”Så du vill att jag fortsätter?”

”Har du kommit någon vart?”

”Jag är ledsen, Martin, men det skulle innebära ett kontraktsbrott om jag berättade det för dig utan Henriks tillstånd.”

”Jag förstår.” Han log plötsligt. ”Henrik är lite av en konspirationsteoretiker. Men jag vill framför allt inte att du invaggar honom i falska förhoppningar.”

”Jag lovar att inte göra det. Det enda jag ger honom är fakta som jag kan dokumentera.”

”Bra… förresten, från det ena till det andra, vi har ju ett annat kontrakt att fundera över också. I och med att Henrik blivit sjuk och inte kan fullgöra sina förpliktelser i Millenniumsstyrelse så är jag förpliktigad att träda in i hans ställe.”

Mikael avvaktade.

”Vi måste nog ha ett styrelsemöte och titta över situationen.”

”Det är en god idé. Men så vitt jag förstår är det redan beslutat att nästa styrelsemöte ska hållas först i augusti.”

”Jag vet, men vi kanske måste tidigarelägga det.”

Mikael log artigt.

”Det är möjligt, men du pratar med fel person. För närvarande sitter jag inte i Millenniumsstyrelse. Jag lämnade tidningen i december och har inget inflytande över vad ni i styrelsen beslutar. Jag föreslår att du kontaktar Erika Berger i den frågan.”

Martin Vanger hade inte förväntat sig det svaret. Han funderade en stund och reste sig.

”Du har förstås rätt. Jag ska prata med henne.” Han klappade Mikael på axeln som avsked och försvann till sin bil.

Mikael tittade fundersamt efter honom. Inget konkret hade uttalats, men hotet hade tydligt hängt i luften. Martin Vanger hade lagt Millenniumi vågskålen. Efter en stund hällde Mikael upp en ny sup till sig och plockade upp Val McDermid.

Vid niotiden kom den brunspräckliga katten förbi och strök sig mot hans ben. Han lyfte upp henne och kliade henne bakom öronen.

”Då är vi två som har långtråkigt på midsommarafton”, sa han.

När det kom några regnstänk gick han in och lade sig. Katten ville stanna ute.

Lisbeth Salander plockade fram sin Kawasaki på midsommarafton och ägnade dagen åt att ge den en rejäl översyn. En lättviktare på 125 kubik var kanske inte den tuffaste hojen i världen, men den var hennes och hon kunde hantera den. Hon hade egenhändigt renoverat den mutter för mutter, och hon hade trimmat den en bit ovanför den lagliga gränsen.

På eftermiddagen satte hon på sig hjälm och skinnställ och körde ut till Äppelvikens sjukhem, där hon tillbringade kvällen i parken med sin mamma. Hon kände ett styng av oro och dåligt samvete. Hennes mamma verkade mer frånvarande än någonsin tidigare. Under de tre timmar de tillbringade tillsammans växlade de bara några enstaka ord och vid dessa tillfällen tycktes hennes mamma inte veta vem hon pratade med.

Mikael slösade flera dagar på att försöka identifiera den AC-registrerade bilen. Efter diverse bryderier och genom att slutligen konsultera en pensionerad bilmekaniker i Hedestad kunde han konstatera att bilen var av märket Ford Anglia, en dussinmodell som han aldrig hört talas om. Därefter kontaktade han en tjänsteman på Bilregistret och undersökte möjligheterna att få fram en förteckning över samtliga Ford Anglia som 1966 hade haft registreringsskylten AC3-någonting. Efter ytterligare efterforskningar kom beskedet att en sådan arkeologisk utgrävning i registren förmodligen kunde göras, men att det skulle ta tid och att det låg en smula utanför offentlighetsprincipen.

Först flera dagar efter midsommarhelgen satte sig Mikael i sin lånade Volvo och styrde ut på E4:an norrut. Han hade aldrig tyckt om att köra snabbt och rattade bilen i maklig takt. Alldeles före Härnösandsbron stannade han och drack kaffe på Vesterlunds konditori.

Nästa stopp var Umeå, där han styrde in till ett motorhotell och åt en dagens. Han köpte en bilatlas och fortsatte till Skellefteå, där han vek av till vänster mot Norsjö. Han var framme vid sextiden på kvällen och checkade in på Hotell Norsjö.

