Om hennes namn kom upp skulle hon vara en hjälplös, omyndig flicka med papper på att hon var förståndshandikappad. Det var alltså en stor fördel om Bjurmans död skedde under så pass komplicerade former att en förståndshandikappad flicka inte skulle vara särskilt sannolik som gärningsman.

Hon ratade omgående alternativet skjutvapen. Själva anskaffandet skulle inte bereda henne några större praktiska problem, men vapen var något som polisen specialiserade sig på att spåra.

Hon övervägde kniv, som kunde inhandlas i närmaste järnaffär, men förkastade även detta. Även om hon dök upp utan förvarning och körde kniven i ryggen på honom så fanns det inga garantier för att han skulle dö omedelbart och ljudlöst, eller att han skulle dö överhuvudtaget. Det skulle också innebära ett möjligt tumult som skulle kunna väcka uppmärksamhet, och blod som kunde fastna i hennes kläder och utgöra en dramatisk bevisbörda.

Hon funderade även på en bomb av något slag, men det blev alltför komplicerat. Att tillverka själva bomben skulle inte innebära några problem — Internet vimlade av manualer för hur de mest dödliga tingestar kunde tillverkas. Däremot var det svårt att hitta ett sätt att placera bomben så att inte oskyldiga förbipasserande riskerade att komma till skada. Dessutom fanns återigen ingen garanti för att han verkligen skulle dö.

Telefonen ringde.

”Hej Lisbeth, det är Dragan. Jag har ett jobb åt dig.”

”Jag har inte tid.”

”Det här är viktigt.”

”Jag är upptagen.”

Hon lade på luren.

Slutligen fastnade hon för ett oväntat alternativ — gift. Valet överraskade henne själv, men vid närmare eftertanke var det perfekt.

Lisbeth Salander tillbringade några dygn med att finkamma Internet i jakt på ett lämpligt gift. Det fanns gott om alternativ. Ett sådant var ett av de absolut dödligaste gifter som vetenskapen kände till — cyanväte, bättre känt som blåsyra.

Cyanväte användes som komponent i vissa kemiska industrier, bland annat för färgframställning. Några milligram var tillräckligt för att döda en människa; 1 liter i en vattenreservoar skulle kunna ödelägga en medelstor stad.

Av förklarliga skäl var ett sådant dödligt ämne omgivet av rigorösa säkerhetskontroller. Men även om en politisk fanatiker med mord i sinnet inte kunde gå in på närmaste apotek och be att få köpa tio milliliter cyanväte så kunde det tillverkas i närmast obegränsade mängder i ett vanligt kök. Allt som behövdes var en blygsam laboratorieutrustning, som kunde hämtas ur en kemilåda för barn för några hundra kronor, och några ingredienser som kunde utvinnas ur vanliga hushållsprodukter. Manualen för tillverkningen fanns på Internet.

Ett annat alternativ var nikotin. Från en enda limpa cigaretter kunde hon extrahera tillräckligt många milligram och koka ihop till en lättflytande sirap. Ett ännu bättre ämne, dock lite krångligare att tillverka, var nikotinsulfat, som hade den egenskapen att det absorberades genom huden; det skulle alltså räcka med att sätta på sig gummihandskar, fylla en vattenpistol och spruta i advokat Bjurmans ansikte. Inom tjugo sekunder skulle han vara medvetslös och inom några minuter stendöd.

Lisbeth Salander hade fram till dess inte haft en aning om att så många helt vanliga hushållsprodukter från hennes lokala färghandel kunde omvandlas till dödliga vapen. Efter att ha studerat ämnet i några dagar var hon förvissad om att det inte fanns några tekniska hinder för att göra processen kort med förmyndaren.

Det återstod bara två problem: Bjurmans död skulle inte ge henne kontroll över hennes eget liv och det fanns ingen garanti för att Bjurmans efterträdare inte skulle vara sju resor värre. Konsekvensanalys.

Det hon behövde var ett sätt att kontrollerasin förvaltare och därmed sin egen situation. Hon satt stilla i den slitna soffan i vardagsrummet en hel kväll och gick på nytt igenom situationen i huvudet. När kvällen var över hade hon slopat planerna på giftmord och konstruerat en alternativ plan.

Planen var inte lockande och den förutsatte att hon lät Bjurman ge sig på henne igen. Men om hon genomförde den skulle hon vinna.

