Изменить стиль страницы

Eftersom Morell liksom Henrik Vanger hade tillbringat trettiosex år med att grubbla på mysteriet med Harriets försvinnande hade Mikael förväntat sig att han skulle mötas av ett visst motstånd — han var den nya grabben som kom in och klampade runt i den snårskog där Morell hade gått vilse. Men det fanns inte tillstymmelse till fientlighet. Morell stoppade omsorgsfullt sin pipa och satte eld på en tändsticka innan han svarade.

”Jo, det är klart att jag har tankar. Men de är så vaga och undflyende att jag inte riktigt kan formulera dem.”

”Vad tror du hände med Harriet?”

”Jag tror att hon blev mördad. I detta är jag ense med Henrik. Det är den enda rimliga förklaringen. Men vi har aldrig förstått motivet. Jag tror att hon blev mördad av ett specifikt skäl — inte ett vansinnesdåd eller en överfallsvåldtäkt eller något sådant. Om vi visste motivet så skulle vi veta vem som mördade henne.”

Morell funderade en stund.

”Mordet kan ha utförts spontant. Med det menar jag att någon grep tillfället i flykten när en möjlighet uppenbarade sig i det kaos som uppstod efter olyckan. Mördaren gömde kroppen och forslade bort den vid ett senare tillfälle, medan vi gick skallgång efter henne.”

”Då talar vi om någon som är iskall.”

”Det finns en detalj. Harriet kom till Henriks rum och bad att få prata med honom. I efterhand tycks det mig som ett märkligt beteende — hon visste mycket väl att han hade fullt upp med alla släktingar som drällde omkring. Jag tror att Harriet utgjorde ett hot mot någon, att hon ville berätta något för Henrik och att mördaren förstod att hon skulle… tja, skvallra.”

”Henrik var upptagen med några familjemedlemmar…”

”Det var fyra personer i rummet, förutom Henrik. Det var hans bror Greger, ett kusinbarn som heter Magnus Sjögren, och det var Harald Vangers två barn, Birger och Cecilia. Men det betyder ingenting. Ponera att Harriet hade upptäckt att någon försnillat pengar från företaget — rent hypotetiskt. Hon kan ha haft den kunskapen i månader och vid flera tillfällen till och med diskuterat det med personen i fråga. Hon kan ha försökt utpressa honom, eller så kan hon ha tyckt synd om honom och inte vetat om hon skulle avslöja honom. Hon kan ha bestämt sig plötsligt och berättat det för mördaren, som i desperation slår ihjäl henne.”

”Du använder ordet honom.”

”Rent statistiskt är de flesta mördare män. Men visst, släkten Vanger innehåller några fruntimmer som är ena riktiga eldgafflar.”

”Jag har träffat Isabella.”

”Hon är en av dem. Men det finns flera. Cecilia Vanger kan vara rejält vass. Har du träffat Sara Sjögren?” Mikael skakade på huvudet. ”Hon är dotter till Sofia Vanger, en av Henriks kusiner. Där kan du prata om en riktigt otrevlig och hänsynslös kvinna. Men hon var bosatt i Malmö och hade så vitt jag kunnat utröna inte något motiv att döda Harriet.”

”Okej.”

”Problemet är bara att hur vi än vrider och vänder på det hela så har vi aldrig begripit motivet. Det är det viktiga. Kommer vi på motivet så vet vi vad som hände och vem som var ansvarig.”

”Du arbetade intensivt med det här fallet. Finns det någonting som du inte har följt upp?”

Gustaf Morell skrockade.

”Nej du, Mikael. Jag har ägnat en oändlig tid åt detta fall och jag kan inte komma på någonting som jag inte följt upp så långt det gick. Även efter att jag blev befordrad och flyttade från Hedestad.”

”Flyttade?”

”Ja, jag är inte ursprungligen från Hedestad. Jag hade tjänst där mellan 1963 och 1968. Därefter blev jag kommissarie och flyttade till Gävlepolisen för återstoden av min karriär. Men även i Gävle fortsatte jag att rota i Harriets försvinnande.”

”Henrik Vanger låg på, kan jag tänka mig.”

