”Jo, det är riktigt. Men det jag vill att du ska göra är att hjälpa mig att identifiera en mördare.”

Det tog Mikael över en timme att berätta alla intrikata detaljer i fallet Harriet Vanger. Han utelämnade ingenting. Han hade fått Frodes tillstånd att anlita henne och för att göra det måste han kunna lita på henne fullt ut.

Han berättade också om förhållandet med Cecilia Vanger och hur han hade upptäckt hennes ansikte i Harriets fönster. Han gav Lisbeth så många exakta detaljer han kunde om hennes personlighet. Han började erkänna för sig själv att Cecilia hade klättrat högt på listan över misstänkta. Men han var ännu långt ifrån att förstå hur Cecilia skulle kunna vara kopplad till en mördare som var aktiv då hon fortfarande var ett litet barn.

När han hade slutat gav han Lisbeth Salander en kopia på listan från telefonboken.

”Vad vill du att jag ska göra?”

”Jag har identifierat RJ, Rebecka Jacobsson, och kopplat henne till ett bibelcitat som handlar om lagen om brännoffer. Hon mördades genom att hennes huvud lades på en falnande eld, vilket är snarlikt det som beskrivs i citatet. Om det är som jag tror kommer vi att hitta ytterligare fyra offer — Magda, Sara, Mari och RL.”

”Du tror att de är döda? Mördade?”

”En mördare som var aktiv på 1950-talet och kanske på 1960-talet. Och som på något sätt är kopplad till Harriet Vanger. Jag har gått igenom gamla nummer av Hedestads-Kuriren. Mordet på Rebecka är det enda groteska brott jag hittat med anknytning till Hedestad. Jag vill att du gräver vidare i resten av Sverige.”

Lisbeth Salander funderade under uttryckslös tystnad så lång stund att Mikael otåligt började skruva på sig. Han undrade om han hade valt fel person då hon slutligen höjde blicken.

”Okej. Jag tar jobbet. Men du måste skriva kontrakt med Armanskij.”

Dragan Armanskij printade ut kontraktet som Mikael Blomkvist skulle ta med sig tillbaka till Hedestad och låta Dirch Frode underteckna. När han återvände till Lisbeth Salanders arbetsrum såg han genom glasrutan hur hon och Mikael Blomkvist stod böjda över hennes PowerBook. Mikael lade sin hand på hennes axel — han rörde vid henne— och pekade på någonting. Armanskij dröjde på steget.

Mikael sa någonting som Salander tycktes häpna över. Sedan skrattade hon ljudligt.

Armanskij hade aldrig tidigare hört henne skratta, trots att han i flera år försökt vinna hennes förtroende. Mikael Blomkvist hade känt henne i fem minuter och hon skrattade redan tillsammans med honom.

Plötsligt avskydde han Mikael Blomkvist med en hetta som förvånade honom själv. Han harklade sig i dörröppningen och lade fram plastmappen med kontraktet.

Mikael hann göra ett snabbt besök på Millenniumsredaktion på eftermiddagen. Det var första gången sedan han städat skrivbordet före jul och det kändes plötsligt främmande att springa upp för de välbekanta trapporna. De hade inte ändrat kodlåset och han kunde obemärkt smita in genom dörren till redaktionen och stå en stund och se sig omkring.

Millenniumhade en L-formad kontorslokal. Själva entrérummet var en stor hall som svalde mycket yta utan att kunna användas till något vettigt. De hade möblerat med en soffgrupp där de kunde ta emot besökare. Bakom soffgruppen fanns ett lunchrum med pentry, toaletter och två förrådsutrymmen med bokhyllor och arkiv. Där fanns också ett skrivbord för den ständige praktikanten. Till höger om entrén fanns en glasvägg till Christer Malms ateljé; han hade ett eget företag som huserade på 80 kvadrat och hade egen dörr från trapphuset. Till vänster låg själva redaktionen på ungefär 150 kvadrat med glasfasaden mot Götgatan.

Erika hade bestämt inredningen och satt in glasade innerväggar med tre rum för enskilda medarbetare och ett öppet kontorslandskap för de återstående tre medarbetarna. Hon hade lagt beslag på det största rummet, längst in i redaktionen, och placerat Mikael i ett eget rum i andra änden av lokalen. Det var det enda rum som man kunde se in i från entrén. Han noterade att ingen hade flyttat in där.

