Изменить стиль страницы

Den 10 juni 1941 — mitt under brinnande världskrig — skickades Henrik till Tyskland på ett sex veckors besök vid Vangerkoncernens handelskontor i Hamburg. Han var då bara tjugo år och hade Vangerföretagens tyske agent, en åldrande företagsveteran vid namn Hermann Lobach, som förkläde och mentor.

”Jag vill inte trötta ut dig med alla detaljer, men då jag åkte var Hitler och Stalin fortfarande goda vänner och någon östfront fanns inte. Alla trodde ännu att Hitler var oövervinnelig. Det fanns en känsla av… optimism och desperation, tror jag är de rätta orden. Mer än ett halvsekel senare är det fortfarande svårt att ge ord åt stämningarna. Missförstå mig inte — jag var aldrig någonsin nazist och Hitler framstod i mina ögon som en löjlig operettfigur. Men det var svårt att inte smittas av den framtidsoptimism som rådde bland vanliga människor i Hamburg. Trots att kriget kröp allt närmare, och flera bombräder ägde rum mot Hamburg under den tid jag var där, verkade människorna mest anse att det var ett tillfälligt irritationsmoment — att det snart skulle bli fred och att Hitler skulle upprätta sitt Neuropa,det nya Europa. Folk ville tro att Hitler var Gud. Så lät det ju i propagandan.”

Henrik Vanger slog upp ett av sina många fotoalbum.

”Det här är Hermann Lobach. Han försvann 1944, omkom förmodligen i någon bombräd och begravdes. Vi fick aldrig veta hans öde. Under mina veckor i Hamburg kom jag att stå honom nära. Jag var inneboende hos honom och hans familj i en förnäm våning i Hamburgs kvarter för de välbeställda. Vi umgicks dagligen. Han var lika lite nazist som jag, men han var medlem i nazistpartiet av bekvämlighet. Medlemskortet öppnade dörrar och underlättade hans möjligheter att göra affärer för Vangerkoncernens räkning — och affärer var precis vad vi gjorde. Vi byggde godsvagnar till deras tåg — jag har alltid undrat om någon av vagnarna gick med destination Polen. Vi sålde tyg till deras uniformer och rör till deras radioapparater — fast officiellt visste vi ju inte vad de använde varorna till. Och Hermann Lobach visste hur man rodde ett kontrakt i hamn, han var underhållande och gemytlig. Den perfekte nazisten. Efter hand började jag inse att han också var en man som desperat försökte dölja en hemlighet.

Natten till den 22 juni 1941 knackade plötsligt Hermann Lobach på dörren till mitt sovrum och väckte mig. Mitt rum låg granne med hans frus sovrum och han tecknade till mig att vara tyst och klä på mig och följa med honom. Vi gick en trappa ned och satte oss i en röksalong. Det var uppenbart att Lobach hade varit vaken hela natten. Han hade radion på och jag förstod att något dramatiskt hade hänt. Operation Barbarossa hade inletts. Tyskland hade gått till anfall mot Sovjetunionen under midsommarhelgen.”

Henrik Vanger gjorde en uppgiven gest med handen.

”Hermann Lobach ställde fram två glas och hällde upp rejäla snapsar åt oss. Han var märkbart skakad. När jag frågade honom vad detta innebar svarade han med klarsyn att det innebar slutet för Tyskland och nazismen. Jag trodde honom bara halvt om halvt — Hitler syntes ju omöjlig att besegra — men Lobach skålade med mig för Tysklands undergång. Sedan tog han itu med det praktiska.”

Mikael nickade som tecken på att han fortfarande följde med i historien.

”För det första hade han ingen möjlighet att kontakta min far för instruktioner, men han hade på eget bevåg beslutat att avbryta min vistelse i Tyskland och skicka hem mig så snart det gick. För det andra ville han be mig göra något för honom.”

Henrik Vanger pekade på ett gulnat och kantstött porträtt av en mörkhårig kvinna i halvprofil.

”Hermann Lobach var gift sedan fyrtio år, men år 1919 hade han träffat en rasande vacker och hälften så gammal kvinna som han blev dödligt förälskad i. Hon var en enkel och fattig sömmerska. Lobach uppvaktade henne och som så många andra välbeställda män hade han råd att installera henne i en lägenhet på bekvämt avstånd från sitt kontor. Hon blev hans älskarinna. 1921 födde hon honom en dotter som döptes till Edith.”

”Rik äldre man, ung fattig kvinna och ett kärleksbarn — det kan inte ha varit särskilt mycket till skandal ens på 1940-talet”, kommenterade Mikael.

