”Okej. Fortsätt.”

”Nästa fall enligt Harriets lista är Sara. Jag har identifierat henne som Sara Witt, trettiosju år, bosatt i Ronneby. Hon mördades i januari 1964. Omständigheterna var sådana att hon hittades bunden i sin säng. Hon hade blivit utsatt för grovt sexuellt våld, men dödsorsaken var kvävning. Hon blev strypt. Mördaren anlade också en mordbrand. Avsikten var troligen att hela huset skulle brinna ned till grunden, men dels självslocknade elden, dels var brandkåren på plats väldigt snabbt.”

”Och kopplingen?”

” Listen to this. Sara Witt var både prästdotter och gift med en präst. Hennes make var bortrest just den helgen.”

” Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar hon sin fader; hon skall brännas upp i eld. Okej. Det platsar på listan. Du sa att du hade hittat fler fall.”

”Jag har hittat ytterligare tre kvinnor som mördats under så bisarra omständigheter att de borde finnas med på Harriets lista. Det första fallet är en ung kvinna vid namn Liv Gustavsson. Hon var tjugotvå år och bosatt i Farsta. Hon var en hästtjej — hon tävlade och var en rätt lovande talang. Hon hade också en liten djuraffär tillsammans med sin syster.”

”Okej.”

”Det var i butiken hon hittades. Hon hade arbetat över med bokföringen och var ensam. Hon måste ha släppt in mördaren frivilligt. Hon våldtogs och ströps till döds.”

”Det låter inte riktigt som Harriets lista?”

”Inte riktigt, om det inte vore för en sak. Mördaren hade avslutat med att köra upp en undulat i hennes underliv och därefter släppt ut alla djur de hade i butiken. Katter, sköldpaddor, vita möss, kaniner, fåglar. Till och med fiskarna från akvariet. Det var alltså en ganska otrevlig syn som mötte hennes syster på morgonen.”

Mikael nickade.

”Hon mördades i augusti 1960, fyra månader efter mordet på bondmoran Magda Lovisa i Karlstad. I båda fallen var det kvinnor som yrkesmässigt arbetade med djur och i båda fallen skedde ett djuroffer. Kossan i Karlstad överlevde visserligen, men jag kan tänka mig att det är rätt besvärligt att ta ihjäl en ko med ett stickvapen. En undulat är så att säga enklare. Och dessutom dyker ytterligare ett djuroffer upp.”

”Vilket?”

Lisbeth berättade om det besynnerliga Duvmordetpå Lea Persson i Uddevalla. Mikael satt tyst och funderade en så lång stund att till och med Lisbeth blev otålig.

”Okej”, sa han slutligen. ”Jag köper din teori. Ett fall återstår.”

”Ett fall som jag har hittat. Jag vet inte hur många jag kan ha missat.”

”Berätta om det.”

”Februari 1966 i Uppsala. Det yngsta offret var en sjuttonårig gymnasist som hette Lena Andersson. Hon försvann efter en klassfest och hittades tre dagar senare i ett dike på Uppsalaslätten, en bra bit utanför Uppsala. Hon hade mördats på någon annan plats och forslats dit.”

Mikael nickade.

”Det här mordet blev väldigt uppmärksammat i massmedia men de exakta omständigheterna kring hennes död rapporterades aldrig. Flickan hade blivit så groteskt torterad. Jag har läst patologens rapport. Hon hade torterats med eld. Hennes händer och bröst var svårt brända, och hon hade blivit bränd gång på gång på olika ställen över hela kroppen. Man hittade stearinfläckar på henne som visade att ett ljus hade använts, men händerna var så förkolnade att de måste ha hållits inne i en kraftigare brasa. Och slutligen hade mördaren sågat av hennes huvud och slängt det bredvid kroppen.”

Mikael bleknade.

”Herregud”, sa han.

”Jag hittar inget bibelcitat som passar in, men det finns flera avsnitt som handlar om brännoffer och syndoffer, och på några ställen förespråkas att offerdjuret — oftast en tjur — ska styckas på så sätt att huvudet skiljs från istret. Användningen av eld påminner också om det första mordet, på Rebecka här i Hedestad.”

När myggen började svärma framåt aftonen städade de av trädgårdsbordet och satte sig i köket för att fortsätta prata.

