–Ingen människohand har kommit vid honom, sade Ljung Björn.

–Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt.

–Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn. När morgonbönen var slut, reste sig denne här Godokin upp för att tala. Han bad, att han skulle få frambära till oss ett budskap, som skulle glädja oss, sade han. Längre hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon kom in. Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade, och hans ansikte blev askgrått. Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans. Han knöt nävarna hårt och drog in luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en förfärlig skräck, och gick emot mrs Gordon. "Hur har ni kommit hit?" sa han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på honom och sa: "Gud har hjälpt mig." – "Jag ser det", sa han, och ögonen stod långt ut ur huvudet av skräck. "Jag ser vem som ledsagar er."-"Jag ser också vem som ledsagar dig", sa då mrs Gordon. "Det är Satan."

Då var det, som om han inte längre kunde härda ut att se på henne, utan han vek omigen baklänges med armen för ansiktet. Och mrs Gordon följde efter honom och sträckte ut handen mot honom, men hon kom honom inte nära med ett finger. "Jag ser. att Satan står bakom dig", upprepade hon. och nu var hennes röst stark och förfärlig.

Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi sträckte ut händerna och pekade mot den vi såg. Och på samma gång ropade vi: "Satan! Satan!"

Men Godokin smög sig då utefter våra leder, och fastän ingen av oss rörde sig, jämrade han sig högt, som om vi sköt på honom eller slog efter honom. Han smög sig undan ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville öppna den, ropade vi alla än en gång: "Satan! Satan!" Och då såg vi, att han sjönk ner framstupa, och där blev han liggande. Och när vi gick fram och rörde vid honom, var han död.

–Han var en förrädare, sade Ingmar. han var värd sitt straff.

–Ja, sade de andra, han var värd sitt straff.

–Men vad hade han i sinnet att göra mot oss? sade en.

–Det vet nu ingen, sade en annan.

–Han ville väl förgöra oss.

–Ja, men på vad sätt?

–Ingen vet det.

–Nej, ingen får väl någonsin veta det.

–Det är gott, att han är död, sade Ingmar.

–Ja, det är gott, att han är död.

Hela den dagen voro kolonisterna mycket upprörda. Ingen visste vad Godokin hade velat göra dem, eller om faran var avvärjd därmed, att han var död. Timme efter timme tillbragte de under bön och sång i församlingsrummet. De voro liksom bortförda från denna världen i känslan av att Gud hade kämpat för dem.

Då och då under dagen tyckte de sig märka, att folkhopar, som till det mesta bestodo av ryska pilgrimer, kommo ut på de öde markerna omkring kolonien och stodo och betraktade huset. De trodde då, att Godokin hade planlagt ett överfall och att dessa vilda skaror skulle komma och driva dem från deras hem. Men alla ryssarna försvunno åter, och dagen förgick utan händelser.

På kvällen kom mrs Gordon för att se om Ingmar Ingmarsson, som satt på sin säng med knäet ombundet. Hon tackade honom varmt för hans hjälp och visade sig mycket vänligt sinnad mot honom.

Ingmar frågade henne om hon hade fått veta vad det var för ett ont anslag, som Godokin och konsuln hade lagt emot kolonien.

– Vi har nu börjat få reda på vad de tillämnade, sade mrs Gordon. De ville stjäla bort mrs Hunt, min bästa vän, som har varit med här i kolonien alltsedan dess början. Hon har en bror, som aldrig har kunnat förlika sig med att hon har slutit sig till oss. och han har nu i dagarna kommit hit för att göra ett sista försök att förmå henne att överge oss. Han har varit här och talat med henne, men när hon nekade att följa honom, har han ämnat föra bort henne med list. Han hade bett vår konsul om hjälp, och han hade mutat Godokin. så att denne hade åtagit sig att locka mrs Hunt ut ur kolonien till något ställe, där de kunde kasta sig över henne och föra bort henne. De hade väl ämnat säga, att hon var vansinnig eller något sådant, för att ingen skulle förvåna sig över att de höll henne fängslad. Dessutom trodde hennes bror. att om han endast kunde få henne skild från mig, så skulle hon snart lyssna till hans böner och följa honom godvilligt.

