Gordon, vi har kommit överens om att vi vill säga er vilka vi är, innan vi lämnar det här landet. Ni har blivit en kär vän för oss under den här tiden, och vi skulle helst se, att vi inte behövde skiljas från er.
Han berättade nu för Eliahu, att hans hustru hade varit nära att förgås vid ett skeppsbrott och att hon hade fått mottaga ett budskap från Gud, medan hon kämpade med vågorna. Han sade vidare, att de alla, som Eliahu hade fört genom landet, och ännu några till, som de hade lämnat kvar i Chicago, hade bildat ett samfund för att leva i enighet sinsemellan och för att utbreda enighet över världen. Och till sist frågade han Eliahu som han ville inträda i deras samfund och följa med dem till deras hemland. Han var ju en ensam man, som kunde bosätta sig var i världen han ville, och det skulle inte fattas arbete borta hos dem för en, som ägde så stora kunskaper. De hade sett så mycket av honom nu på resan, att de trodde, att han skuolle passa ibland dem. Och han hade sett dem och deras väsende och kunde själv avgöra om han ville förena sig med dem.
Eliahu satt tyst länge efter att mr Gordon hade slutat tala. Det försiggick något mrkvärdigt med honom. När mr Gordon talade om att han och hans kamrater hade bildat ett samfund för att utbreda enighet, vaknade alla hans drömmar till nytt liv. Hans tankar jagade varandra. Honom föreföll dessa människor så mäktiga och oemotståndliga, att om de ville det, skulle de kunna införa enighet till och med bland Jerusalems kristna. Och han visste, att därmed vore allt vunnet. Han såg veteskördarna gunga över Saron och mandlarna blomma utanför Jerusalem och palmträden vaja kring Jeriko.
– Vad säger ni om vårt förslag, Eliahu? frågade till sist mr Gordon, när föraren inte tycktes ämna bryta tystnaden.
– Jag säger, att det inte är jag, som bör följa er, sade nu äntligen Eliahu, och hans röst var otydlig av sinnesrörelse, utan det är ni, som bör stanna här.
– Vad, Eliahu, vad säger ni? utbrast mr Gordon.
– Mr Gordon, sade Eliahu. Ingenstans i världen råder ett sådant hat mellan de kristna som här i Jerusalem. Jag vet, att det är Guds mening, att ni och era vänner ska stanna här för att lära de olika församlingarna enighet.
När Eliahu sade dessa ord, var han alldeles dödsblek och så upprörd, att hela hans kropp darrade. Det var, som om han inte talade av egen, fri filja, utan orden pressades fram över hans läppar av en främmande makt. Det var heller inte utan, att han gjorde intryck på amerikanarna. Under den långa färden genom landet hade Eliahu talat med dem om sina drömmar och önskningar, så att de genast förstodo vad han menade, Men de hade inte en tanke på att lyda honom.
Det var nog sant, att de hade kommit att känna en stor kärlek för det gamla landet, som hade fött alla dessa heliga Guds män och kvinnor, som de hade läst om alltifrån barndomen. Och när de reste igenom det, hade de mången gång sagt till varandra, att det var orätt, att man hade lämnat det till övergivenhet och förfall. Man borde visa det en smula tacksamhet för alla de underbara lärdomar, som man hade fått mottaga därifrån. Men inte ett ögonblick hade de tänkt, att det kunde bli de, som skulle ta upp verket. De hade sin verksamhet, alla sina intressen, all sin egendom borta i Chicago. Det kunde inte bli tal om annat, än att de måste återvända dit.
Mr Gordon sade också detta till Eliahu. Han talade länge och cänligt med honom och försökte att lugna honom. Men Eliahu upprepade endast:
– Jag vet, att det är Guds vilja, jag vet, att Gud vill det. Han kommer att visa er, att han vill det. Och när han till sist förstod, att han inte kunde utöva någon verkan på amerikanarna, skyndade han med tårar i ögonen ut ur rummet.
Nästa dag foro amerikanarna till Jaffa. Eliahu var med dem, men han sade ingenting om sitt förslag från föregående kväll. Det var snarast, som om han hade blygts över sitt infall.
De resande visste, att en stor fransk ångbåt väntades till Jaffa denna dag, men när de kommo dit, låg redden tom. Hela nästa dag blickade de förgäves utåt havet, i förväntan att någon ångare skulle visa sig. De sågo verkligen båtar gå fram långt ute till havs, men ingen nalkades Palestinas kust.
Det dröjde inte länge, ionnan de fingo veta anledningen. Regeringen hade förklarat Palestina kolerasmittat, och nu gingo inga ångbåtar in till Jaffa för att inte sedan behöva ligga i karantän i nästa hamn. I det Heliga landet visste man inte om någon kolera, utan alltsammans var ett misstag, men det dröjde ändå en vecka, innan sultanen kom sig för att upphäva förbudet.
Äntligen kom en ångbåt, och amerikanarna gjorde sig färdiga att resa. Men nu utbröt en storm, som jagade skummet skyhögt mot de svart klipporna och gjorde det omöjligt för de små roddbåtarna att gå ut till ångaren. Denna låg halva dagen ute på redden och väntade på passagerare, men stormen fortsatte med samma styrka, och ångfartyget måste fara vidare, utan att en enda resande hade kommit ombord.