Ingmars strid

Ingmar har nu övertagit Baram paschas kvarn. Han går där som mjölnare, och än den ene, än den andre av kolonisterna kommer och hjälper honom med arbetet.

Men nu vet man av gammalt, att det finns mycket trolltyg och dylikt vid alla kvarnar, och kolonisterna börja snart märka, att ingen kan sitta en dag och höra stenarna dåna i Baram paschas kvarn utan att bli som förhäxad.

Var och en, som sitter och lyssnar till dem, slutar med att förstå, att de sjunga och surra på detta sätt: "Vi mal mjöl, vi tjänar pengar, vi gör nytta, men vad gör du, vad gör du, vad gör du?"

Och hos den, som hör detta, vaknar det en otrolig lust att få förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Det kommer en riktig feber över honom, medan han sitter och lyssnar till kvarnstenarna.

Ovillkorligen börjar han tänka efter vad han duger till, vad han kan utföra, om han inte kan göra något för att understödja kolonien.

De, som ha arbetat ett par dagar i kvarnen, tala om ingenting annat än alla de odlingsbara dalarna, som ligga öde i detta land, de tala om bergen, som borde besås med skogs och de övergivna vingårdarna, som ropa efter arbetare.

Och när kvarnstenarna ha sjungit sin sång ett par veckor, kommer det en dag, då de svenska bönderna arrendera ett stycke jord nere på Sarons slätt och börja plöja och så.

En kort tid därefter skaffa de sig ett par stora vingårdar uppe på Oljoberget.

Och när ännu en tid har gått, åtaga de sig ett stort vattenledningsarbete i en av dalarna.

När svenskarna ha gjort början, komma amerikanarna och syrerna i kolonien så småningom efter. De börja arbeta i skolor, de skaffa en kamera och dra runtom i landet för att ta fotografier, som kunna säljas till resande, de sätta upp en liten guldsmedsverkstad i ett hörn av kolonien.

Det dröjer inte, förrän miss Young sitter som föreståndarinna i Achmed effendis skola, och unga svenska flickor få också plats där och undervisa muhammedanska barn i sömnad och stickning.

Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien av arbete och företagsamhet. Den är flitigare än en myrstack.

Och när man tänker efter, har ingen olycka inträffat under hela sommaren, ingen har dött alltsedan den tiden, då Ingmar övertog kvarnen. Ingen har heller gått och sörjt sig vansinnig över Jerusalems ondska.

Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni högre än någonsin, de lägga planer, de anordna nya företag. Det var blott detta, som fattades dem för att vara riktigt lyckliga. Och nu tro de alla, att det var Guds vilja, att de skulle börja att förtjäna sitt bröd med sitt arbete.

I september överlåter Ingmar kvarnen åt Ljung Björn och stannar hemma i kolonien. Han och Gabriel gå och uppföra ett slags skjul på den kala marken där utanför. Men ingen vet vartill detta ska användas, ingen får se hur det inredes, det är en stor hemlighet.

När skjulet äntligen är färdigt, resa Ingmar och Gabriel ner till Jaffa och börja långa, oändliga underhandlingar med de tyska kolonisterna därstädes.

Men om två dagar äro de hemma igen, och då komma de ridande på ett par ståtliga, bruna hästar.

Dessa skola nu tillhöra kolonien, och man får säga, att om en sultan eller kejsare hade klappat på porten och förklarat, att han ville sluta sig till kolonisterna, hade han kanske inte blivit mera välkommen.

Ack, så barnen hänga och dingla på de hästarna, och så stolt den bonden är, som får plöja med dem!

De äro bättre ryktade än några hästar i Österlandet, och ingen natt går, utan att bönderna äro ute hos dem för att se till, att deras krubba är fylld.

Men vem det vara må av svenskarna, som om morgonen lägger selen på hästarna, kan han inte låta bli att tänka: "Detta landet är verkligen inte så svårt att leva i, nu känner jag, att jag kommer att trivas. Ack, vad det var synd? att Tims Halvor inte fick vara med om detta! Han hade inte sörjt sig till döds, om han hade haft sådana hästar att köra."

