När hon var död, skickade alltså engelsmännen bud till judarnas församlingsföreståndare och bådo honom sända folk, som skulle komma och föra bort den döda och begrava henne.

Men då hade judarna svarat, att den gamla kvinnan, som hade dött på det kristna sjukhuset, inte finge begravas på judarnas kyrkogård.

Missionärerna hade ivrigt sökt förmå judarna att ge med sig. De hade vänt sig till själva överrabbinen, men allt hade varit förgäves. Det återstod inte annat, än att de själva måste begrava den döda. Men de ville inte, att hon skulle gå miste om det, varåt hon hade glatt sig under hela sitt fattiga liv. De frågade alltså inte efter judarnas förbud, utan läto uppkasta en grav på kyrkogården i Josafats dal och satte ner den döda däri.

Judarna gjorde ingenting för att hindra detta, men nästa natt kommo de och öppnade graven och vräkte upp kistan.

Engelsmännen voro måna om att hålla sitt ord till den gamla. Så snart de fingo veta, att hon hade blivit kastad ur graven, satte de ner henne på samma ställe.

Så blev hon uppvräkt på nytt nästa natt.

Ingmar Ingmarsson stannade plötsligt och lyssnade. "Vem kan veta?" tänkte han. "Kanske att de där gravöppnarna är ute också i natt."

Till en början hörde han ingenting, men så förnam han ett klingande ljud, som när ett järnverktyg slår mot en sten.

Han gick raskt några steg åt det håll, varifrån ljudet hade kommit, därpå stannade han åter och lyssnade. Nu hörde

han tydligt hur man grävde med järnspadar i jorden och kastade upp grus och sten.

Han gick åter framåt och hörde på nytt det ivriga grävandet. "Det är minst en fem, sex spadar, som arbetar", tänkte han. "Det är hemskt att tänka på att människor vill förfölja en död på detta sättet."

Medan Ingmar gick där och hörde på grävandet, började han känna, att en förfärlig vrede växte upp inom honom. Den tilltog för var sekund.

– Det är ju inte din sak, det här, sade han för att lugna sig, med detta har du ingenting att göra. Men blodet steg uppåt huvudet på honom, han tyckte, att det stockade sig i halsen, så att han knappt kunde andas. "Det är så styggt och förfärligt att höra på", tänkte han, "aldrig har jag varit med om värre."

Äntligen blev han stående. Han lyfte upp sin knytnäve och skakade den.

–Å, vänta ni, era bovar, nu kommer jag, sade han. Nu har jag gått här länge nog och hört på detta. Det kan ingen begära av mig, att jag ska gå lugnt förbi, medan ni håller på att gräva upp en död.

Han skyndade framåt med snabba, tysta steg. Han var nu med ens lätt om hjärtat och nästan glad. "Det här är nog vansinne", tänkte han, "men jag undrar vad far skulle ha sagt, om någon, som på hans sista dag hade sett honom gå ut i vattnet efter de små barnen, hade ropat åt honom, att han skulle akta sig och bli kvar på land. Och nu får väl jag ha min vilja i den här saken, jag såväl som far. För här flyter en ondskans flod förbi mig med svart, vredgat vatten, och den rycker bort med sig döda och levande, men nu kan jag inte längre förmå mig att stå stilla på stranden. Nu må det bli min tur att gå ut och strida med den här strömmen."

Äntligen stod han på randen av en grav, där några karlar ivrigt arbetade. De hade varken ljus eller lykta, utan grävde så gott de kunde i mörkret. Ingmar kunde inte se hur många de voro, och inte heller frågade han därefter, han rusade in mitt bland dem. Från en av dem ryckte han spaden, som han grävde med, och började slå med den åt alla håll. Han hade kommit över karlarna så oförväntat, att de blevo som yra av skräck. De sprungo sin väg utan att försöka göra motstånd. Om ett par ögonblick var Ingmar ensam.

Hans första arbete blev att skotta den uppkastade jorden ner i graven, därpå började han betänka vad han nu hade att göra. Det föreföll honom inte rådligt att lämna platsen före daggryningen, ty så snart han ginge sin väg, skulle väl gravöppnarna vända tillbaka.

