”Du kan berätta för mig.”

”Okej. Jag måste gå vidare med det här. Har du tid en stund?”

Mikael drog sina nya upptäckter så pedagogiskt han kunde. Han demonstrerade bildsviten från Järnvägsgatan och lade fram sin teori. Därefter förklarade han hur hans egen dotter hade knäckt telefonboksmysteriet. Slutligen lade han fram informationen om det brutala mordet på Rebecka Jacobsson 1949.

Den enda information han ännu behöll för sig själv var Cecilia Vangers ansikte i Harriets fönster. Han ville fortfarande hinna tala med henne innan han försatte henne i en position där hon kunde misstänkas för något.

Dirch Frode lade pannan i bekymrade veck.

”Du menar att mordet på Rebecka hänger ihop med Harriets försvinnande?”

”Jag vet inte. Det verkar osannolikt. Men samtidigt kvarstår det faktum att Harriet hade antecknat initialerna RJ i sin telefonbok tillsammans med anvisningen till lagen om brännoffer. Rebecka Jacobsson brändes till döds. Kopplingen till familjen Vanger är uppenbar — hon arbetade på Vangerkoncernen.”

”Och hur förklarar du allt detta?”

”Det kan jag inte än. Men jag vill gå vidare. Jag betraktar dig som Henriks representant. Du måste fatta beslut åt honom.”

”Vi kanske borde informera polisen.”

”Nej. Åtminstone inte utan Henriks tillstånd. Mordet på Rebecka är preskriberat sedan länge och polisutredningen nedlagd. De kommer inte att starta någon utredning om ett mord som skedde för femtiofyra år sedan.”

”Jag förstår. Vad vill du göra?”

Mikael reste sig och gick ett varv runt köket.

”För det första vill jag följa upp fotografispåret. Om vi kan se vad Harriet såg… jag tror att det kan vara en nyckel till hela förloppet. För det andra behöver jag en bil för att kunna ta mig till Norsjö och följa spåret dit det leder mig. Och för det tredje vill jag följa upp bibelcitaten. Vi har kopplat ett citat till ett fruktansvärt otäckt mord. Vi har fyra citat kvar. För att göra det… jag skulle egentligen behöva hjälp.”

”Vilken sorts hjälp?”

”Jag skulle behöva en researchmedarbetare som kan gräva sig igenom gamla pressarkiv och hitta Magda och Sara och de andra namnen. Om det är som jag tror är Rebecka inte det enda offret.”

”Du menar att inviga någon annan…”

”Det är plötsligt fruktansvärt mycket grävjobb som måste göras. Om jag var polis i en aktiv utredning skulle jag kunna fördela tid och resurser och få folk att gräva åt mig. Jag behöver ett proffs som kan arkiv och som samtidigt är pålitlig.”

”Jag förstår… jag känner faktiskt till en kompetent researcher. Det var hon som gjorde personundersökningen på dig”, sa Frode innan han hann hejda sig.

”Vem gjorde vad då?” frågade Mikael Blomkvist med skärpa i rösten.

Dirch Frode insåg plötsligt att han hade sagt något som han möjligen borde ha hållit tyst om. Jag börjar bli gammal, tänkte han.

”Jag tänkte högt. Det var ingenting”, försökte han.

”Du har låtit göra en personundersökning på mig?”

”Det är inget dramatiskt, Mikael. Vi ville anställa dig och kollade upp vad för sorts person du var.”

”Så det är därför Henrik Vanger alltid tycks veta precis var han har mig. Hur grundlig var undersökningen?”

”Den var rätt grundlig.”

”Tog den upp Millenniumsproblem?”

Dirch Frode ryckte på axlarna. ”Det var aktuellt.”

Mikael tände en cigarett. Det var hans femte för dagen. Han insåg att rökandet höll på att bli en ovana.

”En skriftlig rapport?”

”Mikael, det här är inget att fästa sig vid.”

”Jag vill läsa rapporten”, sa han.

”Snälla du, det är inget märkligt med det här. Vi ville kolla upp dig innan vi anställde dig.”

”Jag vill läsa rapporten”, upprepade Mikael.

”Det kan bara Henrik ge tillstånd till.”

”Verkligen? Då säger jag så här: Jag vill ha rapporten i min hand inom en timme. Om jag inte får den säger jag upp mig på stående fot och tar kvällståget till Stockholm. Var finns rapporten?”

