Изменить стиль страницы

”Det var krångligare än vad jag trodde att hitta det här paret.”

”Varför vill du hitta dem?”

Mikael hade beslutat sig för att berätta sanningen då folk frågade. Varje försök att hitta på en historia kring paret på bilden skulle bara låta osannolik och skapa förvirring.

”Det är en lång historia. Jag forskar i ett brott som ägde rum i Hedestad 1966 och jag tror att det finns en möjlighet, om än mikroskopisk, att personerna på bilden kan ha sett vad som hände. De är inte på något sätt misstänkta och jag tror inte ens att de själva känner till att de kanske sitter inne med information som kan lösa det här brottet.”

”Ett brott? Vad för sorts brott?”

”Jag är ledsen, men jag kan inte berätta mer än så. Jag förstår att det framstår som väldigt mystiskt att någon efter nästan fyrtio år kommer och försöker söka rätt på de här personerna, men brottet är fortfarande olöst och det är först på senare tid som nya fakta kommit upp i ljuset.”

”Jag förstår. Ja, det var ju ett ganska ovanligt ärende du hade.”

”Hur många personer arbetade på snickeriet?”

”Normal arbetsstyrka var fyrtio personer. Jag var anställd där från att jag var sjutton år i mitten av 1950-talet till dess att fabriken lades ned. Sedan blev jag åkare.”

Burman funderade ett tag.

”Så mycket kan jag säga, att pojken på bilden har aldrig arbetat på snickeriet. Det finns en möjlighet att han var åkare, men jag tror att jag skulle känna igen honom i så fall. Det finns ju en annan möjlighet förstås. Det kan ju vara så att hans pappa eller någon släkting arbetade på fabriken och att det inte är hans bil.”

Mikael nickade.

”Jag förstår att det finns många möjligheter. Har du något förslag på någon jag kunde prata med?”

”Jo”, sa Burman och nickade. ”Kom förbi i morgon förmiddag så ska vi åka ut en sväng och prata med några av gubbarna.”

Lisbeth Salander stod inför ett metodologiskt problem av viss betydelse. Hon var expert på att plocka fram information om vem som helst, men hennes utgångspunkt hade alltid varit ett namn och ett personnummer på en samtida person. Om personen fanns i ett dataregister, vilket alla människor ovillkorligen gjorde, så hamnade objektet snabbt i hennes spindelnät. Om personen ägde en dator med Internetanslutning, e-postadress och kanske till och med hade en egen hemsida, vilket nästan alla personer som blev aktuella för hennes speciella typ av forskning hade, kunde hon lista ut deras innersta hemligheter.

Det arbete hon åtagit sig att göra för Mikael Blomkvist såg helt annorlunda ut. Nu handlade uppdraget, enkelt uttryckt, om att identifiera fyra personnummer utifrån ett ytterst vagt underlag. Dessutom levde dessa personer för flera decennier sedan. Därmed fanns de troligen inte i något dataregister.

Mikaels tes, baserad på fallet Rebecka Jacobsson, var att dessa personer hade fallit offer för en mördare. De skulle alltså återfinnas i diverse ouppklarade polisutredningar. Det fanns ingen antydan om när eller var dessa mord skulle ha skett, mer än att de måste ha skett före 1966. Researchmässigt var det en helt ny situation hon stod inför.

Så, hur gör jag det här?

Hon startade datorn och kopplade upp sökmotorn ‹www.google.com› och skrev sökorden [Magda] + [mord]. Det var den enklaste formen av research hon överhuvudtaget kunde göra. Till sin häpnad fick hon omedelbart ett genombrott i spaningarna. Hennes första träff var programtablån för TV Värmlandi Karlstad, som aviserade ett avsnitt i serien Värmländska mordsom visades 1999. Därefter hittade hon en kort puff i Värmlands Folkblad.

I serien Värmländska mord har turen nu kommit till Magda Lovisa Sjöberg i Ranmoträsk, en otäck mordgåta som för flera decennier sedan sysselsatte Karlstadspolisen. I april 1960 hittades den 46-åriga bondhustrun Lovisa Sjöberg brutalt mördad i familjens ladugård. Reportern Claes Gunnars skildrar hennes sista timmar i livet och den fruktlösa jakten på mördaren. Mordet skapade stor uppståndelse på sin tid och många teorier om vem som var skyldig har framförts. I programmet framträder en yngre släkting och berättar om hur hans liv förstördes av anklagelsen. Kl. 20.00.