Ingmar svarade, att det där lät troligt, men han kunde inte förstå vad konsuln hade menat med att säga, att han nu hoppades att bli av med dem alla, då det endast hade varit fråga om att fora bort en enda.

–Han visste nog vad han sa, svarade mrs Gordon. Mrs Hunt är den enda av oss, som äger någon stor rikedom. På sista tiden har hennes bror hållit inne hennes pengar och vi andra har måst gripa till det lilla vi äger. Vi har sparat så mycket som möjligt, men vi vet, att det snart är slut med våra tillgångar. Nu kunde inte mrs Hunts bankir längre neka henne vad,som är hennes, utan han har sänt henne pengar, och vi trodde, att faran var över. Då kommer de och försöker att föra bort henne, för att vi skulle bli alldeles blottställda. Det hade nog gått sa, som de önskade, vi hade måst upplösa kolonien, om inte Gud hade sänt er till vår räddning, Ingmar.

–Den där Godokin var sannerligen en förrädare, sade Ingmar.

–Vi har varit i stor fara, sade mrs Gordon allvarligt. Det var hans plan, att om han inte hade kunnat föra bort mrs Hunt med godo, skulle han ha uppeggat sina landsmän, de ryska pilgrimerna, mot oss, sagt dem, att vi gömde en kvinna här mot hennes vilja, och förmått dem att storma mot kolonien för att befria henne. Några av Godokins vänner har varit här och frågat efter honom, och vi har fört dem till honom och talat om för dem hur han dog. Och de har förstått, att han har lidit sitt straff, därför att han ville förråda sina vänner. De kommer inte att göra oss någon skada. Ingmar lyckönskade mrs Gordon.

–Jag tror visserligen, att Gud vill ha den här kolonien kvar i Jerusalem, sade han.

–Ingmar Ingmarsson, sade då mrs Gordon, jag vill blott säga er, att om jag kan göra er en återtjänst, skulle det vara mig en stor glädje. Vill ni inte säga mig vad ni vill vinna här i Jerusalem, så att jag kan bistå er?

Mrs Gordon visste väl vad Ingmar önskade, och ingen annan dag skulle hon ha velat hjälpa honom med en dylik sak, men nu låg ingenting henne så om hjärtat som att hjälpa den, som hade gjort dem en så stor tjänst.

Då mrs Gordon gjorde anbudet, skyndade Ingmar att fälla ner ögonlocken. Han tog sig en rundlig betänketid.

–Nu får ni då lova mig att inte ta illa opp det, som jag ber om, sade han.

Mrs Gordon svarade, att hon skulle ha tålamod med honom.

–Det är så, sade Ingmar, att det ärendet, som jag är här för, ser ut att ta lång tid, och det blir tråkigt för mig att inte ha sådant arbete, som jag är van vid.

Det kunde mrs Gordon väl förstå.

–Om ni därför ville göra mig en tjänst, mrs Gordon, fortfor Ingmar, så skulle det vara en stor sak, ifall ni ville ställa om, att jag finge överta Baram paschas kvarn. Ni vet, att jag inte har avsvurit att förtjäna pengar som ni andra, och jag finge då sådant arbete, som jag tycker om.

Mrs Gordon såg skarpt på Ingmar, men denne satt med ögonen nästan slutna, hela ansiktet var utan minsta uttryck. Hon var förvånad, att han inte hade bett om något annat, men hon var på samma gång väl nöjd härmed.

–Jag vet inte varför jag inte skulle hjälpa er med detta, sade hon. I den saken kan inte ligga något orätt. Det är också bra för oss att villfara Baram paschas önskan.

–Ja, det väntade jag mig av er, att ni skulle hjälpa mig, sade Ingmar. Han tackade henne, och de voro mycket nöjda med varandra, när de skildes.