Gordonisterna hade levat tolv år i Jerusalem, och ingen enighet kunde ännu förmärkas bland de kristna i den heliga staden, men ändå blevo invånarna i huset under stadsmuren alltmer förvissade, att Gud var med dem. Ty på dessa tolv år hade en mängd ting blivit förändrade i det heliga landet. Där anlades nu landsvägar på flera ställen, en järnväg höll på att byggas mellan Jerusalem och Jaffa, och i olika trakter av landet hade stora åkerbrukskolonier blivit upprättade. Nya, präktiga missionsanstalter med skolor och sjukhus kommo till stånd överallt i landet, och väster om Jerusalem strax utanför stadsmuren hade en hel ny stadsdel vuxit upp. Det fanns nu europeiska butiker, banker, telegraf och stora hotell i Jerusalem, och dedtta gjorde det lättare att leva där. De kunde inte undgå att se, att det heliga landet var på väg att uppblomstra, fastän ännu ofantligt mycket återstod att göra. De voro stolta över allt detta, som hade blivit till efter deras ditkomst, och trodde, att Gud hade sett till deras goda vilja, om också deras företag inte hade burit sådan frukt, som de hade hoppats. De tyckte sig ha avslutat ett slags fördrag med honom och voro övertygade, att det var därför, att de lytt honom och stannat i jerusalem, som han nu upplyfte landet ur dess förnedring.

Den missaktning, som de andra kristna visade dem, tillväxte med varje år, och ingen stod dem hårdare emot än deras egna landsmän och deras konsul, som var en metodistpredikant. Men detta tjänade endast till att ännu mer förvissa dem om att de hade Gud med sig, ty de märkte gång efter annan, att det onda, som stämplades emot dem, vände sig till deras fördel.

Det hände vid denna tid, att några rika amerikanare kommo på den tanken att hyra en stor ångbåt för att göra en lustresa över till den gamla världen. De voro ett sällskap på vid pass hundra personer, och deras resa ställdes inte bara till England, Tyskland och Frankrike, utan de besökte också alla Medelhavsländerna. En morgon kastade de ankar i Jaffa, och därifrån gjorde de en utflykt till Jerusalem.

Bland de lustfarande fanns en ung kvinna, som hade varit passagerare ombord på L'Univers. Hon gick i ständig grämelse och ånger sedan den skräcknatten, då ångbåten förgicks, och ingen såg henne någonsin glad eller bekymmerslös. Hon och hennes man hade gjort sin bröllopsresa ombord på den olyckliga båten, och hon förebrådde sig, att hon hade övergivit honom och inte lidit döden tillsammans med honom, som han hade önskat.

Hon levde nu hor sin mor, som var rik och förde ett stort hus i New York. För hennes skull måste hon deltaga i alla slags nöjen och förströelser, men hon upphörde aldrig att sörja sin man och ångra, att hon inte hade lytt hans bön. Det var hennes mor, som halvt hade tvungit henne att delta i den stora lustresan, i hopp att hon på detta sätt skulle komma bort från sin sorg.

Hennes följeslagare hade tagit god tid på dig och ämnade stanna en hel vecka i Jerusalem. Här i denna stad visade sig den unga änkan, mrs Hammond, mindre slö och likgiltig än förut under resan. När hon såg Jerusalem ligga djupt inne i bergstrakten på en mörk, lodrät klippa, som omgavs först av en ofantlig naturlig vallgrav av dunkla dalar och utanför dessa av en jättelik ringmur av stolta höjder, så tyckte hon sig förstå, att staden låg där som något hemlighetsfullt och avskilt, från tidens början bestämd till skådeplats för den betydelsefullaste händelse. Hon kände ett underligt medlidande med denna stad, som alltid var tryckt av ett fruktansvärt allvar. Den låg och ruvade i sorg över något, som aldrig kunde göras ogjort och aldrig kunde glömmas. Den kunde kanske åter bli rik och mäktig, men aldrig glad, aldrig bekymmerslös som andra städer.

