”Det där ser inte hälsosamt ut i den här värmeböljan.”

”Örhh”, svarade Mikael.

”Jag hade fel. Det är inte främst Cecilia som är på Martin. Det är Isabella som håller på att mobilisera den Vangerska klanen till att doppa dig i tjära och fjädrar och möjligen bränna dig på bål också. Hon får stöd från Birger.”

”Isabella?”

”Hon är en elak och småsint människa som inte gillar andra människor i största allmänhet. Just nu tycks det som om hon avskyr dig i synnerhet. Hon sprider påståenden om att du är en bedragare som tubbat Henrik att anställa dig och att du hetsat upp honom till den milda grad att han fått en hjärtattack.”

”Tror någon på det?”

”Det finns alltid människor som är villiga att tro på ondsinta tungor.”

”Jag försöker lista ut vad som hände med hennes dotter — och hon hatar mig. Om det var min dotter det gällde hade jag nog reagerat lite annorlunda.”

Vid tvåtiden på eftermiddagen ringde Mikaels mobiltelefon.

”Hej, jag heter Conny Torsson och jobbar på Hedestads-Kuriren. Har du tid att svara på några frågor? Vi fick ett tips om att du bor här i Hedeby.”

”I så fall fungerar tipsmaskinen långsamt. Jag har bott här sedan nyår.”

”Det visste jag inte. Vad gör du i Hedestad?”

”Skriver. Och har ett slags sabbatsår.”

”Vad jobbar du med?”

”Sorry. Det får du veta när jag publicerar.”

”Du har ju just blivit utsläppt ur fängelset…”

”Ja?”

”Hur ser du på journalister som förfalskar material?”

”Journalister som förfalskar material är idioter.”

”Så du menar att du är en idiot?”

”Varför skulle jag tycka det? Jag har aldrig förfalskat material.”

”Men du dömdes för förtal.”

”Och?”

Reportern Conny Torsson tvekade så länge att Mikael var tvungen att hjälpa honom på traven.

”Jag dömdes för förtal, inte för att ha förfalskat material.”

”Men du publicerade materialet.”

”Om du ringer för att diskutera domen mot mig så har jag inga kommentarer.”

”Jag skulle vilja komma ut och göra en intervju med dig.”

”Jag är ledsen, men jag har inget att säga i det ämnet.”

”Så du vill inte diskutera rättegången?”

”Det är rätt uppfattat”, svarade Mikael och avslutade samtalet. Han satt fundersam en lång stund innan han återgick till datorn.

Lisbeth Salander följde de instruktioner hon fått och styrde sin Kawasaki över bron till Hedebyön. Hon stannade vid det första lilla huset på vänster sida. Hon befann sig på vischan. Men så länge hennes uppdragsgivare betalade var det okej för henne att åka till Nordpolen. Dessutom var det skönt att dra på gasen på en långtur längs E4:an. Hon parkerade hojen och lossade packremmen som höll hennes övernattningsväska på plats.

Mikael Blomkvist öppnade dörren och vinkade till henne. Han kom ut och inspekterade hennes motorcykel med oförställd häpnad.

”Schyst. Du kör båge.”

Lisbeth Salander sa ingenting, men betraktade honom vaksamt då han petade på styret och kände på gasreglaget. Hon gillade inte att någon fingrade på hennes tillhörigheter. Sedan såg hon hans barnsligt pojkaktiga leende, vilket hon uppfattade som ett försonande drag. De flesta mc-intresserade brukade fnysa åt hennes lättviktare.

”Jag hade en båge när jag var nitton”, sa han och vände sig mot henne. ”Tack för att du kom upp. Kom in så ska jag installera dig.”

Mikael hade lånat en tältsäng från Nilssons tvärs över vägen och bäddat i arbetsrummet. Lisbeth Salander gick misstänksamt en rundvandring i stugan men tycktes slappna av då hon inte kunde upptäcka omedelbara tecken på någon försåtlig fälla. Mikael visade var badrummet fanns.

