Också Armanskij hade tafsat på henne en gång, men det hade varit ett vänligt tafsande, utan onda avsikter och inte någon maktdemonstration. Men att be honom om hjälp bar henne emot. Han var hennes chef och det skulle sätta henne i skuld till honom. Lisbeth Salander lekte med tanken på hur hennes liv skulle gestalta sig om Armanskij istället för Bjurman var hennes förmyndare. Hon log plötsligt. Tanken var inte oangenäm, men Armanskij skulle förmodligen ta sitt uppdrag på så stort allvar att han skulle kväva henne med omsorg. Det var… hmm, möjligen ett alternativ.

Trots att hon hade god kunskap om vad en kvinnojour var till för föll det henne aldrig in att själv vända sig till en sådan. Kvinnojourer var i hennes ögon till för offer, vilket hon aldrig hade betraktat sig själv som. Hennes återstående alternativ bestod följaktligen i att göra det hon alltid hade gjort — ta saken i egna händer och själv reda ut sina problem. Det var definitivt ett alternativ.

Och det bådade inte gott för advokat Nils Bjurman.

KAPITEL 13: Torsdag 20 februari — Fredag 7 mars

Sista veckan i februari var Lisbeth Salander sin egen klient, med advokat Nils Erik Bjurman, född 1950, som ett prioriterat specialprojekt. Hon arbetade ungefär sexton timmar per dygn och gjorde en noggrannare personundersökning än någonsin tidigare. Hon utnyttjade alla arkiv och offentliga handlingar som hon kunde komma åt. Hon utforskade hans närmaste krets av släktingar och vänner. Hon tittade på hans ekonomi och kartlade i detalj hans karriär och uppdrag.

Resultatet var nedslående.

Han var jurist, medlem av Advokatsamfundet och författare till en respektabelt mångordig men exceptionellt tråkig avhandling i handelsjuridik. Hans rykte var oklanderligt. Advokat Bjurman hade aldrig någonsin prickats. Vid ett enda tillfälle hade han anmälts till Advokatsamfundet — han hade utpekats som mellanhand i en svart lägenhetsaffär drygt tio år tidigare, men hade kunnat bevisa sin oskuld och ärendet hade avskrivits. Hans ekonomi var i ordning; advokat Bjurman var förmögen, med åtminstone 10 miljoner kronor i tillgångar. Han betalade mer i skatt än han behövde, var medlem i Greenpeace och Amnesty och donerade pengar till Hjärt- och Lungfonden. Han hade sällan figurerat i massmedia men vid några tillfällen skrivit på offentliga upprop för politiska fångar i tredje världen. Han bodde i en femrummare på Upplandsgatan nära Odenplan och var sekreterare i sin bostadsrättsförening. Han var frånskild och barnlös.

Lisbeth Salander fokuserade på hans före detta hustru, som hette Elena och var född i Polen men hade bott i Sverige i hela sitt liv. Hon arbetade med rehabiliteringsvård och var till synes lyckligt omgift med en kollega till Bjurman. Inget att hämta där. Äktenskapet hade varat i fjorton år och skilsmässan hade varit friktionsfri.

Advokat Bjurman fungerade regelbundet som övervakare för ungdomar som hamnat i klammeri med rättvisan. Han hade varit god man för fyra ungdomar innan han blev förvaltare för Lisbeth Salander. Vid samtliga dessa tillfällen hade det handlat om minderåriga, där uppdraget avslutats med ett enkelt tingsrättsbeslut då de nått myndighetsålder. En av dessa klienter anlitade ännu Bjurman som advokat, så inte heller där tycktes någon motsättning finnas. Om Bjurman hade satt i system att utnyttja sina skyddslingar så syntes i varje fall inget på ytan, och hur än Lisbeth sökte på djupet hittade hon inga tecken på att något hade varit på tok. Samtliga fyra hade ordnade liv med pojk- respektive flickvänner, anställning, bostad och Med Mera-kort.

Hon hade ringt var och en av de fyra klienterna och presenterat sig som socialsekreterare som arbetade med en undersökning om hur barn som tidigare stått under godmanskap klarade sitt liv i jämförelse med andra barn. Javisst, självfallet kommer alla att vara helt anonyma.Hon hade satt ihop en enkät med tio frågor som hon ställde på telefon. Flera av frågorna var formulerade så att klienterna fick redogöra för hur de ansåg att godmanskapet hade fungerat — om de hade haft synpunkter på Bjurman så var hon övertygad om att det skulle ha framgått åtminstone hos någon av dem hon intervjuade. Men ingen hade något ont att säga om honom.