Trodde hon.

Under slutet av februari kom Mikael in i en lunk som förvandlade vistelsen i Hedeby till daglig rutin. Han klev upp klockan nio varje morgon, åt frukost och arbetade fram till tolv. Under den tiden smällde han i sig nytt material. Därefter gick han en timslång promenad, oavsett hur vädret var. På eftermiddagarna arbetade han vidare, hemma eller på Susannes Brokafé, med att antingen bearbeta det han hade läst på förmiddagen eller skriva stycken i det som skulle bli Henriks självbiografi. Mellan tre och sex var han alltid ledig. Det var då han passade på att handla, tvätta, åka in till Hedestad och sköta annan markservice. Vid sjutiden gick han över till Henrik Vanger och drog de frågetecken som hade dykt upp under dagen. Vid tiotiden var han hemma igen och läste fram till ett eller två på natten. Han betade systematiskt av Henriks dokumentsamling.

Han upptäckte till sin förvåning att arbetet med att formulera Henriks självbiografi gick som på räls. Han hade redan närmare 120 sidor av familjekrönikan färdig som skiss — det omfattade perioden från det att Jean Baptiste Bernadotte hade landstigit i Sverige till ungefär 1920-talet. Därefter var han tvungen att gå långsammare fram och börja väga sina ord.

Genom biblioteket i Hedestad hade han beställt fram böcker som behandlade nazismen under denna tid, bland annat Helene Lööws doktorsavhandling Hakkorset och Wasakärven. Han hade skrivit ytterligare ungefär fyrtio sidor som utkast om Henrik och hans bröder, där han uteslutande fokuserade på Henrik som den person som höll samman berättelsen. Han hade en lång lista över research han måste göra om hur företag såg ut och fungerade på den tiden, och han upptäckte att familjen Vanger dessutom hade varit djupt insyltad i Ivar Kreugers imperium — ytterligare en sidohistoria som måste fräschas upp. Sammantaget räknade han med att han hade ungefär trehundra sidor kvar att skriva. Han hade en tidsplan som innebar att han ville ha ett färdigt utkast för Henrik Vanger att ta ställning till den första september, så att han kunde använda hösten till att arbeta om texten.

Däremot kom Mikael inte en millimeter framåt i utredningen om Harriet Vanger. Hur mycket han än läste och grubblade över detaljerna i det omfattande materialet så hittade han inte ett enda uppslag som på något sätt rubbade utredningen.

En lördagskväll i slutet av februari hade han ett långt samtal med Henrik Vanger där han redovisade sina obefintliga framsteg. Den gamle lyssnade tålmodigt till honom medan han gick igenom alla de återvändsgränder han besökt.

”Kort sagt, Henrik — jag hittar ingenting i utredningen som inte redan är kört i botten.”

”Jag förstår vad du menar. Jag har själv grubblat mig fördärvad. Och samtidigt är jag säker på att vi måste ha missat någonting. Inget brott är så perfekt.”

”Vi kan faktiskt inte ens avgöra om ett brott har begåtts.”

Henrik Vanger suckade och slog frustrerat ut med handen.

”Fortsätt”, bad han. ”Avsluta jobbet.”

”Det är meningslöst.”

”Kanske det. Men ge inte upp.”

Mikael suckade.

”Telefonnumren”, sa han slutligen.

”Ja.”

”De måste betyda någonting.”

”Ja.”

”De är skrivna med avsikt.”

”Ja.”

”Men vi kan inte tolka dem.”

”Nej.”

”Eller så tolkar vi dem fel.”

”Precis.”

”Det är inte telefonnummer. De betyder något helt annat.”

”Kanske det.”

Mikael suckade igen och gick hem för att läsa vidare.

Advokat Nils Bjurman drog en suck av lättnad när Lisbeth Salander på nytt ringde honom och förklarade att hon behövde mer pengar. Hon hade krånglat sig ur deras senaste schemalagda möte med ursäkten att hon var tvungen att arbeta, och en svag oro hade gnagt i honom. Höll hon på att förvandlas till ett ohanterligt problembarn? Men i och med att hon uteblivit från mötet hade hon heller inte fått några fickpengar och förr eller senare skulle hon vara tvungen att söka sig till honom. Han oroades också över möjligheten att hon hade berättat om hans tilltag för någon utomstående.