Han stod alltså kvar på graven och väntade. Han lyssnade spänt efter varje ljud, men allt var tyst till en början. "Inte tror jag ändå, att de har sprungit så särdeles långt för en ensam man", tänkte han. Så började han märka ett sakta rassel bland småstenarna, som voro strödda över de omgivande gravarna. Han tyckte sig se, att mörka gestalter slingrade och kröpo över hällarna, som betäckte marken.

"Nu blir det nog allvar", tänkte Ingmar och lyfte upp spaden till motvärn. Med ens smattrade en hel skur av stora och små stenar ner över honom, så att han blev helt bedövad. Några karlar kastade sig på samma gång över honom och sökte rycka omkull honom.

Det blev en hård brottning. Ingmar var en jättestark man, och han kastade den ene efter den andre till marken. Men motståndarna stredo tappert och ville inte vika. Till sist föll en av dem omkull rätt framför Ingmars fötter. Ingmar tog just då ett steg framåt och snavade över den fallne. Han störtade tungt till marken, och i detsamma kände han en förfärlig smärta i ena ögat. Han blev alldeles förlamad. Han kände, att de andra kastade sig över honom och bundo honom, men han förmådde intet motstånd göra. Plågan var så bitter och skarp, att den tog all hans kraft, och i första ögonblicket trodde han, att han skulle dö.

Emellertid hade Gabriel gått och tänkt på Ingmar, alltsedan han skildes från honom. Han skyndade i början mycket raskt framåt, ty han ville gärna nå upp på berget före den andre, men om en stund saktade han sina steg. Han log svårmodigt åt sig själv. "Det vet jag i alla fall, att hur jag än skyndar mig, så når jag inte sa raskt fram som Ingmar. Jag har aldrig sett någon, som har haft så stor framgång i allt och ägt sådan förmåga att genomdriva sin vilja. Inte kan jag vänta mig annat, än att han kommer att föra hem Gertrud till Dalarne, det kan jag inte. Jag har ju sett hur allting i kolonien har gått efter hans vilja nu under ett halvt års tid."

Men när Gabriel kom upp till mötesplatsen på Oljoberget fann han inte Ingmar där före sig, som han hade väntat och han blev helt belåten. Han började arbeta och fortsatte därmed en god stund. "Han har nog fått märka, att han valde en orätt väg nu för en gångs skull", tänkte Gabriel.

Så började det ljusna, och då Ingmar inte heller nu visade sig, blev Gabriel orolig för att något skulle ha hänt honom. Han började gå neråt berget för att söka efter honom. "Det är egentligen besynnerligt med Ingmar", tänkte han, "att fastan jag inte har stora skäl att tycka om honom, så tror jag, att jag skulle bli bedrövad, om det hade gått honom illa."

Det ljusnade snart, och när Gabriel kom neråt Josafats dal dröjde det inte länge, förrän han fann Ingmar, som låg mellan ett par gravhällar. Ingmars händer voro bundna, och han låg orörlig, men när han hörde Gabriels tunga steg, lyfte han huvudet.

– Är det du, Gabriel? sade han.

–Ja, svarade Gabriel, hur är det med dig?

I detsamma såg han Ingmars ansikte. Båda ögonen voro slutna, det ena var uppsvällt, och ur ögonvrån rann det blod.

– Vad har du gjort åt dig, karl? frågade Gabriel, och hans röst lät besynnerligt oklar.

–Jag har varit i strid med de här gravöppnarna, sade Ingmar, så föll jag framstupa över en av dem, och han hade en kniv i handen, som körde rätt in i ögat på mig.

Gabriel föll på knä bredvid Ingmar och började lossa banden omkring händerna.

–Hur kom du att strida med gravöppnarna? sade han.

–Jag gick ju genom dalen, och så hörde jag hur de grävde.

– Och så kunde du inte tåla, att den döda skulle bli uppkastad ur graven i natt också?

–Nej, sade Ingmar, jag kunde inte tåla det.

–Det var allt duktigt gjort av dig, sade Gabriel.

–Å nej, sade Ingmar, det var nog dumt, jag kunde bara inte låta bli.

– Du kommer oss alla på skam, Ingmar, sade Gabriel, som var lättrörd och knappt kunde låta bli att gråta. Hur man strävar emot, så måste man hålla av dig.