Det tredje rummet låg lite avskilt och beboddes av Sonny Magnusson, sextio år, som hade varit Millenniumsframgångsrike annonssäljare i några år. Erika hade hittat Sonny när han blivit arbetslös efter nedskärningar på det företag där han arbetat under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Sonny hade då varit i en ålder när han inte förväntade sig att bli erbjuden ett fast arbete. Erika hade handplockat honom; hon hade erbjudit en liten fast månadsarvodering och procent på annonsintäkterna. Sonny hade nappat och ingen av dem hade ångrat sig. Men det senaste året hade det inte spelat någon roll hur driftig han än var som säljare; annonsintäkterna hade gjort en störtdykning. Sonnys lön hade minskat dramatiskt, men istället för att se sig om efter något annat hade han dragit åt svångremmen och lojalt stannat på sin post. Till skillnad från mig, som orsakat raset, tänkte Mikael.

Mikael hade slutligen tagit mod till sig och klivit in på redaktionen, som var halvtom. Han kunde se Erika med en telefonlur mot örat på sitt rum. Bara två av medarbetarna var inne på redaktionen. Monika Nilsson, trettiosju år, var en driven allmänreporter med politisk bevakning som specialitet och förmodligen den mest luttrade cyniker som Mikael någonsin träffat. Hon hade arbetat på Millenniumi nio år och trivdes förträffligt. Henry Cortez var tjugofyra år och redaktionens yngste medarbetare; han hade vandrat in genom dörrarna som praktikant direkt från JMK två år tidigare och förklarat att det var på Millenniumoch ingen annanstans som han ville jobba. Erika hade inte budget att anställa honom, men erbjöd ett skrivbord i en hörna och anlitade honom som fast frilansare.

Bägge utstötte förtjusta rop när de fick syn på Mikael. Han fick pussar på kinden och ryggdunkar. De frågade omedelbart om han tänkte återgå i tjänst och suckade besviket då han förklarade att han fortfarande hade ett halvår kvar på sin kommendering i Norrland och bara var inne för att säga hej och prata med Erika.

Erika blev också glad att se honom och hällde upp kaffe och drog igen dörren till sitt rum. Hon frågade omedelbart om Henrik Vangers tillstånd. Mikael förklarade att han inte visste mer än vad Dirch Frode kunnat berätta; tillståndet var allvarligt men den gamle mannen var ännu vid liv.

”Vad gör du i stan?”

Mikael kände sig plötsligt brydd. Eftersom han befunnit sig på Milton Security bara några kvarter bort hade han gått upp till redaktionen på ren impuls. Det kändes komplicerat att förklara för Erika att han just anlitat en privat säkerhetskonsult som hade hackat hans dator. Istället ryckte han på axlarna och sa att han varit tvungen att åka ned till Stockholm i ett ärende som hade med Vanger att göra och att han skulle åka norrut igen omgående. Han frågade hur det stod till på redaktionen.

”Vid sidan av de angenäma nyheterna om att både annonsvolym och antal prenumeranter fortsätter att växa, växer också ett orosmoln på himlen.”

”Jaså?”

”Janne Dahlman.”

”Naturligtvis.”

”Jag var tvungen att ta ett enskilt prat med honom i april, strax efter att vi släppt nyheten att Henrik Vanger gått in som delägare. Jag vet inte om det bara är hans natur att vara negativ eller om det är något allvarligare. Om han spelar någon sorts spel.”

”Vad hände?”

”Jag har inget förtroende för honom längre. När vi hade undertecknat överenskommelsen med Henrik Vanger hade jag och Christer att välja på att genast informera hela redaktionen om att vi inte längre riskerade att läggas ned till hösten, eller…”

”Eller att informera några medarbetare selektivt.”

”Exakt. Jag är kanske paranoid men jag ville inte riskera att Dahlman skulle läcka storyn. Så vi beslutade att informera hela redaktionen samma dag som uppgörelsen blev offentlig. Alltså höll vi tyst i mer än en månad.”