Mikael gick ut och satte sig på bron utanför stugan. Att det var detta som Harriet åsyftat då hon präntade siffrorna i sin telefonbok rådde det ingen tvekan om. Varje citat var noga understruket i Harriets bibel. Han tände en cigarett och lyssnade på ljuden från fåglar som sjöng i närheten.

Han hade siffrorna. Men han hade inte namnen. Magda, Sara, Mari, RJ och RL.

Helt plötsligt öppnade sig en avgrund när Mikaels hjärna gjorde ett intuitivt språng. Han mindes det brännoffer i Hedestad som kommissarie Gustaf Morell hade berättat om. Fallet Rebecka, någon gång under det sena 1940-talet, flickan som hade blivit våldtagen och mördad genom att hennes huvud lades på glödande kol. ” Och han ska dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Rebecka. RJ. Vad hade hon hetat i efternamn?

Vad i guds namn hade Harriet varit inblandad i?

Henrik Vanger var plötsligt krasslig och hade redan gått till sängs på eftermiddagen när Mikael knackade på. Anna släppte i alla fall in honom och han kunde besöka den gamle i ett par minuter.

”Sommarförkylning”, förklarade Henrik och snorade. ”Vad vill du?”

”Jag har en fråga.”

”Ja?”

”Har du hört talas om ett mord som ska ha skett här i Hedestad någon gång på 1940-talet? En flicka vid namn Rebecka någonting, som mördades genom att hennes huvud hölls inne i en öppen spis.”

”Rebecka Jacobsson”, sa Henrik Vanger utan en sekunds tvekan. ”Det är ett namn jag inte glömmer i första taget, men som jag inte hört nämnas på många år.”

”Men du känner till mordet?”

”I allra högsta grad. Rebecka Jacobsson var tjugotre eller tjugofyra år då hon mördades. Det måste ha varit… det var faktiskt 1949. Det blev en väldigt omfattande utredning som jag själv spelade en liten roll i.”

”Du?” utbrast Mikael häpet.

”Jo. Rebecka Jacobsson var anställd som kontorist på Vangerkoncernen. Hon var en populär flicka som såg väldigt bra ut. Men hur kommer det sig att du frågar om henne helt plötsligt?”

Mikael visste inte vad han skulle säga. Han reste sig och gick fram till fönstret.

”Jag vet inte riktigt. Henrik, jag har kanske kommit på någonting, men jag måste få sätta mig och grubbla på det här ett tag.”

”Du antyder att det kan finnas ett samband mellan Harriet och Rebecka. Det var… drygt sjutton år mellan händelserna.”

”Låt mig tänka på saken. Jag tittar över i morgon om du mår bättre.”

Mikael träffade aldrig Henrik Vanger nästkommande dag. Strax före ett på natten satt han fortfarande vid sitt köksbord och läste i Harriets bibel när han hörde ljudet från en bil som i hög hastighet körde över bron. Han sneglade genom köksfönstret och såg en skymt av blåljusen från en ambulans.

Fylld av onda aningar rusade Mikael ut och följde ambulansen. Den hade parkerat utanför Henrik Vangers bostad. Lampor var tända i bottenvåningen och Mikael förstod genast att något hade hänt. Han tog brotrappan i två kliv och mötte en skakad Anna Nygren i farstun.

”Hjärtat”, sa hon. ”Han väckte mig för en stund sedan och klagade över bröstsmärtor. Så föll han ihop.”

Mikael slog armarna om den lojala hushållerskan och stod kvar när ambulanspersonalen kom ut med en till synes livlös Henrik Vanger på båren. En tydligt stressad Martin Vanger följde i släptåg. Han hade hunnit lägga sig då Anna larmat honom; han var barfota i ett par tofflor och hade inte stängt gylfen. Han hälsade helt kort på Mikael och vände sig till Anna.

”Jag följer med in till sjukhuset. Ring Birger och Cecilia”, instruerade han. ”Och meddela Dirch Frode.”

”Jag kan gå över till Frode”, erbjöd sig Mikael. Anna nickade tacksamt.

Att knacka på en dörr efter midnatt är ofta ett besked om dåliga nyheter, tänkte Mikael då han satte fingret på Dirch Frodes ringklocka. Det dröjde flera minuter innan en uppenbart sömndrucken Frode kom till dörren.

”Jag har dåliga nyheter. Henrik Vanger fördes nyss till sjukhus. Det tycks vara en hjärtattack. Martin ville att jag skulle meddela dig.”

”Herregud”, sa Dirch Frode. Han tittade på sitt armbandsur. ”Det är fredagen den 13”, sa han med obegriplig logik och ett förvirrat ansiktsuttryck.

När Mikael var hemma hos sig igen var klockan halv tre på natten. Han tvekade en stund men beslutade sig för att skjuta upp samtalet till Erika. Först vid tiotiden nästa morgon, då han som hastigast hade pratat med Dirch Frode på mobilen och försäkrat sig om att Henrik Vanger fortfarande var vid liv, ringde han till Erika med beskedet att Millenniumsnyblivne delägare hade förts till sjukhus efter en hjärtattack. Beskedet mottogs inte oväntat med stor förstämning och oro.

Först sent på kvällen kom Dirch Frode över till Mikael med utförliga besked om Henrik Vangers tillstånd.

”Han lever, men han mår inte bra. Han har haft en allvarlig infarkt och har dessutom en infektion i kroppen.”

”Har du träffat honom?”

”Nej. Han ligger på intensiven. Martin och Birger sitter och vakar.”

”Oddsen?”

Dirch Frode vaggade handen fram och tillbaka.

”Han har överlevt infarkten och det är alltid ett gott tecken. Och Henrik har faktiskt en rätt bra grundkondition. Men han är gammal. Vi får vänta och se.”

De satt tysta en stund och begrundade livets skörhet. Mikael hällde upp kaffe. Dirch Frode såg modstulen ut.

”Jag måste ställa några frågor om vad som händer nu”, sa Mikael.

Frode tittade upp på honom.

”Dina anställningsförhållanden ändras inte. De är reglerade i ett kontrakt som löper året ut, vare sig Henrik Vanger lever eller inte. Du behöver inte vara orolig.”

”Jag är inte orolig och det var inte det jag menade. Jag undrar vem jag ska rapportera till i hans frånvaro.”

Dirch Frode suckade.

”Mikael, du vet lika väl som jag att hela den här historien om Harriet Vanger är ett tidsfördriv för Henrik.”

”Säg inte det.”

”Vad menar du?”

”Jag har hittat nytt bevismaterial”, sa Mikael. ”Jag informerade Henrik om delar av det i går. Jag är rädd att det kan ha bidragit till att utlösa hjärtattacken.”

Dirch Frode såg på Mikael med en underlig blick.

”Du skämtar.”

Mikael skakade på huvudet.

”Dirch, de senaste dagarna har jag grävt fram mer material om Harriets försvinnande än den sammanlagda officiella utredningen gjort på åtminstone trettiofem år. Mitt problem just nu är att vi aldrig gjort upp om vem jag ska rapportera till om Henrik inte är närvarande.”