”Jo visst. Men det var inte därför. Gåtan Harriet fascinerar mig än i dag. Jag menar… se det så här, varje polis har sitt eget olösta mysterium. Jag minns från min tid i Hedestad hur äldre kollegor pratade om fallet Rebecka i kafferummet. Det var särskilt en polisman som hette Torstensson — han är död sedan många år — som år efter år gick tillbaka till just det fallet. På fritiden och på semestrarna. När det var stiltje hos det lokala buset brukade han plocka fram pärmarna och fundera.”

”Det var också en försvunnen flicka?”

Kommissarie Morell såg häpen ut en sekund. Sedan log han då han insåg att Mikael sökte någon sorts koppling.

”Nej, jag tog inte upp det av det skälet. Jag talar om polismannens själ. Fallet Rebecka var något som hände innan Harriet Vanger ens var född och det är preskriberat sedan länge. Någon gång på 1940-talet blev en kvinna i Hedestad överfallen, våldtagen och mördad. Det är inget ovanligt. Varje polis måste någon gång i sin karriär utreda den sortens händelse, men det jag menar är att det finns fall som biter sig fast och kryper under skinnet på utredarna. Den här flickan mördades på det mest brutala sätt. Mördaren hade bundit henne och stuckit in hennes huvud på de falnande kolen i en öppen eldstad. Jag vet inte hur lång tid det tog för den stackars flickan att dö och vilka plågor hon upplevde.”

”Fy fan.”

”Precis. Det var så ondskefullt. Stackars Torstensson var förste utredare på plats när hon hittades och mordet förblev olöst, trots att experthjälp från Stockholm kallades in. Han kunde aldrig någonsin släppa fallet.”

”Jag förstår.”

”Mitt Rebeckafall är alltså Harriet. I hennes fall vet vi inte ens hur hon dog. Tekniskt sett kan vi ju inte ens bevisa att ett mord har ägt rum. Men jag har aldrig kunnat släppa det.”

Han funderade en stund.

”Att vara mordutredare kan vara världens ensammaste yrke. Offrets vänner är upprörda och förtvivlade, men förr eller senare — efter några veckor eller månader — återgår livet till vardagen igen. För de närmaste i familjen tar det längre tid, men även de kommer över sorgen och förtvivlan. Livet går vidare. Men de olösta morden gnager. Till sist finns det bara en person kvar som tänker på offret och försöker ge offret rättvisa — den polisman som blir kvar med utredningen.”

ytterligare tre personer i den Vangerska familjen bodde på Hedebyön. Alexander Vanger, född 1946 och son till tredjebrodern Greger, bodde i ett renoverat trähus från tidigt 1900-tal. Av Henrik fick Mikael veta att Alexander Vanger för närvarande befann sig i Västindien, där han ägnade sig åt sin favoritsysselsättning — att segla och fördriva tiden utan att göra ett skapandes grand. Henriks sågning av brorsonen var så tvär att Mikael drog slutsatsen att Alexander Vanger hade varit föremål för vissa kontroverser. Han nöjde sig med att konstatera att Alexander hade varit tjugo år då Harriet Vanger försvann, och att han tillhörde kretsen av familjemedlemmar som befunnit sig på plats.

Tillsammans med Alexander bodde hans mor Gerda, åttio år gammal och änka efter Greger Vanger. Mikael såg aldrig till henne; hon var sjuklig och huvudsakligen sängliggande.

Den tredje familjemedlemmen var naturligtvis Harald Vanger. Under den första månaden hade Mikael inte lyckats få ens en skymt av den gamle rasbiologen. Harald Vangers hus, som var Mikaels närmaste grannbyggnad, stod dyster och till synes olycksbådande med mörkläggningsgardiner över fönstren. Vid flera tillfällen hade Mikael tyckt sig ana en krusning i gardinerna när han passerat, och vid ett tillfälle då han skulle gå och lägga sig sent en natt hade han plötsligt upptäckt ett ljussken från ett rum på övervåningen. Det hade varit en glipa i en gardin. I över tjugo minuter hade han fascinerad stått i mörkret vid sitt eget köksfönster och betraktat ljuset innan han struntade i alltsammans och huttrande gick till sängs. På morgonen var gardinen åter på plats.

Harald Vanger tycktes vara ett osynligt men ständigt närvarande andeväsen som präglade en del av livet i byn genom sin frånvaro. I Mikaels fantasi antog Harald Vanger allt mer formen av en ondskefull Gollum som spionerade på omgivningen bakom gardinerna och ägnade sig åt mystiska ting i sin tillbommade håla.