*

Det var en morgon i september. Mycket tidigt, medan det ännu var mörka natten, kommo Ingmar och Gabriel ut ur kolonien. De skulle bege sig bort på arbete i en av vingårdarna, som kolonisterna hade arrenderat uppe på Oljoberget.

Det förhöll sig så, att Gabriel och Ingmar sällan kommo rätt väl sams. Det hade inte kommit till någon öppen fiendskap mellan dem, men de hade aldrig samma mening om något. När de nu skulle gå upp till Oljoberget, började de tvista om vägen. Gabriel ville ta den långa omvägen över kullarna. Han sade, att den var lättare att gå i mörkret. Ingmar ville gå en kortare och besvärligare väg, som löpte neråt Josafats dal och sedan rätt uppför berget.

Sedan de hade tvistat om detta en stund, föreslog Ingmar, att de skulle ta var sin väg, så finge de se vem som komme fortast fram. Gabriel var med om detta. Han gick åt det hållet, som han hade föreslagit, och Ingmar åt det andra.

Så snart som Gabriel var gången, överfölls Ingmar av den stora längtan, som alltid kvalde honom, så snart han hade en ensam stund.

–Ska inte Vår Herre förbarma sig över mig och låta mig resa hem? sade han. Ska han inte hjälpa mig, så att jag får föra Gertrud från Jerusalem?

–Det är besynnerligt, att just det, som jag for ut för, det lyckas mig minst, sade han halvhögt, där han gick i mörkret och funderade, för Gertrud har jag inte kunnat komma ett steg närmare. Men i allt annat har det gått mig vida bättre, än jag hade kunnat vänta. Jag tror knappt, att det här folket någonsin hade kommit sig i gång med arbete, om jag inte hade fallit på den tanken att överta kvarnen.

–Det har varit vackert att se hur arbetet alltmer har tagit väldet över dem, fortfor han. Ja, det har varit mycket gott och lärorikt att se här, men jag kan ändå inte hjälpa, att jag längtar hem. Jag tycker alltid, att jag är rädd för den här staden och att jag inte kan andas fritt, förrän jag får lämna den. Och ibland känns det, som om jag skulle komma att dö här och aldrig få resa hem och återse Barbro och Ingmarsgården.

Medan Ingmar tänkte så, hade han gått ända ner till bottnen av dalen. Högt över honom avtecknade sig stadens taggkrönta mur mot natthimlen, och på alla sidor reste sig mäktiga stängande höjder.

"Detta är ändå ett hemskt ställe att vandra över", tänkte Ingmar. Och först nu kom han ihåg, att han måste gå förbi både den muhammedanska och den judiska begravningsplatsen.

På samma gång som Ingmar hade kommit att tänka på begravningsplatserna, påminde han sig en händelse, som hade tilldragit sig just då i Jerusalem. När han hade hört den omtalas dagen förut, hade den inte gripit honom mer än något annat, som berättades från den heliga staden, men nu i nattmörkret syntes den honom mycket hemsk och ohygglig.

Det förhöll sig nämligen så, att inne i judekvarteret låg ett litet sjukhus, som var beryktat över hela staden, därför att där aldrig funnos några patienter. Ingmar hade gått där förbi flera gånger, han hade blickat in genom fönsterna och alltid sett sängarna stå tomma. Detta hade dock en helt naturlig orsak och kunde knappast vara annorlunda. Sjukhuset var inrättat av ett engelskt missionssällskap, som ville mottaga sjuka judar där för att komma i tillfälle att omvända dem. Men judarna, som fruktade, att de på ett sådant ställe skulle bli tvungna att förtära förbjuden föda, läto inte intaga sig där.

Nu för ett par dagar sedan hade de dock haft en patient på det där sjukhuset. Det hade varit en gammal fattig judekvinna, som hade fallit och brutit sitt ben på gatan just där utanför. Hon hade blivit inburen och vårdad på sjukhuset, men efter två dagar hade hon avlidit.

Innan hon dog, hade hon tagit ett heligt löfte av de engelska sjuksköterskorna och läkaren, att de skulle laga, att hon bleve begraven på den judiska begravningsplatsen i Josafats dal. Hon sade dem, att hon på sin höga ålderdom hade rest till Jerusalem endast för att få njuta denna förmån. Om de inte kunde lova henne detta, hade det varit bättre, att de hade låtit henne dö på gatan.