Dirch Frode och Mikael Blomkvist mätte varandra med blicken några sekunder. Sedan suckade Dirch Frode och slog ned ögonen.

”I mitt arbetsrum hemma.”

Fallet harriet Vanger var utan tvekan den mest bisarra historia Mikael Blomkvist någonsin varit inblandad i. Överhuvudtaget hade det senaste året, från det ögonblick han publicerade historien om Hans-Erik Wennerström, varit en enda lång bergochdalbana — huvudsakligen fritt fall. Och det var uppenbarligen inte över.

Dirch Frode hade krånglat i det oändliga. Först klockan sex på kvällen hade Mikael Lisbeth Salanders rapport i sin hand. Det var drygt åttio sidor rapport och hundra sidor kopior på artiklar, betyg och annat som utgjorde detaljer i Mikaels liv.

Det var en märklig upplevelse att läsa om sig själv i vad som närmast fick betraktas som en kombinerad självbiografi och underrättelserapport. Mikael kände en växande häpnad över hur detaljerad rapporten var. Lisbeth Salander hade prickat in detaljer som han trodde var för evigt begravda i historiens kompost. Hon hade grävt fram hans ungdomsförhållande med en kvinna som hade varit flammande syndikalist och som nu var heltidspolitiker. Vem i all världen hade hon pratat med?Hon hade hittat hans rockband Bootstrap, som väl knappast någon levande själ i dag kunde komma ihåg. Hon hade synat hans ekonomi in i minsta detalj. Hur tusan hade hon burit sig åt?

Som journalist hade Mikael ägnat åtskilliga år åt att gräva fram information om personer och kunde göra en rent yrkesmässig bedömning av kvalitén på arbetet. I hans ögon rådde det inget tvivel om att Lisbeth Salander var en sjutusan till grävare. Han tvivlade på att han själv skulle ha kunnat producera en motsvarande rapport om en för honom helt obekant människa.

Mikael noterade också att det aldrig hade funnits någon orsak för honom och Erika att hålla en artig distans då de umgicks med Henrik Vanger; han var redan i detalj informerad om deras mångåriga förhållande och triangeln med Greger Beckman. Lisbeth Salander hade också gjort en kusligt exakt bedömning av tillståndet för Millennium; Henrik Vanger hade vetat hur illa ställt det var då han kontaktade Erika och erbjöd sig att bli delägare. Vilket spel spelar han egentligen?

Wennerströmaffären behandlades bara översiktligt, men hon hade uppenbarligen suttit som åhörare i publiken under någon av rättegångsdagarna. Hon ställde också frågor om Mikaels besynnerliga uppträdande då han vägrat uttala sig under rättegången. Smart tjej, vem det nu var.

Och i nästa sekund satte sig Mikael upp och trodde inte sina ögon. Lisbeth Salander hade skrivit en kort passus om hur hon bedömde den fortsatta utvecklingen efter rättegången. Hon hade nästan ordagrant återgett det pressmeddelande han och Erika hade skickat ut då han lämnade posten som ansvarig utgivare för Millennium.

Men Lisbeth Salander hade använt hans originalutkast.Han tittade igen på rapportens omslag. Den var daterad tre dagar innan Mikael Blomkvist fick domen i sin hand. Det var inte möjligt.

Den dagen existerade pressmeddelandet bara på ett enda ställe i hela världen. I Mikaels egen dator. I hans iBook, inte i arbetsdatorn på redaktionen. Texten hade aldrig printats ut. Inte ens Erika Berger hade haft en kopia, även om de hade diskuterat ämnet i allmänna ordalag.

Mikael Blomkvist lade långsamt ned Lisbeth Salanders personundersökning. Han beslutade sig för att inte tända ytterligare någon cigarett. Istället satte han på sig jackan och gick ut i den ljusa natten, en vecka före midsommar. Han följde stranden längs sundet, förbi Cecilia Vangers tomt och den vräkiga motorbåten nedanför Martin Vangers villa. Han promenerade långsamt och funderade. Slutligen satte han sig på en sten och tittade på blinkfyrarna ute i Hedestadsbukten. Det fanns bara en slutsats att dra.

Du har varit inne i min dator, fröken Salander, sa han högt för sig själv. Du är en jävla hacker.