Изменить стиль страницы

”Och?”

”Tja, det var de första goda nyheter redaktionen fått på ett år. Alla jublade utom Dahlman. Jag menar — vi är ju inte världens största redaktion. Det var alltså tre personer som jublade, plus praktikanten, och en som blev fly förbannad för att vi inte hade informerat om överenskommelsen tidigare.”

”Han har en poäng…”

”Jag vet. Men saken är den att han fortsatte att bitcha om saken dag efter dag och stämningen på redaktionen störtdök. Efter två veckor av den skiten kallade jag in honom på mitt rum och förklarade att orsaken till att jag inte informerat redaktionen var att jag inte hade förtroende för honom och inte var säker på att han skulle hålla tätt.”

”Hur tog han det?”

”Han blev förstås väldigt sårad och upprörd. Jag backade inte och gav honom ett ultimatum — antingen skulle han skärpa sig eller börja se sig om efter ett annat jobb.”

”Och?”

”Han har skärpt sig. Men han håller sig på sin kant och det är en nervig stämning mellan honom och resten av redaktionen. Christer tål honom inte och demonstrerar det ganska tydligt.”

”Vad är det du misstänker Dahlman för?”

Erika suckade.

”Jag vet inte. Vi anställde honom för ett år sedan, då vi redan börjat bråket med Wennerström. Jag kan inte bevisa ett dugg men jag har en känsla av att han inte jobbar för oss.”

Mikael nickade.

”Lita på dina instinkter.”

”Han kanske bara är en malplacerad skitstövel som sprider dålig stämning.”

”Det är möjligt. Men jag är överens med dig om att vi gjorde en felbedömning då vi anställde honom.”

Tjugo minuter senare var Mikael på väg norrut över Slussen i den bil som han lånat av Dirch Frodes hustru. Det var en tio år gammal Volvo som hon aldrig använde. Mikael hade fått löfte om att låna den hur mycket han ville.

Det var små subtila detaljer som Mikael enkelt hade kunnat missa om han inte hade varit uppmärksam. En pappersbunt var skevare än vad han mindes. En pärm var inte riktigt inskjuten i hyllan. Skrivbordslådan var helt stängd — Mikael mindes med säkerhet att den hade varit lite på glänt då han dagen innan hade lämnat Hedebyön för att åka till Stockholm.

En stund satt han stilla och tvivlade på sig själv. Sedan växte en visshet inom honom om att någon hade varit inne i huset.

Han gick ut på farstubron och såg sig omkring. Han hade låst dörren, men det var ett vanligt gammalt lås, som man förmodligen kunde peta upp med en liten skruvmejsel, och det var omöjligt att säga något om hur många nycklar som fanns på drift. Han gick in igen och sökte systematiskt igenom sitt arbetsrum för att undersöka om något hade försvunnit. Efter en stund konstaterade han att allting tycktes finnas kvar.

Faktum kvarstod att någon hade gått in i huset och suttit i hans arbetsrum och bläddrat i papper och pärmar. Datorn hade han haft med sig, så den hade de inte kommit åt. Två frågor infann sig. Vem? Och hur mycket hade den mystiske besökaren kunnat lista ut?

Pärmarna var de delar av Henrik Vangers samling som han hade plockat tillbaka till gäststugan efter att han kommit ut ur fängelset. Där fanns inget nytt material. Anteckningsböckerna på skrivbordet var kryptiska för den oinvigde — men var den person som sökt igenom skrivbordet oinvigd?

Det allvarliga var en liten plastmapp mitt på skrivbordet där han hade lagt telefonlistan och en renskrift av de bibelcitat som åsyftades. Den som hade sökt igenom arbetsrummet visste nu att han hade knäckt bibelkoden.

Vem?

Henrik Vanger fanns på sjukhus. Han misstänkte inte hushållerskan Anna. Dirch Frode? Men honom hade han redan berättat alla detaljer för. Cecilia Vanger hade ställt in Floridaresan och var tillbaka från London tillsammans med sin syster. Han hade inte träffat henne sedan hon återvänt, men han hade sett henne då hon dagen innan hade åkt bil över bron. Martin Vanger. Harald Vanger. Birger Vanger — han hade dykt upp till ett familjerådslag Mikael inte blivit inbjuden till dagen efter Henriks hjärtattack. Alexander Vanger. Isabella Vanger — hon var allt annat än sympatisk.