Mrs Hammond visste, att mrs Gordon, som också hade gjort överresan på L'Univers, bodde i Jerusalem, och hon frågade en dag den amerikanske konsuln om han kände henne. Konsuln satte på sig en min, som om han ansåg det vara en förolämpning, att någon frågade honom efter en av Gordonisterna. Han svarade, att mrs Gordon och hennes anhängare voro en samling äventyrare, som helt säkert hade flyttat till Jerusalem för att få leva utanför lagar och skrankor. Inga kristna ville ha något att göra med dem, och de umgingos endast med muhammedaner.

Mrs Hammond hade inte haft någon tankte på att uppsöka mrs Gordon, men detta svar förmådde henne därtill. Det föreföll henne omöjligt, att landsmän till henne hade bosatt sig i Jerusalem endast av äventyrslystnad. Kunde någon slå sig ner i denna stad bara för leks och nöjes skull? Hon ville veta hur det förhöll sig med detta, och hon begav sig till kolonien för att besöka mrs Gordon.

Sedan hon en gång hade kommit inom koloniens väggar, kan man nästan säga, att hon inte mer lämnade den, förrän hon drog vidare med sina reskamrater. Hon var där både bittida och sent. Hon satt hos läkaren, mr Young, när han om morgnarna hade mottagningar för de sjuka, hon följde mrs Gordon till muhammedanska hem, där hon på mångahanda sätt bistod de stackars kvinnorna, som voro så besynnerligt avstängda från världen, och hon besökte kolonisternas skola, där de gåvo fri undervisning åt fattiga österländska barn.

Under dessa dagar tänkte hon ofta, att om hon kunde leva som kolonisterna, om hon som de kunde använda alla sitt livs dagar till att hjälpa nödlidande, så skulle hon inte längre känna denna förtärande ånger över att hon inte hade följt sin man i döden. Då skulle hon tycka, att hon hade haft rätt att bevara ett liv, som vore till nytta för många människor. Det var en annan sak nu, då hon förde en rik kvinnas sysslolösa tillvaro. För detta hade hon inte haft rätt att överge honom.

Hon började så småningom tänka sig in i att hon skulle inträda i kolonien, och när hon för från Jerusalem, var hon fast besluten att ta detta steg. Hon visste, att hon på så sätt skulle återfå lust och kraft att leva, men hon ville inte sluta sig till Gordonisterna utan att först ha fått ta avsked av sin mor.

När hon återkom till New York och började tala om sina avsikter, blev hennes mor bestört och förtvivlad. Hon gjorde det starkaste motstånd mot att hennes dotter skulle ge sig in bland en skara svärmare, och eftersom hennes vilja var kraftigare än dotterns, kom denna att stanna i hemmet. Men i och med detsamma var det också slut med hennes förmåga att hålla sig fast vid livet.

Hon dog några månader efter sin hemkomst, och då hade hon testamenterat allt, som hon ägde at tråda över, till Gordonisterna.

Därför att hon ville hjälpa dem att vandra vidare på den bana, som hon så gärna hade velat gå i deras sällskap.

*

Det året, då dalbönderna flyttade till Palestina, hände det märkvärdiga, att det kom regn redan i autusti. Andra år brukade det inte regna förrän i oktober eller november. Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde sig grön, och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka hettan vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme ända fram mot jul.

Gordonisterna kunde inte nog prisa Guds godhet, som hade låtit regnet börja så tidigt just detta år. De förstodo, att de hade begått en stor oförsiktighet, när de hade låtit dalbönderna fara till Palestina under den hetaste tiden. Om inte regnet och svalkan hade inträffat strax efter deras ankomst, hade de möjligen alla blivit angripna av sjukdom.

Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, att de inte skulle ta del i koloniarbetet ännu på några veckor, utan först lära känna de ställen, som de hade läst så mycket om i sin bibel.

Denna vandringstid blev sedan det ljuvaste minne, som Jerusalemsfararna ägde. Eliahu gick ännu en gång ut som främlingsledare och förde dem först över bergen genom Samarien upp till Nasaret, sedan öster ut till Tiberias' sjö, därpå söder ut genom Jordandalen till Döda havet och så åter uppåt bergen till Hebron, Betlehem och Jerusalem.