”Helt riktigt. Om det inte hade varit för en sak. Kvinnan var judinna och Lobach var följaktligen far till en judisk dotter mitt inne i Nazityskland. Han var i praktiken en rasförrädare.”

”Ah — det förändrar onekligen situationen. Vad hände?”

”Ediths mor greps 1939. Hon försvann och vi kan bara anta vad som blev hennes öde. Det var välkänt att hon hade en dotter som ännu inte noterats på någon transportlista, och som nu eftersöktes av den avdelning inom Gestapo som hade till uppgift att spåra flyende judar. Sommaren 1941, samma vecka som jag anlände till Hamburg, hade Ediths mor sammankopplats med Hermann Lobach och han hade kallats till förhör. Han hade erkänt förhållandet och faderskapet, men uppgav att han inte hade en aning om var hans dotter befann sig och att han inte hade haft någon kontakt med henne på tio år.”

”Och var befann sig dottern?”

”Jag hade träffat henne varje dag i Lobachs bostad. En söt och tyst tjugoårig flicka som städade mitt rum och hjälpte till att servera kvällsmaten. 1937 hade förföljelserna mot judar pågått i flera år och Ediths mor hade bönfallit Lobach om hjälp. Och han hade hjälpt till — Lobach älskade sitt oäkta barn lika mycket som sina officiella barn. Han hade gömt henne på det mest osannolika ställe han kunde tänka sig — mitt framför näsan på alla. Han hade ordnat falska papper och anställt henne som hushållerska.”

”Kände hans fru till vem hon var?”

”Nej, hon hade ingen aning om arrangemanget.”

”Vad hände?”

”Det hade fungerat i fyra år, men nu kände Lobach snaran dras åt. Det var bara en tidsfråga innan Gestapo skulle knacka på dörren. Allt detta berättade han alltså för mig en natt bara ett par veckor innan jag skulle återvända till Sverige. Sedan hämtade han upp sin dotter och presenterade oss. Hon var mycket blyg och vågade inte ens möta min blick. Lobach bönföll mig om att rädda hennes liv.”

”Hur?”

”Han hade arrangerat det hela. Enligt planerna skulle jag stanna ytterligare tre veckor och därefter åka nattåg till Köpenhamn och ta båten över sundet — en relativt ofarlig resa även i krigstid. Två dagar efter vårt samtal skulle dock ett lastfartyg som ägdes av Vangerkoncernen lämna Hamburg med destination Sverige. Lobach ville skicka mig med fartyget istället, utan dröjsmål ut ur Tyskland. Ändringen i resplanerna måste godkännas av säkerhetstjänsten; det var byråkratiskt men inget problem. Men Lobach ville ha mig ombord på fartyget.

”Tillsammans med Edith, förmodar jag.”

”Edith smugglades ombord gömd i en av trehundra lårar med maskinvaror. Min uppgift var att skydda henne om hon skulle bli upptäckt medan vi fortfarande fanns på tyskt territorialvatten och hindra kaptenen ombord från att göra något dumt. Annars skulle jag vänta till dess att vi befann oss en bra bit från Tyskland innan jag släppte upp henne.”

”Okej.”

”Det lät enkelt men blev en mardrömsresa. Kaptenen ombord hette Oskar Granath, och han var allt annat än förtjust i att plötsligt ha ansvar för en snorkig arvtagare till hans arbetsgivare. Vi lämnade Hamburg vid niotiden en kväll i slutet av juni. Vi var precis på väg ut ur den inre hamnen då flyglarmet började tjuta. En engelsk bombräd — den kraftigaste jag upplevt, och hamnen var förstås ett prioriterat område. Jag överdriver inte när jag säger att jag nästan pissade i byxorna när krevader började slå upp i närheten. Men på något sätt klarade vi oss och efter motorhaveri och en eländigt stormig natt i minfyllda vatten anlöpte vi Karlskrona nästa eftermiddag. Nu tänker du fråga vad som hände med flickan.”

”Jag tror att jag redan vet.”

”Min far blev förstås rasande. Jag hade riskerat allt genom mitt idiotiska tilltag. Och flickan kunde deporteras när som helst — tänk på att det var 1941. Men vid det laget var jag redan lika dödligt kär i henne som Lobach hade varit i hennes mor. Jag friade och gav min far ett ultimatum — antingen accepterade han äktenskapet eller så fick han se sig om efter en ny påläggskalv i familjeföretaget. Han vek sig.