Han började sitt sökande tidigt nästa morgon. Norsjö Snickerifabrik fanns inte i telefonkatalogen. Polarhotellets receptionist, en flicka i tjugoårsåldern, hade aldrig hört talas om företaget.

”Vem borde jag fråga?”

Receptionisten såg konfunderad ut en sekund innan hon sken upp och sa att hon skulle ringa sin pappa. Två minuter senare kom hon tillbaka och förklarade att Norsjö Snickerifabrik lades ned i början av 1980-talet. Om Mikael behövde prata med någon som visste mer om företaget skulle han vända sig till en viss Burman, som hade varit förman där och som nu bodde på en gata som hette Solvändan.

Norsjö var en liten ort med en huvudgata, lämpligt nog döpt till Storgatan, som löpte genom hela samhället och kantades av butiker och sidogator med bostadshus. Vid östra infarten fanns ett litet industriområde och ett stall; vid utfarten mot väster låg en ovanligt vacker träkyrka. Mikael noterade att orten även tillhandahöll en Missionskyrka och en Pingstkyrka. En affisch på en anslagstavla vid busstationen gjorde reklam för både ett Jakt- och ett Skidlöparmuseum. En kvarbliven affisch berättade att Veronikahade sjungit på festplatsen under midsommarhelgen. Han kunde promenera från ena änden av orten till den andra på drygt 20 minuter.

Solvändan bestod av egnahem och låg ungefär fem minuter från hotellet. Burman öppnade inte då Mikael ringde på dörrklockan. Klockan var halv tio och han förmodade att den person han sökte antingen hade gått till jobbet eller, om han var pensionär, var ute på något ärende.

Nästa anhalt blev järnhandeln på Storgatan. Bor man i Norsjö besöker man förr eller senare järnhandeln, resonerade Mikael. Det fanns två säljare i butiken; Mikael valde den som såg ut att vara äldst, drygt femtio år.

”Hej, jag söker ett par som troligen bodde här i Norsjö på 1960-talet. Mannen arbetade möjligen på Norsjö Snickerifabrik. Jag vet inte vad de heter, men jag har två bilder som togs 1966.”

Expediten tittade länge och väl på bilderna men skakade till slut på huvudet och förklarade att han varken kände igen mannen eller kvinnan.

Vid lunchtid åt Mikael en parisare i korvkiosken vid busstationen. Han hade gett upp butikerna och avverkat kommunkontoret, biblioteket och apoteket. Polisstationen var obemannad och han övergick till att fråga äldre människor på måfå. Vid tvåtiden på eftermiddagen frågade han två yngre kvinnor, som visserligen inte kände igen paret på bilderna men som bidrog med en god idé.

”Om bilden är tagen 1966 måste personerna vara i sextioårsåldern i dag. Du kan väl gå ned till servicehuset vid Solbacka och fråga pensionärerna där.”

Mikael presenterade sig för en kvinna i trettioårsåldern på servicehusets expedition och förklarade sitt ärende. Hon blängde misstänksamt på honom men lät sig till slut bevekas. Mikael fick följa med till dagrummet där han under en halvtimme visade bilderna för ett stort antal människor i varierande ålder från sjuttio år och uppåt. De var mycket hjälpsamma, men ingen av dem kunde identifiera personerna som hade fotograferats i Hedestad 1966.

Vid femtiden återvände han på nytt till Solvändan och knackade på hos Burman. Den här gången hade han bättre tur. Burman, både herr och fru, var pensionärer och hade varit ute under dagen. Han bjöds in i köket, där frun omedelbart satte på kaffepannan medan Mikael förklarade sitt ärende. Precis som alla vid andra försök under dagen blev det en nitlott. Burman kliade sig i huvudet, tände en pipa och konstaterade efter en stund att han inte kände igen personerna på bilden. Paret pratade utpräglat Norsjömål sinsemellan och Mikael hade stundom svårt att begripa vad de sa. Frun menade lockigt hårnär hon kommenterade att kvinnan på bilden hade knövelhära.

”Men du har helt rätt i att det är en dekal från snickeriet”, sa maken. ”Det var klyftigt av dig att känna igen den. Problemet är bara att vi delade ut sådana dekaler till höger och vänster. Det var åkare, folk som köpte eller levererade virke, reparatörer och maskinister och många andra.”