”Om du vill duscha och fräscha upp dig.”

”Jag måste byta kläder. Tänker inte vandra omkring i skinnstället.”

”Om du gör dig i ordning så fixar jag middag.”

Mikael stekte lammkotletter i rödvinssås och dukade upp utomhus i aftonsolen medan Lisbeth duschade och bytte kläder. Hon kom ut barfota i ett svart linne och en kort nött jeanskjol. Det luktade gott och hon slukade två stora portioner. I smyg sneglade Mikael fascinerad på hennes tatuering på ryggen.

”Fem plus tre”, sa Lisbeth Salander. ”Fem fall från din Harriets lista och tre fall som jag tror borde ha funnits på listan.”

”Berätta.”

”Jag har bara jobbat på det här i elva dagar och har helt enkelt inte hunnit gräva fram alla utredningar. I några fall har polisutredningarna placerats i landsarkivet, och i några fall förvaras de fortfarande i polisdistriktet. Jag har gjort tre dagsturer till olika polisdistrikt, men har inte hunnit med de återstående. Men alla fem är identifierade.”

Lisbeth Salander placerade en försvarlig pappersbunt på köksbordet, drygt femhundra A4-sidor. Hon sorterade snabbt upp materialet i olika högar.

”Låt oss ta dem i kronologisk ordning.” Hon gav Mikael en lista.

”Det första fallet i den här serien tycks vara Rebecka Jacobsson, 1949, som du redan känner till detaljerna om. Nästa fall jag hittat är Mari Holmberg, en trettiotvåårig prostituerad i Kalmar som mördades i sin bostad i oktober 1954. Det är oklart exakt när hon mördades eftersom hon hade legat en tid innan hon hittades. Förmodligen nio tio dagar.”

”Och hur kopplar du henne till Harriets lista?”

”Hon var bunden och svårt misshandlad men dödsorsaken var kvävning. Mördaren hade tryckt ned hennes mensbinda i halsen på henne.”

Mikael satt tyst en stund innan han slog upp det angivna bibelstället, Tredje Mosebokens 20:e kapitel, 18:e versen.

”Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt folk.”

Lisbeth nickade.

”Harriet Vanger gjorde samma koppling. Okej. Nästa.”

”Maj 1957, Rakel Lunde, fyrtiofem år gammal. Den här kvinnan jobbade som städerska och var lite av ett lustigt original i bygden. Hon var spåkärring och hade som hobby att spå i kort och läsa handflator och sådant. Rakel var bosatt utanför Landskrona i ett ganska ensligt hus, där hon mördades någon gång tidigt på morgonen. Hon hittades naken och bunden vid en torkställning utomhus på sin bakgård, med munnen hoptejpad. Dödsorsaken var att någon gång på gång hade kastat en tung sten mot henne. Hon hade otaliga krossår och frakturer.”

”Fy fan. Lisbeth, det här är jävligt otäckt.”

”Det blir värre. Initialerna RL stämmer — du hittar bibelcitatet?”

”Övertydligt. När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena honom, blodskuld låder vid honom.”

”Sedan kommer Lovisa Sjöberg i Ranmo utanför Karlstad. Det är hon som Harriet antecknat som Magda. Hennes fullständiga namn var Magda Lovisa, men det var Lovisa som var tilltalsnamnet.”

Mikael lyssnade uppmärksamt medan Lisbeth återgav de bisarra detaljerna i Karlstadsmordet. När hon tände en cigarett pekade han frågande på paketet. Hon sköt över det till honom.

”Mördaren hade alltså även angripit djuret?”

”Bibelcitatet lyder att om en kvinna har sex med ett djur så ska båda dräpas.”

”Sannolikheten för att den här kvinnan hade sex med en ko måste vara närmast obefintlig.”

”Bibelcitatet kan tolkas bokstavligt. Det räcker om hon beblandarsig med ett djur, vilket en bondmora onekligen måste göra varje dag.”