När Lisbeth Salander avslutat sin PU samlade hon ihop all dokumentation i en papperskasse från Ica och ställde den bland de tjugo andra tidningskassarna i hallen. Avokat Bjurman var till synes oklanderlig. Det fanns helt enkelt ingenting i hans förflutna som Lisbeth Salander kunde använda som hävstång. Hon visste bortom allt tvivel att han var ett kryp och ett äckel — men hon hittade ingenting hon kunde använda för att bevisa det.

Det var dags att överväga andra alternativ. När alla analyser var färdiga kvarstod en möjlighet som mer och mer attraktiv — eller åtminstone som ett fullt realistiskt alternativ. Det enklaste vore om Bjurman helt enkelt försvann ur hennes liv. En snabb hjärtattack. End of problem.Haken var bara att inte ens äckliga femtiofemåriga gubbar fick hjärtattack på beställning.

Men sådant kunde faktiskt åtgärdas.

Mikael Blomkvist skötte sin affär med rektor Cecilia Vanger med största diskretion. Hon hade tre regler: Hon ville inte att någon skulle känna till att de träffades. Hon ville att han skulle komma dit endast då hon ringde och var på humör. Och hon ville inte att han skulle sova över.

Hennes passion överrumplade och förbryllade Mikael. När han stötte ihop med henne på Susannes Brokafé var hon vänlig men sval och distanserad. Men när de träffades i hennes sovrum var hon vildsint passionerad.

Mikael ville egentligen inte snoka i hennes privatliv, men han var bokstavligen anställd för att snoka i hela familjen Vangers privatliv. Han kände sig kluven och samtidigt nyfiken. En dag frågade han Henrik Vanger vem hon hade varit gift med och vad som hade hänt. Han ställde frågan samtidigt som han betade av bakgrunden för Alexander och Birger och andra medlemmar i familjen som hade varit på Hedebyön då Harriet försvann.

”Cecilia? Jag tror inte att hon hade något med Harriet att göra.”

”Berätta om hennes bakgrund.”

”Hon flyttade tillbaka hit efter studierna och började arbeta som lärare. Hon träffade en man vid namn Jerry Karlsson, som dessvärre arbetade i Vangerkoncernen. De gifte sig. Jag trodde att äktenskapet var lyckligt — åtminstone till att börja med. Men efter ett par år började jag se att allt inte stod rätt till. Han misshandlade henne. Det var den vanliga historien — han slog och hon försvarade honom lojalt. Till sist slog han henne en gång för mycket. Hon blev svårt skadad och togs in på sjukhus. Jag pratade med henne och erbjöd min hjälp. Hon flyttade ut hit till Hedebyön och har vägrat att träffa sin man sedan dess. Jag såg till att han fick sparken.”

”Men hon är fortfarande gift med honom.”

”Det är väl en definitionsfråga. Jag vet faktiskt inte varför hon inte tagit ut skilsmässa. Men hon har aldrig velat gifta om sig, så det har väl inte varit aktuellt.”

”Den här Jerry Karlsson, hade han något med…”

”… med Harriet att göra? Nej, han bodde inte i Hedestad 1966 och hade inte börjat arbeta för koncernen.”

”Okej.”

”Mikael, jag håller av Cecilia. Hon kan vara knepig, men hon är en av de goda människorna i min släkt.”

Lisbeth Salander ägnade en vecka åt att med en byråkrats sinnelag planera advokat Nils Bjurmans frånfälle. Hon övervägde — och förkastade — olika metoder till dess att hon hade ett antal realistiska scenarion att välja bland. Inga impulshandlingar.Hennes allra första tanke hade varit att försöka arrangera en olyckshändelse, men hon hade snart resonerat sig fram till att det inte skulle spela någon roll om det var uppenbart mord.

Ett enda villkor måste uppfyllas. Advokat Bjurman måste dö på ett sådant sätt att hon själv aldrig skulle kunna länkas till dådet. Att hon skulle komma att figurera i en kommande polisutredning ansåg hon som mer eller mindre ofrånkomligt; hennes namn skulle förr eller senare dyka upp när Bjurmans verksamhet granskades. Men hon var en enda i ett helt universum av nuvarande eller tidigare klienter, hon hade träffat honom några enstaka gånger och för så vitt Bjurman själv inte hade antecknat i sin kalender att han tvingat henne att suga av honom — vilket hon bedömde som osannolikt — fanns det inget motiv för henne att mörda honom. Det skulle inte finnas minsta belägg för att hans död ens hade något med hans klienter att göra; det fanns tidigare flickvänner, släktingar, tillfälliga bekanta, kollegor och andra. Det fanns till och med det som brukade definieras som random violence,då gärningsman och offer inte kände varandra.