”Att du inte hittar ett exakt bibelcitat betyder inte så mycket. Det handlar inte om citat. Det här är en grotesk parodi på vad som står i Bibeln — det är snarast associationer till lösryckta citat.”

”Jag vet. Det är inte ens logiskt. Ta till exempel citatet om att båda ska utrotas om någon har sex med en tjej som har mens. Om det skulle tolkas bokstavligt så borde mördaren ha begått självmord.”

”Så vad leder allt detta fram till”, undrade Mikael.

”Din Harriet hade antingen en rätt underlig hobby som bestod i att samla på bibelcitat och associera dem med mordoffer som hon hade hört talas om… eller så måste hon ha vetat att det fanns en koppling mellan morden.”

”Mellan 1949 och 1966, och kanske både före och efter. Det skulle alltså ha strukit omkring en spritt språngande galen sadist till seriemördare med en Bibel under armen och haft ihjäl kvinnor i minst sjutton års tid utan att någon kopplat ihop morden. Det låter helt otroligt.”

Lisbeth Salander sköt tillbaka stolen och hämtade mera kaffe från kannan på spisen. Hon tände en cigarett och blåste rök omkring sig. Mikael svor inombords och stal ytterligare en cigarett av henne.

”Nej, det är faktiskt inte så otroligt”, sa hon och höll upp ett finger. ”Vi har flera dussin ouppklarade kvinnomord i Sverige under 1900-talet. Den där professorn i kriminologi, Persson, sa en gång på Efterlystatt seriemördare är väldigt sällsynta i Sverige, men att vi säkert har haft några som aldrig blivit upptäckta.”

Mikael nickade. Hon höll upp ytterligare ett finger.

”De här morden har utförts under en mycket lång tidsperiod och på vitt skilda ställen i landet. Två av morden inträffade tätt efter varandra 1960, men omständigheterna var relativt olika — en bondmora i Karlstad och en tjugotvåårig hästflicka i Stockholm.”

Tre fingrar.

”Det finns inget självklart tydligt mönster. Morden har utförts på olika sätt och det finns ingen riktig signatur, men det är vissa saker som återkommer i de olika fallen. Djur. Eld. Grovt sexuellt våld. Och, som du påpekade, en parodi på bibelkunskap. Men uppenbarligen har ingen polisutredare tolkat något av morden utifrån Bibeln.”

Mikael nickade. Han sneglade på henne. Med sin späda kropp, sitt svarta linne, tatueringarna och ringarna i ansiktet såg Lisbeth Salander minst sagt malplacerad ut i gäststugan i Hedeby. När han försökte vara social under middagen var hon enstavig och svarade knappt på tilltal. Men då hon jobbade lät hon som ett proffs ut i fingerspetsarna. Hennes lägenhet nere i Stockholm hade sett ut som ett bombnedslag, men Mikael drog slutsatsen att Lisbeth Salander var synnerligen välsorterad i huvudet. Märkligt!

”Det är svårt att se sambandet mellan en prostituerad i Uddevalla som blir ihjälslagen bakom en container på en industritomt och en prästfru i Ronneby som blir strypt och utsatt för en mordbrand. Om man inte råkar ha den nyckel som Harriet gav oss, vill säga.”

”Vilket leder till nästa fråga”, sa Lisbeth.

”Hur fasiken Harriet blev indragen i det här. En sextonårig flicka som levde i en ganska skyddad miljö.”

”Det finns bara ett svar”, sa hon.

Mikael nickade igen.

”Det måste finnas en koppling till familjen Vanger.”

Vid elvatiden på kvällen hade de tragglat mordserien och diskuterat samband och udda detaljer till den grad att tankarna snurrade i Mikaels huvud. Han gnuggade sig i ögonen och sträckte på sig och frågade om hon hade lust att gå en kvällspromenad. Lisbeth Salander såg ut som om hon ansåg att sådana övningar var slöseri med tid, men nickade efter en kort stunds betänketid. Mikael föreslog att hon skulle byta om till långbyxor för myggens skull.

De tog svängen förbi småbåtshamnen under bron och ut mot Martin Vangers udde. Mikael pekade ut de olika husen och berättade om dem som bodde där. Han hade svårt att formulera sina tankar då han pekade ut Cecilia Vangers hus. Lisbeth sneglade på honom.