Vilka hade Frode pratat med? Vad hade han undsluppit sig? Hur många av de närmast sörjande hade snappat upp att Mikael faktiskt hade gjort ett genombrott i grävandet?

Klockan var efter åtta på kvällen. Han ringde till Låsjoureninne i Hedestad och beställde ett nytt lås till stugan. Låssmeden förklarade att han kunde komma ut nästkommande dag. Mikael lovade att betala dubbelt om han kom omgående. De kom överens om att han skulle dyka upp vid halv elva på kvällen för att installera ett nytt sjutillhållarlås.

I väntan på låssmeden gick Mikael över till Dirch Frode vid halv niotiden på kvällen och knackade på. Frodes hustru visade honom till trädgården på baksidan av huset och erbjöd en kall pilsner, som Mikael tacksamt tog emot. Han ville veta hur det stod till med Henrik Vanger.

Dirch Frode skakade på huvudet.

”De har opererat honom. Han har förkalkningar i kranskärlen. Doktorn säger att det faktum att han överhuvudtaget lever är hoppingivande, men det kommer att vara kritiskt den närmaste tiden.”

De begrundade detta en stund medan de drack sin pilsner.

”Har du pratat med honom?”

”Nej. Han har inte varit i stånd att prata. Hur gick det i Stockholm?”

”Lisbeth Salander har tackat ja. Här är kontrakten från Dragan Armanskij. Du ska underteckna och lägga på lådan.”

Frode ögnade igenom papperen.

”Hon är dyr i drift”, konstaterade han.

”Henrik har råd.”

Frode nickade och tog en penna ur bröstfickan och krafsade sin namnteckning.

”Det är lika bra att jag undertecknar det medan Henrik fortfarande lever. Kan du gå förbi postlådan vid Konsum?”

Mikael gick och lade sig redan vid midnatt, men hade svårt att somna. Hittills hade hela hans vistelse på Hedebyön haft karaktären av efterforskningar kring historiska kuriosa. Men om någon var tillräckligt intresserad av hans förehavanden för att invadera hans arbetsrum var kanske historien närmare nuet än vad han hade trott.

Helt plötsligt slog det Mikael att det fanns andra som också kunde vara intresserade av vad han arbetade med. Henrik Vangers plötsliga uppdykande i Millenniumsstyrelse hade knappast gått Hans-Erik Wennerström obemärkt förbi. Eller var sådana tankar ett tecken på att han höll på att bli paranoid?

Mikael klev upp ur sängen, ställde sig naken vid köksfönstret och tittade eftertänksamt mot kyrkan på andra sidan bron. Han tände en cigarett.

Han blev inte klok på Lisbeth Salander. Hon hade ett udda beteendemönster med långa pauser mitt i samtalen. Hennes hem var stökigt på ett sätt som gränsade till kaos, med ett berg av tidningskassar i hallen och ett kök som inte var städat på något år. Hennes kläder låg i högar på golvet och hon hade uppenbarligen vaknat efter en helkväll på krogen. Hon hade sugmärken på halsen och hade tydligen haft sällskap över natten. Hon hade åtskilliga tatueringar och var piercad på ett par ställen i ansiktet och säkerligen på ställen han inte sett. Hon var kort sagt säregen.

Å andra sidan hade Armanskij försäkrat honom om att hon var företagets absolut bästa researcher, och hennes inträngande reportage om honom själv hade onekligen antytt att hon var grundlig. En märklig tjej.

Lisbeth Salander satt vid sin PowerBook och funderade på hur hon reagerat inför Mikael Blomkvist. Hon hade aldrig tidigare i sitt vuxna liv låtit någon kliva över hennes tröskel som hon inte uttryckligen bjudit in, och den lilla skaran kunde räknas på ena handens fingrar. Mikael hade ogenerat trampat rakt in i hennes liv och hon hade bara åstadkommit lama protester.

Inte nog med det — han hade retats med henne. Gjort narr av henne.

I vanliga fall skulle ett sådant beteende ha fått henne att mentalt osäkra en pistol. Men hon hade inte känt ett uns av hot och ingen fientlighet från hans sida. Han hade haft orsak att skälla ut henne efter noter — till och med polisanmäla henne sedan han listat ut att hon hade hackat sig in i hans dator. Istället hade han behandlat även det som ett skämt.