Mer matnyttig information hittade hon i artikeln Fallet Lovisa skakade en hel bygdsom publicerats i tidskriften Vämlandskultur,vars texter efter hand lades ut på nätet i sin helhet. Med uppenbar förtjusning och i en kåserande och kittlande ton redogjordes för hur Lovisa Sjöbergs make, skogsarbetaren Holger Sjöberg, hade funnit sin hustru död då han vid femtiden kom hem efter arbetet. Hon hade utsatts för grovt sexuellt våld, knivhuggits och slutligen mördats med stick från en högaffel. Mordet hade skett i familjens ladugård, men det som väckte mest uppmärksamhet var att mördaren efter fullbordat dåd hade tjudrat fast henne knästående i en hästspilta.

Senare upptäcktes att ett av djuren på gården, en ko, hade skadats av ett knivstick på sidan av halsen.

Maken misstänktes initialt för mordet men kunde presentera ett vattentätt alibi. Han hade befunnit sig i sällskap med sina arbetskamrater sedan sex på morgonen vid ett hygge fyra mil från bostaden. Lovisa Sjöberg hade bevisligen varit vid liv så sent som klockan tio på förmiddagen, då hon haft besök av en grannfru. Ingen hade sett eller hört något; bondgården låg närmare 400 meter från närmaste granne.

Efter att ha övergett maken som huvudmisstänkt fokuserade polisutredningen på en tjugotreårig brorson till den mördade. Denne hade vid upprepade tillfällen befunnit sig i klammeri med rättvisan, hade lidit av svår penningbrist och flera gånger lånat mindre belopp av sin faster. Brorsonens alibi var väsentligt svagare och han satt anhållen en tid innan han släpptes i brist på bevis, som det hette. Många i byn ansåg att han trots detta med stor sannolikhet var skyldig.

Polisen följde även en rad andra spår. En stor del av spaningarna handlade om jakten på en mystisk gårdfarihandlare som hade synts i trakten, liksom ett rykte om att en grupp ”tjuvaktiga zigenare” hade varit på stöldturné. Varför dessa i så fall skulle ha begått ett brutalt, sexualrelaterat mord utan att stjäla något framgick inte.

En tid riktades intresset mot en granne i byn, en ungkarl som i sin ungdom varit misstänkt för ett påstått homosexbrott — detta var i en tid då homosexualitet ännu var en straffbar handling — och enligt ett flertal utsagor hade rykte om sig att vara ”underlig”. Varför en eventuellt homosexuell man skulle begå ett sexbrott mot en kvinna blev heller inte utrett. Inget av dessa eller andra spår ledde någonsin till ett gripande eller en fällande dom.

Lisbeth Salander ansåg att kopplingen till listan i Harriet Vangers telefonbok var tydlig. Bibelcitatet från Tredje Mosebok 20:16 löd: ” Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed, så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.” Det kunde inte vara en slump att en bondmora med namnet Magda hade hittats mördad i en ladugård och med kroppen arrangerad och tjudrad i en hästspilta.

Den fråga som infann sig var varför Harriet Vanger hade antecknat namnet Magda istället för Lovisa, vilket uppenbarligen var offrets tilltalsnamn. Hade inte det fullständiga namnet skrivits ut i TV-puffen skulle Lisbeth ha missat henne.

Och självfallet var den viktigaste frågan av alla: Fanns det en koppling mellan mordet på Rebecka 1949, mordet på Magda Lovisa 1960 och Harriet Vangers försvinnande 1966? Och hur i all världen hade i så fall Harriet Vanger kunnat få reda på det?

Burman tog med Mikael på en tröstlös lördagsvandring genom Norsjö. Under förmiddagen besökte de fem före detta anställda som bodde på gångavstånd. Tre av dessa var bosatta i centrala Norsjö, två i Sörbyn i utkanten av orten. Alla bjöd på kaffe. Samtliga studerade bilderna och skakade på huvudena.